Högtiderna – Tomheten och normen att umgås i par!

Snart är påskhelgen över och jag kan inte låta bli att reflektera.
I alla sociala medier svämmar det över med familjebilder och påskmiddagar med släkten och parmiddagar med vänner.

Att omedvetet göra på det sättet man alltid har gjort.

Hm? Vänta nu. Det kallas visst tradition? 😉
Vad jag vill säga är; Det senaste året har jag märkt att det är just under högtiderna, man som singel, märker den allra största skillnaden.

Det kanske är svårt att sätta sig in i en situation, som man själv inte har varit i? Efter 18 år i ett samboförhållande har jag säkerligen gjort exakt det som jag upplever att ”alla andra” gör just nu. Fast varit omedveten om det.

  1. Man tar familjelivet för givet.

    Så länge man lever i tvåsamhet är just den en så stor självklarhet. Att det alltid finns någon som backar upp en. Att man alltid får tillbringa de där speciella dagarna med barnen och släkten.
    Och när man plötsligt ”måste” fira julafton utan barnen, inser man att det inte riktigt känns lika viktigt att fira längre.

  2. Normen är att umgås i par.

    Det som slår mig allra mest är grejen med par och singlar. Så fort man blir singel umgås man mest med andra singlar. Kanske blir det så, utan att man tänker på det; för att man ändå har en ganska stor sak gemensamt? Eller kanske för att man inte vill vara femte hjulet?

    För det kan väl inte vara så (som jag faktiskt läste någonstans) att det finns de som tror att separationer ”smittar”? Alternativt att de inte vet hur de ska bete sig i närheten av någon som försöker hitta balansen i livet igen?

    Oavsett vilket kan jag faktiskt bli lite ledsen emellanåt.
    De vänner som fortfarande lever i tvåsamhet (vilket ändå är majoriteten) träffar man ju såklart ibland. Men då blir det alltid att man träffas ”ensamma”. Nu har jag bara varit singel i ett år, men jag tror aldrig att jag har bjudits in till en middag, eller biokväll tillsammans med andra par?
    Alltid ”ensamdejter” med den ena parten. Eller tjejkvällar, då deras respektive gör något annat. Och det är (också) jättetrevligt, missförstå mig inte! 🙂

    Men varför funkar det så…?

 

3 kommentarer

  1. Japp, de e så det funkar! Tyvärr kan jag skriva under på typ precis ALLT du beskriver. Därav har jag blivit bra på att försöka styra upp med vänner, på just de där dagarna på året då många dras till sina stora familjer, flerdagars-samkväm o.s.v.

    Men det är supertråkigt att en sållas bort 🙁 iom en separation och iom att en lever singel-liv. I mina sämsta stunder tar jag det personligt 😉

  2. Men vad konstigt, jag har flera singelvänner och vi äter ofta middagar ihop med en av dem eller hittar på grejer. Det beror nog lite på hur man är som par, vårt liv är mycket baserat på intressen och vi gör väldigt mycket ihop och mer sällan saker isär, så då hänger vi med varandras polare, oavsett om de är singlar eller par.

  3. men oj! Är det verkligen ingen som bjudit med dig? :-O Jag tror det är absolut omedvetet. kanske för de tror du har fullt upp och inte vill hänga med dem…(?) Du får göra tvärtom vet jag! Bjud med ett par på bio eller något!
    KRAM

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.