Djungellöpning?

Ibland ska man nog bara vara tyst.
Det där jag skrev sist i min lista med ”10 frågor om löpning”; att jag bara byter om för minst 5 km. Eum…  Karma is a bitch? *harkel*

Löprundan häromdagen, var börjar jag?

Jag snörade på mig skorna och tassade iväg. När jag nådde känslan av ”jag orkar verkligen inte mer” kollade jag på klockan; 1,8 km…?? Haha! Skrattade (faktiskt) åt mig själv. Så jäkla tragik-komiskt!
Här ”kaxar” jag mig i bloggen och skriver att 3 km inte är värt att byta om för och så vill karma ge igen direkt…? Touché! 😛

Det var den första rundan på 1,5 vecka vilket säkert delvis förklarar saken. Och även det faktum att jag inte sprungit sådär jätteregelbundet sista månaden…

Jag försökte tassa på så gott det gick.
Det var rätt rejält kuperat bitvis vilket gjorde att pulsen sköt i höjden och jag fick gå en del. Någonstans vid 3 km kändes det som min hjärna kokade?! Detta trots att det bara var ca +16 grader ute. Jag fattade ingenting?

Djungellöpning var det ja?

Det kändes som att springa i en djungel.
Luftfuktigheten kändes skyhög! Om det var inbillning eller inte vet jag inte? Det enda jag vet är att jag (förutom att ha en kokande hjärna) även var dyblöt, över hela kroppen. Alltså inte svettigt blöt, utan mer så där ”klibbig”. Som att det fanns små, små vattendroppar i luften? Jättemärklig känsla.

Jag lyckades, katastrofkänslan till trots, skrapa ihop nästan 5,6 km.
Bara lite drygt den där egna ”skamgränsen” jag nämnde häromdagen. Som absolut inte är en skamgräns. Missförstå mig inte! Bara i mitt eget huvud, gällande mina egna prestationer!

Och tempot ska vi inte ens prata om (även om jag sällan pratar just tempo). Slutkontentan! Jag behöver få till regelbundna löparpass, den saken är klar! Inte för att jag måste/vill bli snabbare, utan mer för att jag inte vill dö ansträningsdöden vid lätt jogg. Så…

Imorgon blir det  sociallöpning, vilket gör att jag inte kan banga. Uja!  😅

 

10 frågor om löpning!

Med brist på motivation (jag veet, motivation har man inte, det skapar man)… 😛 Hur som helst, här kommer här en ärligt snodd lista från Anna. Springer man inte, får man skriva om löpning, right?

Mina 10 svar om löpning!

1. Är du tillräckligt gammal för att ha sprungit med löparklocka? Alltså en klocka utan puls och gps. Bara tid. Stoppur typ!
Det beror lite på vad som menas känner jag. Snackar vi högstadiet och tidtagning av världens bästa (!) gympalärare Per-Anders; så ja, då var det stoppur som gällde.
Däremot har jag aldrig någonsin sett en ”stoppurs-löparklocka” (som man har på armen) efter att jag började springa ”på riktigt”. Shit, kan jag känna mig ung nu? Haha! 😀

2. Vad är det kortaste pass du byter om för?
Dumt nog 5 km. Min logiska sida inser att typ 2-3 km är bättre än inga km och när jag började springa sprang jag nästan alltid ca 3 km!
Efter 7 år av löpning har jag nog blivit lite miljöskadad och byggt upp en psykologisk spärr. Korkat egentligen.

3. Hur ofta gör du löpskolning?
Vad hette det sa du? Löp…skolning…? *harkel*

4. Vad är det läskigaste djur du mött på en runda?
Med tanke på alla timmar jag tillbringat i skogen hade det vore konstigt om jag inte sett några djur. Däremot har jag inte sett det jag helst av allt hade velat se – lodjur!
De som dykt upp ha varit (rumpan på ett skrämt) vildsvin, massor av rådjur, hjortar och harar. Säkert ett tiotal älgar (några på riktigt nära håll). Märkligt nog första huggormen för bara någon månad sen?! (Hur har de kunnat hålla sig undan alla år?)

