Att vara singel – men inte ha separerat

Det har gått ungefär 2,5 månader sedan vi bestämde oss för att gå isär.
Tiden har gått fort, men ändå väldigt långsamt… Att höra om andra som flyttar till lägenheter med kort varsel, samtidigt som jag själv inte är ett enda steg närmare en lägenhet än jag var i Januari är oerhört frustrerande!

Det är inte så att vi är osams eller så, men för min mentala hälsas skulle behöver jag verkligen flytta snart. Har man väl tagit beslutet känns det som att man lätt ”trampar” varandra på tårna när man bor under samma tak, men inte längre är tillsammans.

När kan man ändra facebook-status?

Bara en sådan sak. Ett i-landsproblem såklart, men jag funderade mycket över det här precis i början. Och avvaktade ett tag, eftersom jag inte visste om jag räknades som singel eller inte (?)
När kan/vågar jag ändra status, utan att det ”blir fel”…? Tills jag upptäckte att min sambo hade ändrat status först. 😛

När kan man säga att man är singel?

Sara skrev ett inlägg: ”Nu har jag varit singel i en månad”.
Jag känner igen mig i mycket. Att jag tycker om att vara iväg ”hemifrån”, bejaka sidor hos mig själv som jag tidigare liksom har haft lite ”undanstoppade”. Träffar vänner och lär känna nya människor.
Samtidigt undrar jag; Kan jag säga att jag har varit singel ett tag? Det känns inte så, eftersom inte särskilt mycket har förändrats i vardagslivet under de här månaderna.

Det är kanske udda tankar? Hade jag kunnat flytta på dagen, hade frågorna inte varit så många. Just nu grubblar jag mycket och längtar efter att få skaffa eget och ”boa in mig” så vi båda liksom kan få ett avslut och gå vidare.

Veckans mest ”intressanta”…

En privat hyresvärd i Alingsås om ansåg att jag hade för många barn. (Sorry, men jag tänker inte adoptera bort någon av dem. Även om det ibland känns som om de skulle kunna vara till salu, alla tre!) 😛

Sist jag kollade är man inte direkt ”familjen annorlunda” om man har tre barn? De får väl givetvis hyra ut till vem de vill, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka:
”Får man verkligen diskriminera någon så…? Över just en sån sak?”

Ni märker vad mycket fokus jag har på träning just nu va?
Fast mental hälsa är ju också ett ämne inom hälsa.

Veckans femma, V.12!

Först och främst; tusen tack för era ord och kommentarer, gällande förra inlägget. Det värmer verkligen. Känns extra bra, när man funderat fram och tillbaka i flera veckor på hur man ska förklara och om man över huvud taget ska skriva om det… Så återigen, tack! 🙂  Nu till veckans tillbakablick.

Veckans roligaste!

Den Ofrivilliga Divan” med Petra Mede. Många kan tycka att hon är lite ”mycket”, men jag gillar henne – oftast. Nu var den här showen inte 100 %-ig hela vägen igenom, om du frågar mig. Men helt klart sevärd ändå och mycket skratt blev det! Sådär härligt, jag får ont i magen-skratt och lite rinnande mascara på det. 🙂

Veckans jobbigaste!

När människor i ens närhet inte mår bra och man känner sig heeelt maktlös. ♥

Veckans mest frustrerande!

Att känna det där oerhörda längtandet efter fjällvärlden. Att drömma om natur, stillhet och ensamhet.
Och när det då känns som alla människor i hela jävla världen är i fjällen just nu, utom just jag. Om jag är bitter? Inte alls…. 😛

Gammalt foto från Branäs. *längtar*

Veckans träning!

Tja, vi kör på ungefär som vanligt. Och med ”vi” menar jag (kanske) jag själv och mina egon (?) 😉
Det blev ett drygt 7 km långt löppass i en solljummen skog. Ska det ändå bara bli ett pass i veckan, ska det ta mig tusan vara ett sådant.

Veckans klokaste!

