Dagarna när löpningen är som viktigast!

För er som följer mig här på bloggen (eller på mitt instagram-konto) vet att jag inte har haft någon regelbundenhet i min löpning det senaste 1,5 året.
Det är inte så att jag inte tränat alls, men de där önskvärda 3-4 löppassen i veckan har jag inte varit i närheten av.

När ska jag springa och när jag ska jag inte?

Jag har under den här tiden sprungit när jag känt att jag har haft energi. Och har lärt känna min kropp och vetat när det berott på latmasken. Eller när jag verkligen har behövt återhämta mig!

Utöver det har jag, vid några tillfällen, även sprungit när jag verkligen inte har mått bra! Det är lustigt egentligen. Antingen har jag behövt känna att jag har haft energin till det, eller (som igår) att jag har varit helt ”under isen”.

En överlevnadsinstinkt?

Det har varit en handfull specifika tillfällen, när jag egentligen har haft alla skäl att bara dra hem och dra täcket över huvudet! När världen har varit lite extra osnäll, när huvudet varit fullsmockat av tjatter, eller när hjärtat har gjort som mest ont.

På något underligt sätt går hjärnan in i något typ av ”survival-mode” de där gångerna. Den kanske inser att: ”Ok, idag har hon inte energin till att springa, men däremot måste (!) hon springa!”
F
ör jag får någon rastlöshet i kroppen, även om jag borde vara helt slut.

Har ni känt så någon gång?

Efter ungefär 50 minuter i löparspåret kändes sinnet lugnt igen och jag somnade som ett barn, när jag la huvudet på kudden. Kärlek! 🙂

 

Höstinspiration & träningsplaner!

Hösten! Den kom lite snabbare än jag hade förväntat mig, men den är såklart lika välkommen ändå. Efter den här heta sommaren, t.o.m. lite mer än ”bara” välkommen.
Jag brukar se på den som en nystart. En nystart som personligen brukar ge mig mer energi att börja om på nytt, än vad nyår gör.

Det här året känns det som att jag inte riktigt har hunnit med.
I huvudet mal fortfarande tankar som hör till det förflutna. Jag har stått och stampat på samma plats och fått känslan av att jag inte kommer någonstans, hur mycket jag än har försökt.

Halvvägs in i September tror jag att alla märkliga ”tillfälligheter” som universum slängt min väg (och som har påmint mig om det förgångna), är borta och mitt sinne är äntligen fritt nog att fokusera på nuet.

3 saker som jag vill göra i höst!

  • Nytt boende!
    Om tre veckor flyttar jag. Igen… Och den här gången vill jag verkligen flytta! Inte för flyttandets skull, utan för att verkligen kunna landa på en plats där jag kan slå mig till ro.
    Detta blir den tredje flytten på 1,5 år (av olika anledningar, men mest pga bostadsbrist) och jag är så trött på det. Efter det här ska jag inte flytta på lääänge! 😅
    .
    .
  • Nya träningsutmaningar!
    Det ligger planer och gror i mitt huvud. Nästan lite för många. Förutom det faktum att jag inte hinner göra allt jag vill, har jag inte råd med det heller. Därför måste jag sålla bort och fundera på vad jag vill prioritera och vilka upplevelser jag vill ta mig an 2019!

    Och när jag filat klart på det och vet vilken/vilka det blir, måste jag lägga upp en (grov) träningsplan som gör att jag klarar framtida utmaningar. För just nu är kroppen inte på topp…
    .

  • Nytt inredningssug!
    Det här är ju i grund och botten en träningsblogg, men jag är såå sugen på att få göra i ordning mitt nya hem. Ni kommer säkert få stå ut med lite uppdateringar gällande detta. Där jag bor nu, har jag senaste halvåret mer eller mindre bott i kartonger, vilket gör att jag ser fram emot det extra mycket. Måla, kanske tapetsera, köpa lite nya möbler och detaljer. Såå pepp!

    Det värsta (eller bästa?) är att jag har tackat ja, till en lägenhet som jag inte ens har sett. Det kan bli spännande; både vad gäller tapetval och annat. Haha! 😛

 

Race report – Kretsloppet 5K!

Som jag nämnde senast, var ju tanken med helgens 5 km-lopp;
Inga krav och inget prestationsfokus! (Även om den där prestationsprinsessan har lite svårt att hålla sig borta)… Bara socialspring från min sida, för att peppa mina vänner.

