Intervallstege med studs!

Intervaller mitt i sommaren; jag var inte helt säker på att jag tänkte rätt. 
Fast å andra sidan valde jag åtminstone den svalaste sommardagen på länge. Tassade iväg och uppvärmningen kändes ganska bra. Lugnt och kontrollerat.

Mind over body!

Sedan var det dags. Planen var en intervallstege:
2 minuter – 90 sekunder – 1 minut – 45 sekunder. Alla med 1 minuts ståvila emellan. Och ca 15 sekunder/km snabbare per kortare intervall. Sedan en set-/gåvila på 3 minuter och sedan hela stegen ”tillbaka”; 45 sek – 1 minut – 90 sekunder – 2 minuter.

Första intervallen (2 minutaren) var asjobbig! 
”Vad tusan har jag gett mig in på?!” tänkte jag. Men sedan var det som att kroppen vaknade till och slappnade av lite mer, teknikmässigt.

Det mentalt jobbiga var att springa längre och längre intervaller efter setvilan. Jag brukar ofta köra det som är mentalt lättast (dvs kortare och kortare intervaller), men ibland är det bra att utmana sig! Fördelen var åtminstone att tempot blev liiite långsammare per längre intervall. 🙂

Det märkligaste hände sist!

Efter en kort stunds ståvila för att hämta andan och återfå en hanterbar puls, hände något som kändes märkligt. Vid nedjoggen kändes benen plötsligt ”studsiga” igen. Känslan var så bra att jag nästan övervägde att dra ett par extra km, men jag stoppade mig själv. Avsluta med bra känsla och på topp! 💪🏼

Fjällvandring i Åre – 4 tankar gällande planeringen.

Plötsligt kom det över mig. 
Känslan av att det bara är 17 dagar kvar innan det bär av mot Åre?! Alldeles nyss låg resan ett halvår bort och nu handlar om dagar. Och jag skulle ljuga om jag sa att det inte är några tankar, som har börjat dansa loss i mitt huvud.

  1. Är jag ens redo, träningsmässigt?

    Så här lite har jag inte tränat på, jag vet inte när. Jag vet förvisso att jag har ett starkt pannben och är bra grundtränad, men ändå. Många höjdmeter, teknisk terräng och tung ryggsäck på det. Det gäller ju att kroppen är med på noterna, åtminstone lite grann.

  2. Var tusan är mitt merinoull-underställ?!

    Jag har, ärligt talat, inte en aning. Någonstans i flytten försvann det, tillsammans med mina löparshorts, gps-klocka och typ 4 par kompressionsstrumpor. Ingen av dem är återfunna, men min logiska sida tänker att det finns en röd tråd och att de förmodligen ligger i samma låda ”någonstans”.

  3. Införskaffa saker inför resan!

    Det finns en tendens hos fröken Johansson, att skjuta upp saker som känns lite jobbiga. Som att ge sig iväg till Göteborg och köpa mat. Och att betala årsavgiften till STF (som jag blivit tipsad om fleeera gånger) för att få tillgång till fjällstugorna.
    Det är fanimej ett under att jag har bokat tågbiljett. 😝

  4. När saker och ting inte är som de brukar – Panik!

    De fjällvandringar jag har gjort hittills, har varit olika på vissa sätt. Framför allt landskapsmässigt; Sälen, Grövelsjön och Jotunheimen. Men de har även varit snarlika på många sätt. Enbart övernattning i tält, samt frystorkat mat och mellanmål i form av varma koppen/nudlar och kokkaffe till frukost.
    Nu får jag höra att det är eldningsförbud i stora delar av landet, vilket på flera platser även innefattar stormkök. Här går det lite ”tilt” i min hjärna! Hur gör man dååå?

    Mitt vandringssällskap försöker lugna mig och säger att det löser sig med STF-stugor, kokvatten och termos. Och försäkrar mig om att det säääkert kommer regna innan dess. Eum?
    Jag brukar inte se mig själv som en konservativ person, men här händer det något i min reptilhjärna. Jag ser värsta-scenariot framför mig. Hur vi är fast på fjället utan vettigt mat (och vatten pga torkan). Att jag kanske behöver leva på ölkorv och jägarsnus i 10 dagar?! (Bäst att packa ner ett par kilo!) 😅

Drömma stort!

Samtidigt försöker jag tänka; Mina drömmar SKA kännas i magen. Om de inte ger mig magpirr, är det inte tillräckligt stora. ❤

 

Spontanlöpning en ljummen sommarkväll!

Under nästan två veckor (12 dagar för att vara mer exakt) har jag inte sprungit.
Inte tränat alls. Det finns ju egentligen all tid i världen (och lite till) och kanske att jag borde träna mer?
Samtidigt känner jag att det faktiskt är semester och att; Är det någon gång man ”får” ha ett uppehåll, är det väl just för utbyten mot lekdejter med kidsen, vardagsäventyr, varma sandstränder och ljusa, sena myskvällar?

Rastlösa ben, helt plötsligt!

Fast 12 dagar var tydligen vad mina ben tyckte var tillräcklig vila.
Igår kväll när jag hade nattat barnen och satte mig tillrätta med kudden bakom ryggen för att läsa ikapp lite bloggar, kom känslan bara över mig; ”Jag vill springa!”

Först blev jag lite förvånad själv. Va, vem sa det där?
Och framför allt; Vem sa det tjugo i nio på kvällen?! Vem tusan orkar springa då? Särskilt efter lång utomhusdag, vilket i sin tur borde innebära både en slutkörd kropp och ett slutkört sinne. Men nähäpp, tydligen inte…

Lååånga skuggor och guldigt kvällsljus! (Som var svårt att fånga)

Bytte snabbt om, innan jag hann ångra mig och tassade lydigt iväg. 
”En kort runda”, tänkte mitt huvud. ”3-4 km räcker”.
Det tyckte inte benen, de travade på så fint. Oväntat fint, med tanke på den obefintliga träningen och när jag till slut stannade till utanför dörren hade jag visst tassat nästan 7 km. Oops!

Lättviktsskor och ”Hej, småmuskler!”

Redan idag är jag faktiskt aningens mör i benen. Framför allt i  småmusklerna runt vristerna. Det är inte lätt att vara kropp, när man vill mer än man (just nu) egentligen är tränad för. Och att dessutom när man kör de där 7 km i ett par supertunna löparskor… (Som är favoriterna just nu). Dubbel-oops! 😛