Men det läskigaste har nog varit de två (!) nära björnen-upplevelserna”. Även om jag aldrig såg någon räckte det med ledtrådarna; doften, kårarna längs ryggen och hundar som fullständigt ballade ur…! (Fast på långt håll, hade det varit lite coolt att se en björn. På andra sidan av en tjärn t.ex.) 😀

5. Hur mycket dricker du på ett långpass?
Inget alls på vintern. Så fort det är över +20 grader, typ 1,5 liter. Om det är högsommarvärme? Alldeles för lite (eftersom jag ofta blir dålig) och ändå är det kopiösa mängder… Jag får inte ihop det?

6. Har du haft löparmage?
Oh yes… (Inte superofta, men tillräckligt ofta). Oerhört glad att jag springer trail och inte behöver leta toaletter!

7. Vad är det konstigaste du haft på dig under ett löppass?
Eh… oj?  Räknas ett löppass inomhus? Hade glömt både sport-BH och linne, så jag sprang på löpbandet i tights, vanligt BH och finstickad rosa tröja med svarta rosetter. Jag måste ha sett oerhört vacker ut… Haha!

8. Vilken är den konstigaste tidpunkt du gett dig ut att springa?
Jag springer nog inte på särskilt konstiga tider? (Som typ ultralöpare ofta gör). Vid några tillfällen har det blivit (väldigt) sent på kvällen och jag har kunnat njuta av solnedgången.
Och sedan har vi ju fåtalet morgonpass innan jobbet vid typ 05.20. Och jaaa, det är f-n konstigt, nu när jag tänker efter! 😉

9. Vilken matkombo som du provat har fungerat sämst för löpning?
Här är det nästan så att jag hade kunnat säga rökt lax och nutella (i en och samma wrap). Något jag var oerhört skeptisk till, när jag fick den i handen. Men oväntat gott ändå!
Jag brukar nog försöka undvika ”konstig” mat innan löprundor. Vid något oplanerat tillfälle insåg jag att potatismos inte är någon höjdare, precis innan man ger sig ut.

10. Har du någongång sprungit med en vänsterstrumpa på höger?
Absolut! Och med strumporna på händerna. Fast jag var på tvungen att springa uppochner hela passet. Det var lite jobbigt… 😛

 

Vad tusan gör alla andra, som jag inte klarar av?

Det finns dagar då jag känner att jag verkligen har kommit en bra bit på väg.
Med livet i allmänhet. Och med senaste åren i synnerhet. Att jag har hittat (tillbaka till) mig själv och den där känslan av styrka. De där dagarna när ingen kan säga eller göra något, som kryper under skinnet på mig!

”Alla andra får det att se så lätt ut?”

Sedan kommer de där andra dagarna.
Märkligt nog, oftast precis när jag känner mig som starkast. När jag vet precis vad jag vill, vart jag är på väg och när jag känner mig nästintill orubblig!

Det är då ett enda ord lyckas såra. En rätt liten plan känns helt övermäktig. Och en tanke blir helt otänkbar.

Och då står jag där och undrar;
Hur tusan gör alla andra för att få livet att se så lätt ut? Jo, jag vet väl egentligen (delar av det)… Det där med filter och glassig framtoning i sociala medier.

Det är kanske först när man inte mår så bra, som man inser att man faktiskt har mått jäkligt bra!

Samtidigt kan jag ju relatera till mitt yngre jag.
Alla de där åren som jag faktiskt mådde bra. På riktigt! Högstadiet vad väl kanske inte fullträffen på tavlan, men i övrigt var t.o.m. tonåren rätt sköna.

Inte så att jag lallade runt med ”poppisgänget” (långt ifrån). Däremot hade jag ett par riktigt nära vänner, en bra relation till min egen kropp och upplevde dagar av fnitter, tårar, drömmar och fjärilar i magen. Ett privilegium – Troligtvis. 😊

Vad jag menar är; Jag har nog aldrig, inte ens när jag borde varit som mest skör, varit så känslosam som jag är just nu? Känslomänniska, absolut. Känslostormar – not so much.

Mer…tja… ”vuxen” som vuxen?

Och det är liksom här min föreställning kommer in i bilden;
Jag trodde man blev mer stillsam som vuxen? Att man visste vad man vill, hur man når dit och hur man tar sig an känslor som dyker upp på vägen. Hittar sätt att kontrollera sig och finna ett inre lugn. Inte precis tvärtom?

 

Läs även Beatas: ”Alla känslorna på en och samma gång
Och Sofias: ”Hur mår du?