#trailinspiration_Åre2018

Gokväll! Med kroppen djupt nersjunken i min egen (!) säng, leker tankarna tafatt efter veckorna som varit och upplevelserna jag har haft!

Som jag nämnde sist, i all hast, har jag jag tillbringat 10 dagar i Årefjällen!
Kroppen är mör, men känns stark. Huvudet är aktivt, men ändå stilla. Precis som det ska vara efter såpass lång tid med enbart ”primära” saker i tankarna. Såsom naturen, vyerna, djurlivet, maten, magin och skratten som hörs mellan tälten innan solen går ner. ❤

Nåja, jag kanske ljög lite nu. Resan hem var en ”upplevelse”, men mer om det en annan dag. Nu ska jag sova och (försöka) ladda inför jobbet imorgon.

Ta hand om er så länge! Fler inlägg kommer.
Under tiden kan ni kolla in hashtaggen i rubriken. Finns på instagram @trailinspiration. 🙂

 

Sakna sitt rätta element!

Det är 23 år sedan nu. (Herrejösses…?! *hysch*) 
Jag var 15 år och den sommaren var snustorr. Gräset var sönderbränt och på stranden där jag brukade bada, hade man ställt ut massor av halvkapade läskeflaskor för tusentals getingarna att drunkna i (så att de inte gav sig på badgästerna). Sedan dess har jag aldrig varit med om något liknande, men det här året slår nog alla rekord…

Att längta till något annat!

I hjärta och själ är jag mer stillsam. Lite lugnare, lite svalare, lite mörkare. Jag har så länge jag kan minnas (åtminstone i vuxen ålder) alltid älskat hösten. Och i år längtar jag mer än någonsin!

Sara skrev ett tänkvärt inlägg; Rapport från verkligheten
Jag känner delvis igen mig. Kanske inte att jag är lika rastlös i själen eller känner av samma berg- och dalbana av humör.
Jag känner däremot att den här glättiga sommaren (som inte ens känns särskilt glättig längre) gör att jag tappar fotfästet.
Kanske att man borde njuta mer (?) men sommaren får mig mest att längta bort. Till något annat. Till mörkret, till balansen, till vardagen som får mig att vara jag. På riktigt. 

Hösten – Jag saknar dig! 🍂

 

Intervallstege med studs!

Intervaller mitt i sommaren; jag var inte helt säker på att jag tänkte rätt. 
Fast å andra sidan valde jag åtminstone den svalaste sommardagen på länge. Tassade iväg och uppvärmningen kändes ganska bra. Lugnt och kontrollerat.

Mind over body!

Sedan var det dags. Planen var en intervallstege:
2 minuter – 90 sekunder – 1 minut – 45 sekunder. Alla med 1 minuts ståvila emellan. Och ca 15 sekunder/km snabbare per kortare intervall. Sedan en set-/gåvila på 3 minuter och sedan hela stegen ”tillbaka”; 45 sek – 1 minut – 90 sekunder – 2 minuter.

Första intervallen (2 minutaren) var asjobbig! 
”Vad tusan har jag gett mig in på?!” tänkte jag. Men sedan var det som att kroppen vaknade till och slappnade av lite mer, teknikmässigt.

Det mentalt jobbiga var att springa längre och längre intervaller efter setvilan. Jag brukar ofta köra det som är mentalt lättast (dvs kortare och kortare intervaller), men ibland är det bra att utmana sig! Fördelen var åtminstone att tempot blev liiite långsammare per längre intervall. 🙂

Det märkligaste hände sist!

Efter en kort stunds ståvila för att hämta andan och återfå en hanterbar puls, hände något som kändes märkligt. Vid nedjoggen kändes benen plötsligt ”studsiga” igen. Känslan var så bra att jag nästan övervägde att dra ett par extra km, men jag stoppade mig själv. Avsluta med bra känsla och på topp! 💪🏼