Provade ett nytt gruppass – Basisball Raw!

Visst är känslan att känna sig stark fantastisk?
Att känna hur kroppen svarar och att man klarar att persa i exempelvis marklyft? När jag kör styrka älskar jag att köra tungt, även om min logiska (och kloka) sida vet att jag borde variera och periodisera, med fler repetitioner och lättare vikter.

När man undviker övningarna man borde köra!

Jag tycker om att köra övningar som täcker stora muskelgrupper.
Marklyft, benpress, bänkpress, knäböj, militärpress.  Och, förmodligen icke så chockerande, är skivstång min melodi.
Nackdelen med detta är att jag ofta undviker andra typer av övningar. Jag vet t.ex. att jag är instabil i utfall och då undviker jag dem, istället för att fokusera, utmana mig och bli bättre på det.
Så…jäkla…dumt!

Basisball Raw – Funktionell träning!

Igår testade jag ett pass som var helt nytt för mig.
Basisball Raw. Det enda jag visste var att det var ett pass där man med hjälp av en viktboll fokuserade på funktionell styrka.

Och det visade sig att den här gången kunde jag inte undvika något.
Det var utfall, utfall med diagonal twist (med bollen), sidoutfall, skridskohopp osv. Om jag har träningsvärk i ben och rumpa idag? Oh yes! Och coren? Check!

Så nyttig träning för löpare! Och jäkligt rolig.
Med tanke på att jag stod över rätt många hoppövningar (och istället valde att ”kliva” och fokusera på tekniken) finns galet mycket utvecklingspotential! Men den här gången var att ”kliva” fullt tillräckligt jobbigt! 😅

 

En sjukt bra start på veckan!

Var tar dagarna vägen egentligen?
Här sätter jag mig ner för att skriva om löppasset som kändes så himla grymt och inser att det är ju för tusan snart onsdag och det här var i måndags.
Jag kan förvisso säga ”igår” med några timmars marginal. Men ändå, old news… 😛

Runners high!

Fast jag tänker berätta om den i alla fall. I fall jag, i myllret av mellanmjölkspass, faktiskt glömmer bort att jag får uppleva de där magiska passen när allt stämmer. För det får jag ju. Även om kanske 5 av 100 pass är sådär superlätta. När jag egentligen önskar att det bara var 5 av 100 pass som var tunga. Utopin! 😂

Egentligen var planen att vila, eftersom jag hade tränat tre dagar i rad. 
När klockan passerade sjusnåret kände jag en rastlös, pirrande känsla i kroppen. Jag menar; hur ofta får man det, efter att ha landat hemma efter jobbet och ”slappat ner sig” fullständigt i 2 timmar?
Därför tänkte jag: ”Äh, vad tusan. Jag kör väl ett kort pass och ser hur det känns.” Lufta fötterna och samtidigt glädja den där löpgalna traildogen. 😉

När man förväntar sig att bli trött, men inte blir det?!

Vilket pass det blev!
Tempot var (i mina mått mätt) relativt högt, ändå kom jag på mig själv att tänka, när jag passerade 4 km-strecket: ”Varför blir jag inte andfådd och trött??”
2,5 km senare, när jag landade hemma insåg jag att; Ok, den sista kilometern hade nog känts lite tyngre, men i övrigt var känslan helt fantastiskt!

När man bara springer och väntar på att bli trött och det inte händer. Vad tusan. Vardagslyx!! 😀

 

Morgonlöpning, bockar OCH vildsvin!

I ett försök att springa ifrån veckans ångest, gav jag mig ut i skogen på lördag förmiddag. Jag som annars aldrig springer tidigt på dagen…
Rastlösheten, i kombination med den obeskrivliga tröttheten och huvudvärken, gjorde att jag hoppades på att lite frisk luft skulle göra susen.

Jag tassade iväg över grusvägar, åkermark, grästuvor, gula löv och barr.
Och då menar jag verkligen t.a.s.s.a.d.e. Jääättelugnt och försiktigt, som om jag var rädd att liksom springa ifrån mig själv. Att det dessutom gick uppför, första 3 km gjorde att ett lågt tempo var extremt nödvändigt. 😅

Vampyrhjorten!

När jag kom över första krönet såg jag en dovhjortsbock 100 meter fram. Mitt på grusvägen och han traskade lugn och stillsamt helt ensam. Med ryggen emot mig.
Hur nära vågar jag springa?” tänkte jag. Tänk om jag skrämmer honom och han vänder sig om och attackerar. Med sina hjorthuggtänder och rovdjursstrategi… *ironisk*

När jag var uppskattningsvis 30 meter ifrån honom vänder han på huvudet. Jag tvärstannade och han stod blickstilla och tittade nyfiket på mig. Som om han tänkte: ”vad tusan gör du i min skog”.

Stunder man sparar i sitt inre!

Jag vågade inte röra mig. Knappt andas.
Ögonblicket var så majestätiskt och magiskt att minsta lilla ljud skulle förstöra den där bubblan. ❤️ Vi stod där och tittade på varandra i kanske 20 sekunder och båda såg nog lika fundersamma och fascinerade ut. Hornen var nog de största jag har sett, på en hjort.

Strax därefter kände han förmodligen lukten av mig, för då studsade han smidigt in i skogen, utan att titta tillbaka.

Efteråt var jag lite ofokuserad på själva löpningen.
Tassade fram och undrade om det jag precis upplevt var ett tecken, efter den där kraschlandningen jag hade i veckan…?
Hur som helst. Ett par km senare hörde jag ett vildsvin inne i skogen på min höger sida (det finns gott om dem i ”mina” skogar). Märkligt nog blev jag inte jätterädd, även om pulsen gick upp ett par snäpp. Min själ var liksom till ro på något märkligt sätt, efter mötet med den ”magiska” hjorten.

Ett stilla sinne,  men slutkörd kropp?

Däremot var kroppen helt slut. 
De sista km gick ju (logiskt nog) nedför, men det hjälpte knappt inte, för kroppen var bara tom på energi. När jag kom hem duschade jag snabbt och la mig för att sova middag. Men trots det vaknade jag, en stund senare. Fortfarande trött och med huvudvärk. Det sistnämnda släppte, tack och lov, efter ett par tabletter.