Vad hände med pirret?

Jag har alltid (och då menar jag a.l.l.t.i.d.) varit nervös innan start!
Oavsett hur liten tävling det har varit och hur jag än försökt hålla nere pressen (på mig själv).

Den här gången… Ingenting. Jag hade inte minsta lilla pirr i magen. Vad hände där? Kanske att mitt fokus låg på något helt annat; Nämligen att vara mina väninnors personliga coach. Och de två hade fjärilar i magen, så någonting var ju ”som det skulle” åtminstone. 😀

Vi stod relativt långt bak, så när startskottet gick var det lite trögt och blev en del tramp på stället. Men eftersom planen var uttalad; ”Vi går ut lugn från start och ökar på slutet, om vi orkar”, såg jag inga problem i det. Utan vi tassade på och sprang förbi en del människor som gick nästan från start.
(Varför inte vara med i gågruppen som startar 10 minuter senare då, tänker jag?)

Strategiskt och metodiskt!

Vi hurrade varje km skylt vi passerade och räknade dem i procent.  Efter 2 km;
”- Nu har vi ju reda sprungit 40 %! Vi startade ju nyss!”
Vid ett par tillfällen bromsade jag dem lite grann, för jag vet själv hur lätt det är att dra iväg när någon annan springer om, när man inte riktigt har koll på tempot. En av väninnorna frågade om vi sprang i ca 8-tempo, men jag gissade på kanske runt 6.45-tempo, vilket hon inte trodde på.  (Förrän senare). Haha! 😛

Så här lugn och klok som jag kände mig under det här loppet, har jag nog aldrig känt mig under en tävling!
Det är ju lite därför jag aktivt undviker tävlingar; För att jag ställer för höga krav på mig själv. Nojar över saker, blir missnöjd (fast jag inte borde bli), undrar varför det inte blev som jag hade tänkt, varför pulsen skenade fast det nästan gick i gångtempo osv osv.

Mjölksyra och illamående!

När det var lite drygt 1 km kvar började en av ”mina” tjejer må lite illa. Vi drog ner ytterligare en del på tempot och jag gissar att vi kanske låg på 7.30-tempo över den lilla bron in mot stan.

Vid sista kröken innan man kommer in på Allégatan var det sista, ganska branta, uppförslutet och där gick vi några meter. Samtidigt sa jag:
”- Äh, det är bara att spy, så mår du bättre sen!” Jag sa det liiite på skämt, men tydligen tog det skruv…

När vi hade upploppet kvar fick jag värsta myror i brallorna!
Det var (på riktigt) jäkligt kul att springa hela loppet och peppa de här grymma tjejerna, men mina ben var ju inte särskilt trötta.
En helt ny känsla för mig, inför ett upplopp, så jag var tvungen att få ur mig lite spring i benen! Börjar tokspurta när jag har ett par hundra meterna kvar till mål. Då ser jag i ögonvrån att en av mina väninnor (hon som hade mått illa) biter sig tag, snett bakom mig.
”- Om du hänger med i mitt tempo nu, kommer du att spy!” förvarnar henne om, innan jag drar iväg. (Tror ni att det hjälper?)

Frustande och pustande lokalkändisar?

Kommentatorn uppmärksammar vår spurt.
Inte konstigt med tanke på att vi måste sett ut som två galna tjurar som precis sett en röd filt någonstans där framme, istället för målgången!
”- Men vad händer?? Vilka är det som kommer häääär?! Kan det vara…. Malin Johansson och Matilda Börjesson!” utbrister speakern förvånat och jag ville typ bara sjunka genom jorden. (Gillar inte uppmärksamhet av det slaget).

Jag är däremot glad som tusan över känslan i kroppen och benen!
Känner mig uuurstark!!! Att jag tagit det lugnt resten av loppet har jag redan glömt. Haha! Det är den där sista känslan som fastnar! 😀
När jag vänder mig om, ser jag att väninnan fått en påse i handen av en funktionär och halvligger vid sidan och…tja… mår mindre bra. (Ooops…)

Det här var uppenbarligen ett win-win-koncept. (Minus spyan då kanske).
Det är så hääär jag ska göra för att glömma mina egna tävlingsdemoner? Fokusera på någon annan. Ta det lugnt och fint och bara peppa. Och njuta av allt det där andra runtomkring, någonstans i ”bakgrunden”? 🙂

Vad är era bästa knep inför och under tävlingar?