Min största (och smått ologiska) utmaning!

Veckans ämne i nätverket Blogger om Hälsa är ”Min största utmaning”.
En stor utmaning kan innebära så mycket i livet:

  • Sluta äta sötsaker
  • Inte höja rösten, trots att barnens bråk aldrig tycks ta slut.
  • Utmana sig själv genom att inte göra det som känns lättast för stunden.
  • Göra tuffa förändringar för att på lång sikt få göra det man älskar.

Det behöver ju inte alls innebära något inom just träning.

Springa en ultra!

Efter lite funderande hamnade jag ändå där. I träningsvärlden. Någonstans i huvudet viskar nämligen en liten röst att hon är nyfiken på (ytterligare) ett ultralopp.
Jag sprang ju Hallands Ultra i somras, men så här i efterhand kan jag känna att jag hade velat genomföra loppet på ett annat sätt. Jag klarade ju att genomföra de där 50 kilometrarna (!) och är såklart galet nöjd med det, men inser samtidigt att jag borde ha tränat betydligt mer!

Att, med bara 2 km kvar, sätta sig ner på en sten i skogen och gråta är ju inte riktigt känslan jag vill minnas, efter en sådan prestation.

hallandsultra-7

Drömmen hade ju varit att ha samma känsla efter ett ultralopp, som efter Bagheera halvmaraton i Sälen.
Skillnaden är ju att 21 km var jag fysiskt sett förberedd för. Inför ultran hade jag som längst sprungit 26 km. Att nästan dubbla den sträckan och dessutom göra det på en rejält kuperad bana, är inte att rekommendera.

Det som gör det svårt (just nu) är tiden.
Att träna inför en mara eller en ultra tar väldigt mycket tid. Tid jag känner att jag inte har. Visst, man kan vara ute 4-5 timmar en helgdag, men att träffa familjen, när man knappt träffats dem under hela arbetsveckan, känns viktigare.
(Även Petra skrev om ämnet häromdagen:  Din träning är alltid, alltid värdefull!)

Trots detta är jag liiite sugen på UltraVasan 45 km… Ja, ni hör ju. Helt ologiskt, men ändå lockande… 😛

.
Läs även Malins inlägg
: ”Min största utmaning!
Om att det inte alltid är att GÖRA något, som är det svåra.”
Eller  Idas inlägg: ”Mina löputmaningar 2017!” där titeln talar lite för sig själv.

8 kommentarer

  1. Men klart du ska springa Ultravasan 45! Jag har ju sprungit delar av den sträckan och det är väldigt fint! Det skulle du klara galant men visst är det så att träningstiden är det som är svårast att få ihop.
    Jag känner en kille som sprang hela Ultravasan på 90 km, han sa just det. Att det svåra var att få ihop timmarna till de långa träningspassen.

  2. Ultravasan vilken grej!
    jag är också lite sugen på längre lopp men de ska inte gå längs med asfalt utan helst i fjällen. Visserligen kan ju en fjällmara på 44 km räknas in som ultra. Har kikat lite på BAAM, fjällorientering i två dagar. Det skulle vara något det!

  3. Men alltså, klart du ska! Nu vet du ju dessutom var du behöver lägga krutet, och 45 är ju ändå inte jäääättelångt. Säger hon som just nu springer typ 3km, men nån gång SKA springa ultra!

  4. Det där med tiden är nog det största problemet inför min (kommande) maratonsatsning. Springer jag långpass upp mot 20 kilometer så tar det ju lätt över 2,5 timme. Det är tid som är svår att få till efter en arbetsdag (frågan är också ifall jag ens vill/orkar springa så långt efter en arbetsdag). Då återstår helgen och då vill jag hellre kanske spendera den tiden med familj och vänner

  5. Galet, lite galet är det faktiskt att du inspirerar mig. Här kämpar jag med att ta mig ur utmattningssyndrom och inte springer alls. Springer ju inte i vanliga fall heller. Har testat att springa en mil och det fixade jag efter fem veckor Noll – 10 km känns bra. MEN det som jag egentligen tror inspirerar mig är hur du så härligt bjuder på dina tankar! Jag kan känna igen mig i tanken ”hur svårt kan det vara” som jag tycker mig läsa mellan raderna. Du ser hinder men ser framför allt möjligheter. Väger sedan dessa för och mot varandra… Förlåt för novellen MEN du ger sådan inspiration. 😀 Kram

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.