Veckans femma, vecka 32!

Veckans bästa!

Omstart! CTRL-ALT-DELETE.  På riktigt.
Nu har jag haft fyra veckors semester och för er som hängt här under vår och sommar, vet att jag har haft lite blandade känslor över det här med ledighet (just i år). Känns som att jag har haft för mycket tid för att känna efter och ”övertänka”. Så att börja jobba imorgon och träffa alla smågalna kollegor, känns faktiskt riktigt skönt!

Eventuellt att jag kommer ångra att jag sa det, en sisådär 2 månader in (när högsäsongen är som värst), men just nu känns det bra. Älskade rutiner, here I come!

Veckans märkligaste!

Känslan, när man inser att man inte längre har några barn på dagis. Minstingen började förskoleklass häromdagen och sket fullständigt i mamma första dagen. Andra dagen sa han, när jag lämnade:
”- Mamma, du kan gå hem nu!”   Jahopp, det är väl bara att gå då… *känner sig lite överflödig* 😀

Veckans äckligaste skönaste!

Duschen som blev av, efter att ha varit utan bad/duschmöjligheter i 6 dagar. Det var som en dröm! Och insikten blev; att tvätta håret i handfatet och kroppen med våtservetter funkar hyfsat ok.
Fast när jag tänker efter, är det kanske tur att jag är ensamstående numera. Och inte hade börjat jobba efter semestern. Haha!

Veckans roligaste!

Jag och kidsen drog till stans bowlingbanor. 
Konstaterade att äldsta och yngsta tar det mer på skoj. Mellansonen (på bilden nedan) har aaaaningen mer tävlingsinstikt. Uja, när det inte gick som han ville! Men han skulle ABSOLUT INTE ha upp hjälpkanterna på sidorna. Det var tydligen fusk och för småbarn. Nähä, ok. Sura då istället. *rullar med ögonen*
Men används den där skallen på rätt sätt, går han nog långt. 😉

Veckans mysigaste/godaste!

Det ligger ungefär 15 km hemifrån, men jag har aldrig varit där! Ni vet säkert; det där med smultronställen på hemmaplan och få tummen ur och allt det där… Nu i veckan fick jag äntligen besökt Tuvatorps Café & Kök. Mest tack vare mina föräldrar, som föreslog det som utflyktsmål.

Det är ett ställe beläget mellan Alingsås och Vårgårda och lokalen är en gammal (numera renoverad) ladugård/magasin. De har lättare luncher, våfflor (både dessert- och mat-), hemmagjorda kakor, bakelser och kaffe/te. Själv tog jag citroncheesecaken och den var magisk!

Utöver allt ätbart, gör hon som äger det även handtillverkade tomtar och troll i alla storlekar. Såå fina! (Tyvärr tog jag inget foto på dem).

/

 

Bloggen Trail & Inspiration – Snabbresumé!

Så här, efter semestern, är det många som ser möjligheten att göra en omstart.
Att börja träna (igen), strukturera upp vardagen, köra yoga minst 2 gånger i veckan. Lära sig att säga nej till saker som bara tar energi. Att göra allt det där som de mår bra av, men som de aldrig fått tummen ur att göra annars.

Och i jakt på inspiration och människor med likvärdiga mål, söker man sig kanske in på träningsbloggar?
Därför tänkte jag att om det nu kanske tillkommer en del nya läsare här på bloggen (välkomna! ♥) så kommer här en snabb ”recap” på vem jag är och vad bloggen (förhoppningsvis) förmedlar. En sammanfattning av ”Trail & Inspiration”, helt enkelt. 🙂

Vem är Malin / Trail & Inspiration?

