Höjdmeter i benen! Och i ryggen…

Det var nästan så att jag var tvungen att rulla ur sängen imorse.
Redan i söndags, när jag vaknade, insåg jag att jag hade dragit mig på lite ”småskador” efter lördagens strapatser. Min ländrygg var galet stel och gjorde ont vid minsta rotation. Lite förvånande, eftersom jag inte hade känt någonting alls när jag la mig på kvällen?

Höjdmeter & utsikt från Billingen!

Från en typ av smärta till en annan!

Jag försökte hålla mig i rörelse under gårdagen,  även jag gjorde det med stor försiktighet. Och sakta, sakta släppte stelheten och smärtan, tack och lov. När jag slog upp mina blå idag var det en helt annan typ av stelhet.

Nej, men hej träningvärk!
Framför allt alla (tusentals?!) småmuskler runt vristerna, samt en rejäl ömhet som breder ut sig på på utsida höft och rumpa!
I ärlighetens namn har jag inte kört många långpass senaste året! Däremot har ju löpningen flutit på bra i 2 månader. Men att då slå till med ett långpass i kuperat terräng; Tja, då kanske jag får skylla mig själv lite grann… 😛

Planen var att köra ett par redan igår eftermiddag. Inte ens chans! Och idag blir det ingen heller. Kroppen behöver återhämta sig, det känner jag, men imorgon ska jag nog få till något.

Billingen blev full med pingstsniglar!

För fjärde gången i ordningen, besökte jag i helgen Billingen! 
Två gånger (2014 och 2016?) var jag där och sprang på våren. Förra året blev det istället en vandringstur med tält. Det märkliga är att man varje gång slås av hur vackert det är! Som om man ser det för första gången.

Efter att alla hade hälsat på alla tassade vi iväg och konstaterade att vädret var helt perfekt.
Tidigare i veckan hade det visat rejält med regn, men vi måste ha dansat soldans på ett exceptionellt sätt.
Jag hade ”lånat” med mig Love, som nöjt hade suttit i bilen i över en timme, precis som om hon visste var som väntade. Åka bil med matte = springa! 😀 Sedan att hon blev anfallen av en smått bitchig Vanja (”Ledarhunden”, om ni frågar Vanja själv) när hon precis hoppat ur bilen, var en annan sak.

Fikapausen – Viktig(as)t vid sociallöpning!

Kroppen kändes riktigt fräsch!
Benen var pigga och andningen lugn och fin. Sedan att tempot var snigelfart, det var både ett extra plus och en anledning förmodligen. 🙂
Ungefär halvvägs stannade vi och fikade. Eller nja, det var något stopp innan det också, men första långfiket var vid ca 11 km, vid ett jättemysigt café. Röda stugor med vita knutar och doftande syrénhäckar!

Att saft kan vara sååå gott! (Köpte påfyllning också)

Precis innan vi lämnade fiket gäspade jag.
Det var inget jag tänkte på, men som skulle komma på tal lite senare. Vi drog vidare och varvade löpning, med att gå i uppförsbackarna, prata, skratta och leka vildvittror på ängen. 🙂

Har var Vanja liiite frustrerad över att Love intog ledarposition! 

Tidigare år när jag har varit här, har inte ramslöken blommat.
Det gjorde den nu och det var ett haaav av vita blommor, så långt ögat nådde! Smaka gjorde vi också förstås och för er som inte testat skulle jag nog säga att det smakar som en pepprig variant av gräslök. Himla god, faktiskt!

Som sagt, fikapauser är viktiga när man är ute i nästan 5 timmar! 
Och Vanja tyckte att hon skulle stå bordet. Och dessutom tog hon sig friheten att leta mandelmassa i Annelie´s ryggsäck. Love stod på marken och fnös lite smått åt beteendet (eller kanske mest var avundsjuk)… 😛

Vi passerade Högsböla ängar och hittade Petter-Niklas nycklar! *
*Ok, Sankt Pers Nycklar heter de egentligen. Det där är ett internt skämt som spårade ur för några år sedan. Vackra är dem i alla fall. Och så häftigt att se orkidéer växa fritt i Sverige!

Silverfallen – We meet again!

Väl vid Silverfallen hade vi nog kommit ca 16-17 km.
Här stannade vi och fikade (igen) och det var först här, som jag fick första känningarna av huvudvärk. Det kom ganska plötsligt, men gjorde inte superont (inte först).
Jag försökte dricka ännu mer, även om jag inte tyckte att jag hade fuskat med vätskan och tog en värktablett utan att säga något. Jag ville inte att de andra skulle veta. Varför vet jag egentligen inte?