Sara skriver om Life Design – ”Du är inget träd. Flytta på dig!” Hur man inte ska nöja sig, utan verkligen tänka efter och ta reda på vad det är som kan få dig att känna dig glad och lycklig. Att själv välja bostad, jobb, fritidsaktiviteter och vänner som faktiskt får dig att må bra.

För du är inget träd, eller hur. Du sitter inte fast i rötter. Du kan flytta på dig. Du kan förändra saker och ting.

Mod, förändring och att vara själv!

”Hur sjutton står folk ut med mig?!” är en tanke som slagit mer än en gång de senaste månaderna. Det är en känslomässig berg- och dalbana som rusar inom mig och har gjort den senaste tiden.

Ni som följer min blogg har säkert snappat upp att jag inte alls har varit i fas med mig själv. Det beror egentligen på flera anledningar, men en utav dem är att jag och min sambo (a.k.a. barnen pappa) ska gå skilda vägar. Life happens och allt det där…

Ingen energi & känslorna utanpå!

Jag insåg självklart att det skulle bli tufft, men inte att jag skulle bli en människa med absolut noll ork och med känslorna utanpå..?! Att börja gråta på ett projektmöte, bara för att jag fick en direkt fråga, har aldrig någonsin hänt tidigare.

Att gå från att tänka att ”boende löser sig” till att inse att jag i princip har gett upp;
Det finns inga lägenheter i den här stan!
Oavsett om man kör på ”En typisk svensk intresseanmälan – tyst och försynt och står snällt i kö”.  Eller om man är mer offensiv: ”Ringer ofta och är asjobbig + eventuellt spelar på ”tyck synd om mig-kortet”.

Inget tycks funka! Den där smått hopplösa: ”Jag kommer aldrig kunna flytta-känslan” kryper sakta in under skinnet, för varje nekande svar man får. 🙁

Försöka undvika självcensur!

Jag kände att jag behövde skriva om det. Oftast är jag personlig, men inte privat. Men just nu känns det som om jag censurerar mig själv när jag skriver, vilket gör att texterna inte känns som ”mina”…

Vissa dagar känner jag mig stark och modig! Som om jag kan klara av allt!
Andra dagar har jag lust att krypa ner under en filt och vara den mest ensamma i hela världen. (”För det kommer jag ju vara sedan, ändå…” viskar en liten röst).

Att hitta sig själv och stå på egna ben!

Det kommer att kännas konstigt. Jag behöver lära känna mig själv. Vem är jag när jag inte är mamma och sambo?  Jag har till att börja med, aldrig bott själv.
Att vara helt ensam varannan vecka, utan barn kommer kännas tomt. Samtidigt som det kommer vara tufft att vara ensamstående mamma varannan vecka, med tre gangstergrabbar.

Jag är dessutom är helt känslomässigt oberäknelig just nu; Ena dagen är jag superglad och skrattar. Nästa dag är jag helt tyst och känner tårar bakom ögonlocken. Ofta pga ”skitsaker”.
För att den tredje dagen kläcka ur mig någon småelak kommentar och ångra mig minuten senare…

Står ju inte själv ut med mitt känslomässiga jag. Hur kan andra då göra det?
Jag är sååå tacksam över de som gör det och som finns där för mig. ❤

 

Länkkärlek!

Läs även (om inte exakt samma ämne, ändå om ämnet livet) Kattas kloka inlägg: ”Mod och det här med ett liv i förändring

Vart hämtar jag mod? – Det där pirret som säger att jag verkligen vill nå dit jag försöker. Även om det är läskigt. Det är väl det många kallar magkänsla eller  inre motivation. Pirret får mig att övervinna rädslan, för spänningen, utvecklingen och upplevelsens skull. Den tillfredsställande känslan efteråt. När jag vågat, utvecklats, nått fram eller lärt mig något. Hamnat lite mer rätt.

Det är ju läskigt att inte veta vad som väntar. Att inte veta hur allt ska lösa sig.