  • Trail FTW!
    Att springa trail är min grej. Tekniska torra stigar är nice, men lera är aningens roligare. ”Embrace the mud!” För att inte tala om fjällöpning, min senaste kärlek.
    .
  • Planering – Vad är det?
    Att följa träningsschema eller ens göra veckoplaneringar är inte min grej. Alls! Jag har försökt vid ett par tillfällen, men för mycket struktur tar bort all lust till träning. (Vad gäller just mig – Alla är ju olika).
    .
  • Upplevelsen framför allt!
    Min fokus ligger inte alls på tid, utan på upplevelserna. Bara det att min kropp fixade en halvmara i fjällen, eller tog mig 50 km i de halländska skogarna är så jäkla coolt!
    Eller att jag sponanmälde mig till Göteborgsvarvet i år, utan någon direkt träning månaderna innan. Och ändå hade en bra känsla hela vägen. Tack kroppen! Det är därför jag tränar (långsiktigt); för att orka göra sådana där spontana vardagsgrejer, när jag vill.
    .
  • Mångsidig. Eller kanske dumdristig/velig?
    Jag insåg faktiskt först häromdagen (!) att jag sprungit lopp som varit alltifrån 5 km upp till 50 km. Jag går igång på lite udda lopp och annorlunda utmaningar. Prova så mycket så möjligt, liksom.
    Och att jag har sprungit i princip alla distanser på tävling (utom just maran) är nog ett tecken. På att jag inte kan bestämma mig? Eller att jag gillar allt? Haha! Ni förstår kanske ungefär vad jag menar. 😀
    .
  • Va? Springa med andra?!
    Att socialspringa är jätteläskigt. Jag vet att många/alla säger att man inte ska tänka på att man sinkar någon, men jag kan inte hjälpa det. Det är i princip allt jag tänker på de få  gånger jag har sprungit med andra.
    .
  • Långpass är det bästa som finns. Helst med fikastopp!
    Jag springer mycket hellre långt och långsamt, än t.ex. 10 km lopp. Värsta distansen!
    .
  • Förutom när jag ska välja intervaller…
    Föredrar däremot korta, intensiva intervaller framför långa. (Hur går den ekvationen ihop)?
    .
  • Variation är nyckeln!
    Förutom löpning tycker jag om att varva med styrketräning och yoga (allra helst yin yoga). Nu när jag fuskat med båda dessa komplement i ett halvår, märker jag att jag känner av lite ”krämpor” de gånger jag faktiskt springer (ländrygg, småkänningar i knä/höft, fötter m.m).
    Så oerhört viktigt att både stärka upp kroppen och få till den där rörelseträningen, som mjukar upp.
    .
  • Super-mega-jättemorgontrött, som skulle vilja vara morgonpigg!
    Jag önskar (ända in i själen faktiskt) att jag vore en morgonlöpare. Men jag har försökt åtskilliga gånger och det går verkligen inte. En gång var jag så trött att jag inte ens märkte vad som höll på att hända, förrän jag låg i diket… 😮

Inlägget är (delvis) inspirerat av Anna (Piggelina).

Hitta tillbaka till något, man vet att man älskar?

Jag har pratar om det tidigare, men det känns som jag inte kommer någonstans.
Att jag inte lyckas hitta nyckeln, till hur jag ska gå vidare. Det handlar (såklart) om min brist på motivation.
Löpningen känns bara tung, flåsig och jobbig… Egentligen inte alls konstigt, med tanke på att jag har sprungit kanske en gång i veckan på sin höjd. Ibland kanske bara en gång varannan vecka.

Lyckas jag åtminstone underhålla formen?

Jag inser ju att det inte ger någon utveckling, men det ger mig ändå en liten förhoppning om att jag kanske lyckas underhålla löpningen i alla fall. Hur kunde jag annars springa Göteborgsvarvet på 2,28…?

Däremot läser jag om grymma löparupplevelser. 🙂

Min löparidentitet?

Och här står jag. Tittar på och unnar alla runtomkring sin fantastiska löparglädje! För jag vet att den kan vara fantastisk.  Jag njuter å deras vägnar och önskar att jag vore exakt där de är. ♥

Problemet är att efter 6 år som löpare, börjar jag (märkligt nog) ifrågasätta min löparidentitet.
Varför sprang jag nu igen?
  Tycker jag inte om att springa längre…? Och vad kan jag göra för att få tillbaka den där längtan av att bara vara ett med skogen?