När vi väl tassade iväg och nästan direkt bytte sittande vila mot löpsteg, insåg jag att jag ändå var tvungen att säga något. För mig var det en ”bara så ni vet”-grej, men tydligen innebar dessa ord nästintill en krissituation för övriga (rutinerade löpare).
De öste i mig resorb, salt, socker och koffein. Och massa vatten. Någon blandning där efter resorben var INTE god… Men vad gör man inte.

När kroppen är pigg, men resten skiter sig.

Efter det tassade vi/jag försiktigt vidare.
Stundtals kändes det bra, för att i nästa sekund pulsera rätt kraftigt i huvudet igen. Jag lyckades inte riktigt sätta ihop den röda tråden och förstå varför det inte gjorde ont hela tiden?

Här började jag känna att jag sinkade de andra och när de pratade om att de skulle bli klättring upp på en höjd, kände jag att det kanske inte var så bra i det läge jag befann mig.
Kroppen var ju (irriterande nog) fortfarande jäkligt pigg; varken stel eller trött. Däremot funkade inte huvudet alls (Ja, jag bjuder på den)! 😉

Jag frågade om det var nära till bilen, vilket det visade sig vara.
Därför blev det en genväg ut till stora vägen och sedan kunde jag bara följa den ca 400 meter till parkeringen vi hade utgått ifrån.
Jag fortsatte snällt att dricka av den där häxdrycken de hällt ner i min vätskeblåsa. Ibland var det nästan så jag ville kräkas, men om det berodde på smaken eller det faktum att kroppen inte var med mig, vet jag inte?

Jag la mig ner på gruset (oväntat bekvämt?!) med huvudet på ryggsäcken och blundade. Jag tror att jag bara låg ner i ca 5-10 minuter, men plötsligt hörde jag skratt och där kom mina löparkamrater över kullen. Hade jag somnat? Jag vet inte?

Den härliga varianten av sociallöpning!

Redan efter lite häxdryck och vila kände jag mig bättre.
Det blev lite mat och skratt på parkeringen innan jag var tvungen att åka hem. Tänk vad det kan skilja på sociallöpning och sociallöpning!

Jag som har en del rätt dåliga minnen utav det, kan störa mig på att det är de dåliga minnena som fastnar i minnet lite mer. Det borde verkligen vara tvärtom, för det finns fantastiska löparmänniskor där ute!! 🙂 Och så finns Billingen! ❤

Mystisk skog och pollenbonanza!

Ni vet, när det prasslar till i skogen precis jämte en och man tänker:
”Det är bara fåglar”. Eller…? Under gårdagens runda gjorde jag en liten avstickare från leden.
”Åh, där är en stig jag inte testat förut. Det måste jag ju göra!” Sådär som jag (faktiskt) tänker ganska ofta. Stigen var torr och fin och det doftade både barrskog och blöt mossa. Ungefär halvvägs passerade jag en liten tjärn mitt i skogen. Jag tittade till någon sekund extra på den, men sprang förbi och släppte de, lite smått, obehagliga tankarna som spelades upp i mitt huvud.

Nya stigar och en kovändning!

Efter ytterligare nästan 1 km tog stigen slut. 
Mitt framför en kohage, där kossorna blängde lika förvånat på mig, som jag på dem. Bara att vända, men vad gör väl det. (Observera Göteborgshumorn i titeln här. Eller låt bli). 😅

På vägen tillbaka lutade stigen svagt uppför.
Uppför är inte starkaste sida, men jag tuffade sakta på, med korta steg. Det var raksträcka så man såg ganska långt, men långt där framme (där det planade ut) var det ju (naturligvis) ett krön. När jag lyfte blicken såg jag något som såg lite märkligt ut. Va? Dimma? 

Bland tomtar och troll?

Jag fortsatte att springa, men ju nämre krönet jag kom, desto konstigare känsla fick jag. Väl uppe på krönet där dimman var, såg jag att jag precis passerade tjärnen igen.

Min logiska sida tänkte:
”Aha, det var därför det var dimma såklart. Fukt!” Min icke-så-logiska sida tänkte:
Herregud, värsta skräckfilmskänslan. Här är jag mitt i skogen, helt ensam och så kommer det något väsen och dra ner mig i en mörk tjärn?!”

Jag ökade tempot (så ursäkta att ni inte får några bildbevis på tjärnen) och precis när jag hade passerat prasslade det till snett bakom mig.  😳

Om jag satte personligt rekord nästkommande km?
Skojar du! Struntade fullständigt i eventuella uppförslut eller pollen i näsan! Ööööka, Malin!
Men utöver min vilda fantasti (?) var det ett helt ok pass. Lite för varmt och svettigt för min personliga smak, men ändå inte sådär olidligt.

Har ni något obehagligt minne från något träning- eller löppass?
Berätta gärna i så fall, så jag slipper känna mig nojig på egen hand! 😉