Varför männniskor tvekar? Vana och förändring.

2017 har varit ett oerhört händelserikt år för mig.
Det har varit ett av de tuffaste åren i mitt liv. Samtidigt som det har varit ett av de bästa. Jag kan faktiskt inte riktigt förklara. Man måste kanske ha varit där själv, för att förstå tvetydigheten?

Att gå igenom en separation har varit så otroligt mycket jobbigare än vad jag hade kunnat föreställa mig! Samtidigt som det har var lättare än jag trodde.

Att i ena stunden vara hög på livet och de möjligheter man ställs inför. För att i nästa andetag sjunka ihop i en liten hög på golvet och inte kunna sluta gråta.

Jag är tacksam!

Relationen till ex-sambon / barnens pappa har fungerat oerhört friktionsfritt, vilket jag är obeskrivligt glad över. Inte för att jag egentligen hade föreställt mig något annat, men när man hör skräckscenario från vänner och bekanta, inser man att man aldrig riktigt vet vad känslor gör med människor…
Vi har i alla fall hela tiden haft samma utgångspunkt; Barnen framför allt. 

Att våga ta steget!

Jag har insett i efterhand att det är ganska vanligt att människor går runt i relationer som egentligen inte funkar, eller känns bra. Och det är många som har frågat mig hur jag kunde ta steget? Hur jag vågar vara så modig och sårbar?
Tja… Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på det. Vad är alternativet, egentligen, om man ska hårddra det? Tyst och bekväm?

Det jobbigaste för mig (och jag kan ju bara relatera till min egen erfarenhet) var precis innan jag sa orden högt. Jag hade världens största klump i magen! Direkt efter att orden var uttalade, släppte den där klumpen (lite oväntat).

”Vem är jag?”

Plötsligt inser man att när man inte är någons sambo eller någons mamma (”hela tiden” – och jodå, du förstår vad jag menar); Vem tusan är man då?

Jag vet inte. Inte än… Men jag är på god väg att ta reda på det. Jag hittar små fragment av mig själv varje dag, som gör att jag förstår mig själv lite bättre.
Det är dock fortfarande oerhört tufft de veckorna barnen inte är hos mig.
När jag inte har möjligheten att bara fokusera på dem och deras bästa, utan faktiskt m.å.s.t.e. titta mig själv i spegeln och ställ den där frågan: ”Ok. Vem är jag nu, när jag är jag?” 

Förändring tar mer energi, än att förbli densamma.

Vanans makt är stor, det har jag insett. 
För att inte tala om att förändring är oerhört läskigt! Man vet ju faktiskt inte vad som händer, om man plötsligt inte gör det man alltid har gjort. Eller väljer att lämna en plats, där man alltid har varit.
Det är enklare och tryggare att stanna kvar i något som man känner till väl. Något som är bekant. Förändring tar oerhört mycket mer kraft och energi! Så det kanske inte är konstigt att jag är så oerhört trött, när jag tänker efter?

Det är ju ofta är just där; bortanför det där välkända, bekväma, som saker och ting faktiskt händer. Oavsett om det gäller relationer, målsättningar eller drömmar. Däremot är nog vägen dit långt ifrån rak, okomplicerad eller smärtfri…

Varför jag inte har sprungit?

Största anledningen till träningsbristen den senaste tiden, är att det har hänt så oerhört mycket i mitt liv.
Energinivåerna har varit så låga att träning inte har varit någon prioritering. Istället har handlat om att försöka ladda batterierna och hitta sätt att skapa energi.

Normalt sett har ju träningen i allmänhet och löpning i synnerhet, hjälpt till att fylla på energidepåerna, men nu har det inte varit så. Med det sagt, har jag tänkt ett steg länge.

För höga krav!

Jag tror att jag har haft för stora krav på mig själv. Att jag har tänkt;
”Kör jag inte minst 6 km löpning eller 1 timme på gymmet, så är det bortkastat”.

Jag inser ju, samtidigt som jag säger det, att det inte är så! Ändå är det så lätt att tänka i de banorna. Att 10 minuters styrka hemma, 1,5 km löpning eller 5 minuters yoga på morgonen ”inte räknas”. Varför gör man så? 🙁

Partner in crime – Love´s tassar! ♥

Babysteps!

Häromdagen jobbade jag hemifrån.
När lunchen närmade sig kollade jag ut genom fönstret och såg ett lätt, lätt duggregn. Plötsligt insåg jag att jag faktiskt hade ett litet sug efter att springa. *smått chockad* Men det gäller ju att ta tillfället i akt. Jag tänkte redan innan jag hann byta om och ge mig ut att:
”Så kort som jag vill. Så långsamt som jag vill!”

Väl hemma igen hade jag bara tassar runt i lite dryga 3 km.
Någonstans i bakhuvudet gnagde känslan att jag ”borde” springa minst 2-3 km till, men nä! Nu försökte jag verkligen nöja mig så.
Acceptera att det var helt ok! Att det är ok, att börja långsamt och helt utan krav, på varken tid eller (i mitt fall, framför allt) km!

Kanske gör det att glädjen (delvis) kan komma tillbaka?

 

När kommer jag känns igen mig själv igen?

Här önskar jag att det kunde stå något inspirerande.
Som att jag har sprungit igen, kört mitt första yogapass på över ett år (!) eller åtminstone vandrat en sväng och insupit naturen. Men tyvärr har jag inte gjort något av detta under den senaste veckan.

Det är ju en blogg som ska handla om trail och träning i första hand. Samtidigt tänker jag att det är min blogg. Det vill säga, jag bestämmer vad jag får och inte får skriva. Bla bla… (* Ni vet säkert vad jag menar).

Mässa, utekvällar och panik!

Två heldagar tillbringade jag i en monter i Vallastaden Linköping på mässan Bo & Samhällsexpo!
Att stå i 16 timmar är jobbigt i sig. Men att prata med människor i 16 timmar (och lite till) är ännu jobbigare. Det kändes som om någon hade kört runt med en elvisp i min hjärna på tisdag eftermiddag, när jag körde hem. (Att köra bil i 2,5 timme var däremot uuunderbart, märkligt nog!) 😛

Sedan blev det utekväll i Borås under i veckan.
Lägg till jobb och överanalyserande av tankar och känslor i ekvationen, så har ni mig, där jag är just nu. Helt fullständigt slut…

Jag känner mig trött in i själen. Och häromdagen hände något som aldrig hänt mig förut. Jag fick panik när jag skulle köra ut från en parkering som låg i en backe och jag verkligen trodde att jag skulle rulla rakt in i en annan bil, för att jag inte skulle hitta dragläget tillräckligt snabbt.

Jag – rädd när jag kör bil?!? 😮
Det har i princip aldrig hänt (när det handlar om min egen förmåga, vill säga). Jag har pendlat i så många år och kört bil så mycket; både i storstäder och främmande städer att den känslan fick mig att undra vad tusan det är som händer med mig…?

Folkskygg?

För att inte tala om insikten jag fick häromdagen.
Jag tror att en av anledningarna till att jag inte tränar så mycket längre är att jag undviker människor. Inte på jobbet då såklart. Men i övrigt.

Jag vill inte gå in på gymmet, för det är för mycket folk. Jag skyndar mig från bilen in i radhuset, för att jag är ”rädd” att jag ska möta någon av mina grannar. Och det är inget personligt mot dem, jag orkar bara inte…!

Jag inser hur idiotiskt det låter.
Och jag har ju aldrig varit sån här innan? Så… När blir jag jag igen?