Funktionellt och stelt!

Funktionell träning ska vara oerhört bra.
Och det är den säkert, om man inte har sprungit en halvmara ett par dagar innan och känner sig som Agda, 92.
Att då kånka runt på hinderstöd och bommar,  fast man inte ens går normalt när man inte har tunga saker i famnen… Men ja ja,  det mjukade kanske upp lite. Hoppas jag. 😛

När kan man börja springa igen?

Jag såg på Instagram att Ida redan hade gett sig ut på en återhämtningsjogg.
Även om jag hade velat, hade jag nog inte fixat det. Haha! Men jag ska nog få till ett pass snart. Vilken dag som helst.
Långhelg har ju sina fördelar liksom. Och lite extra vila skadar inte, efter att ha totalchockat kroppen med över 2 mil asfalt. (Stackars hälsenefästen)! 😮

7 tankar efter Göteborgsvarvet!

  1. Alla band som spelade musik längs vägen!

    Så himla trevligt!  Ett tjejrockband vid typ 4-5 km (?) var absolut grymmast, om du frågar mig!
    Dock tyckte jag mig se en trend. Banden med modell äldre herrar var mer inriktade på själva underhållningen, medan de yngre grabbarna hade mer intresse av att agera coola och prata mellan låtarna…? (Eller kanske jag som passerade vid fel tillfällen?)

  2. Alla ni som hejar högljutt…

    …trots att människor runtomkring er ser ut att skämmas å era vägnar; Sluta inte!! Ni är de absolut bästa supportrarna. Det ger sjukt mycket energi och fnitter-bubblor ända nere i magen. 😀

  3. ”Munkkillen” på Hisingen – You made my day!

    Du som stod med ett spö, med en fastbunden ”donut” dinglandes en halvmeter över löparna och sa att om vi hoppade skulle vi få den. Vad jag skrattade! (Och funderade allvarligt på att försöka nå den)… *harkel*

  4. Så här förberedd har jag nog aldrig varit inför ett lopp!

    Och då menar jag definitivt inte fysiskt utan mer mentalt och framför allt uppladdningsmässigt. Laddade ordentligt med kolhydrater, salt, resorb, vatten och sömn. Kanske delvis därför det kändes så bra?

  5. Ge mig mina bullar! 

    Jag fick höra i facebookgruppen ”Lonesome Runners” att jag (och många andra) tydligen har missat bordet efter målgång där det bjuds på kaffe, drickyoghurt och bullar. What the….??!

  6. Man ska ha en personlig kock!

    Jag och Mari var så möra att stackars Ida (har fortfarande dåligt samvete!) fick dra ner till den lokala pizzerian, för ingen av oss andra orkade gå och handla, än mindre laga egen mat…

  7. Sitter och funderar över vilken halvmara jag ska springa nästa gång.
    Va? Stopp och belägg och vänta lite nu (och alla andra stoppord). Vadå nästa gång?? 😛

Race report – Göteborgsvarvet 2017!

Mitt första Göteborgsvarv, done!

Jag måste väl erkänna att den här trailprinsessan blev liiite asfaltsbiten… *schhh* 😮 Men ok, vi måste ju ta det här från början!

Jag åkte ner till Göteborg redan på fredag förmiddag och mötte upp Ida och Mari. Två av mina ”partners in crime” ifrån Fjäll(halv)maran i Sälen.
Vi stack till Expomässan, hämtade nummerlappen, jag blev med flipbelt och sedan drog till avenyn för att möta upp och ta en fika med ”Snabbafötter-Kenth”. Alltid roligt att få en röst till ett ansikte!

Förberedelser och nojor!

Kvällen går åt till att prata löpning (chockerande) och förberedelser av alla de slag. Vi nojar nog rätt bra allihop, vad gäller den utlovade värmeböljan. Dricker resorb, kolhydratladdar med pasta och efterrätt på restaurang X, käkar salta chips, dricker vatten och kollar nyans på kisset, om vartannat.

Inte snyggaste matbilden, men sjukt god kombo med salt lufttorkade skinka och söt äpple/fikonpuré på sidan! Och chokladdessert kan ju aldrig gå fel…!

Vänta nu… Jag ska springa en halvmara?!

De andra två flickorna sover oroligt natten till lördag, får jag höra. Själv sov jag som ett barn och var oerhört tacksam för det.

Ida drömde faktiskt en sanndröm om sin måltid
(skulle det visa sig). Helt sjukt egentligen…?! Efter frukosten blir det flätande av hår, val av kläder och allmän pimpning/färgmatchning/naggellacksmålning. Ni vet sådana där superviktiga detaljer inför tävlingsdagen!

Och det var någonstans här som jag, på riktigt, började jag inse (efter en fredag i nästintill total förnekelse) att jag faktiskt skulle springa en f**cking halvmara?!

Det var lite trångt på spårvagnen på väg till starten, kan man väl lugnt konstatera. Jag som inte alls är van vid storstadsliv, kan inte låta bli att få liiite klaustrofobi av trånga utrymmen och mycket folk, men det går hyfsat bra ändå.

Ett par timmars allmänt taggande och väntade i slottsskogen.  Plus besök av bajamajan (Herregud, kön…?!)

Bästa tjejerna! 

Missar nästan starten!

Trots att jag går på toa i god tid och går till min flagga (som jag spanat in lååångt tidigare!) ca 30 minuter innan starttiden, håller jag på att missa min grupp! Där sitter jag på gräsmattan i godan ro och startar min Garmin och ser att det var lite annat folk runtomkring. Plötsligt, när jag tittar upp, ser jag hur människor förflyttar sig i olika tempon bort från mig. Och flaggan är…eh…borta??!

Upp fort som tusan och traskar åt samma håll som alla andra!
Ser att flaggan med nr 12 ändå ligger kvar vid sidan, i gräset (ingen som tagit upp den och gått iväg då, tänker jag). När jag kommer fram till klungan frågar jag om det är startgrupp 12, men nej, får reda på att jag står i grupp 13. What?!

Lyckas äntligen lokalisera flaggan med nr 12 på och knör mig fram bland folk, för att komma fram. Kunde inte någon berättat för mig att startgrupperna flyttar fram? Hur tusan ska man veta det….?? 😮

Jag som sällan springer stadslopp och än mindre STORA stadslopp.
Alltså, det är obeskrivligt mycket människor?! Men det är klart, med över 60.000 anmälda, blir det ju ett par stycken per startgrupp…

Och så är vi iväg!

Startskottet går. Tror jag (jag hör det inte) men lunkar på framåt med övriga i gruppen. Hinner ännu en gång tänka att jag kanske inte springer i rätt grupp, då jag inte ser flaggan längre. Tänk om jag är i grupp 11 eller 13…? Släpper tanken, startar klockan och tassar på. Planen är att gå ut luuugnt, med tanke på hur lite löpträning jag har kört det sista!

Första 5 km rullar på bra och kroppen känns helt ok. T.o.m. Säldammsbacken känns bra. Igenom majorna och upp på bron. Där går jag faktiskt. Har bestämt redan innan att jag ska gå upp för bägge broarna för att inte bränna onödigt mycket krut. Och även om kroppen just där kändes pigg gjorde jag (för en gång skull) som planerat!

När kommer väggen?

Ner för bron går kanon. Nedför vet jag att jag är stark!
Springer förbi massor av människor. Vi viker av brofästet och är inne på Hisingen.

Jag har hört en del negativt om den här delen av loppet, men jag har sjukt bra flow på hela hisingen-sidan! Så himla skönt! Km tickar på i snabb takt och jag börjar undra när min dipp ska komma. Med tanke på att jag senaste 6 veckorna bara har sprungit ca 7-8 km som mest.

Passerar nästan exakt 14 km när vi kommer fram till brofäste nummer 2 – Göta Älvbron och gör samma sak här. Går uppför, för det är min ursprungliga plan. Och även om jag fortfarande inte är supertrött, är det skönt att gå en liten bit. Att jag dessutom går betydligt snabbare än vissa springer, gör att jag blir ännu mer övertygad om att jag faktiskt inte förlorar särskilt mycket på det.

Uppför Avenyn!

När vi svängt av bron och passerar en extremt geggig sjö av pappersmassa (muggar blandat med sportdryck och vatten); först då inser jag varför jag under stora delar av loppet har sett människor som har haft ”lera” på benen… Haha! 😀

Upp på avenyn känns det fortfarande helt ok. Börjar bli lite seg och musklerna småvärker, sådär som de gör när man befinner sig utanför sin komfortzon. Passerar Götaplatsen utan att ta en vattensvamp. Förutom de extra duschar de hade satt ut (som jag sprang igenom, varenda en) har jag även hällt vatten i nacken vid flera tillfällen längs banan. Dessutom är det inte alls så där supervarmt som de hade sagt från början.

Bara sista biten kvar – Fy för Vasagatan!

Personligen tycker jag att Vasagatan är den absolut segaste delen av banan! Svagt uppför en lång jäkla bit och så sent i loppet dessutom. Usch! Hellre en kort, lite brantare backe i det skedet, om du frågar mig.

Över sista bron och in i slottsskogen igen. Passerar 20 km-markeringen och känner att nu, nu vill jag verkligen att det hör ska vara över. Först där började jag känna mig ordentligt mör! Eller så är det först då jag tillåter mig själv att tänka det? Ser att det är publik som hejar, men hör ingenting, för jag försvinner djupt in i min egen bubbla!

Det enda jag vill göra är att gå, men hade ju insett på Avenyn att om jag håller någorlunda samma tempo sista 4 km så kommer jag in på under 2.30. (Jag som inte skulle ha någon måltid… Eum…??)  Därför är det bara pannben som gäller, den sista km!

Målgång – Att överträffa sina förväntningar!

Försöker mig till en spurt när jag kom in i stadion. Första gången någonsin som jag avslutar ett lopp på en tartanbana inför publik. Såå coolt! Sedan är spurten varken särskilt snabb eller snygg, men den lilla, lilla tempoökningen som det ändå innebär gör att illamåendet slår till DIREKT!

Slutord!

Jag hade haft en fantastisk känsla nästan hela loppet! Den där väggen kom liksom aldrig, utan jag kunde springa på och hittade hyfsat flow. Något som verkligen överraskade mig, med tanke på uppladdningen!
Att jag skulle springa in på under 2,5 timme (2.28.20) hade jag ALDRIG trott om någon hade frågat mig innan loppet! Jag gissade på kanske någonstans runt 2.45.

Är så sjukt nöjd över tiden, men framför allt känslan!
Grymma, grymma kropp!!! Undra vad vi hade kunnat åstadkomma, du och jag, med lite träning på detta…? ♥