När kommer jag känns igen mig själv igen?

Här önskar jag att det kunde stå något inspirerande.
Som att jag har sprungit igen, kört mitt första yogapass på över ett år (!) eller åtminstone vandrat en sväng och insupit naturen. Men tyvärr har jag inte gjort något av detta under den senaste veckan.

Det är ju en blogg som ska handla om trail och träning i första hand. Samtidigt tänker jag att det är min blogg. Det vill säga, jag bestämmer vad jag får och inte får skriva. Bla bla… (* Ni vet säkert vad jag menar).

Mässa, utekvällar och panik!

Två heldagar tillbringade jag i en monter i Vallastaden Linköping på mässan Bo & Samhällsexpo!
Att stå i 16 timmar är jobbigt i sig. Men att prata med människor i 16 timmar (och lite till) är ännu jobbigare. Det kändes som om någon hade kört runt med en elvisp i min hjärna på tisdag eftermiddag, när jag körde hem. (Att köra bil i 2,5 timme var däremot uuunderbart, märkligt nog!) 😛

Sedan blev det utekväll i Borås under i veckan.
Lägg till jobb och överanalyserande av tankar och känslor i ekvationen, så har ni mig, där jag är just nu. Helt fullständigt slut…

Jag känner mig trött in i själen. Och häromdagen hände något som aldrig hänt mig förut. Jag fick panik när jag skulle köra ut från en parkering som låg i en backe och jag verkligen trodde att jag skulle rulla rakt in i en annan bil, för att jag inte skulle hitta dragläget tillräckligt snabbt.

Jag – rädd när jag kör bil?!? 😮
Det har i princip aldrig hänt (när det handlar om min egen förmåga, vill säga). Jag har pendlat i så många år och kört bil så mycket; både i storstäder och främmande städer att den känslan fick mig att undra vad tusan det är som händer med mig…?

Folkskygg?

För att inte tala om insikten jag fick häromdagen.
Jag tror att en av anledningarna till att jag inte tränar så mycket längre är att jag undviker människor. Inte på jobbet då såklart. Men i övrigt.

Jag vill inte gå in på gymmet, för det är för mycket folk. Jag skyndar mig från bilen in i radhuset, för att jag är ”rädd” att jag ska möta någon av mina grannar. Och det är inget personligt mot dem, jag orkar bara inte…!

Jag inser hur idiotiskt det låter.
Och jag har ju aldrig varit sån här innan? Så… När blir jag jag igen?

 

Related posts:

18 kommentarer

  1. Kan inte låta bli att skratta åt din elvisp. 😉 Men allvarligt känner jag så väl igen mig! En dag på mässa och jag är helt slut. Två och jag är rökt. Tar mig minst en vecka innan jag är normal igen. Samma om jag varit andra event, umgåtts med människor på andra sätt intensivt och/eller sovit dåligt. Förr gasade jag vidare och ”bet ihop” men jag har lärt mig den hårda vägen att det inte är så smart. Slutade med tvångssjukskrivning. I över ett år!!!! So be nice to yourself… Säg nej till det du egentligen varken vill eller orkar. Säg ja till det du vill och orkar. KRAM

  2. Ja, sån blir man när hjärnan är trött, hög igenkänning! Vila, gör sånt som ger energi och Harmoni. Inte något som innebär press, bara sköna saker.
    Ta det lugnt och bli inte rädd för dina egna konstiga känslor. Bara gilla läget, det går över, ungefär som en feber fast längre tid!
    /En som brände ut sin ingenjörshjärna men fick tillbaka den!

  3. Låter som jag när jag var på väg in i utbrändheten, den som slutade eller började med ambulansen och sen 4 års sjukskrivning. Så bromsa och ta kontakt med vårdcentralen om du har en bra, be om hjälp är första steget men också det allra viktigaste. Var rädd om dig// Helena.

  4. Ta hand om dig! Var sak har sin tid och till slut kommer du igenom och ut som dig själv igen. Fast kanske en lite annan dig själv, allt man går igenom påverkar ju på olika sätt. Lätt att säga, men så svårt när man är där!

  5. Lyssna på din kropp! Är du trött, vila…. känn efter vad du har lust med! Kan verkligen rekommendera att lyssna på meditationsappar, jag laddade hem mindfulness, har hjälpt mig att varva ner. Fundera på vad som får dig att gå ner i varv.

    Ta hand om dig!!

  6. Som många redan har sagt – ta hand om dig och tillåt dig själv att vila, gömma dig undan allt som är jobbigt och stressa av. Sen kanske det också är så att du aldrig blir ”som förut igen”, det är naturligt att förändras i livet och man kan aldrig gå tillbaka till hur man var förut. Du kanske inte blir som tidigare men du kanske blir en ännu bättre och lyckligare version av dig själv men det tar nog lite tid att hitta dig.

  7. Själv gick jag till en kurator där jag fick lufta alla mina tankar högt och ibland när man uttalar dem högt inför nån annan så hör man också vad lösningen är. Jag hade stor hjälp av det att jag kunde säga precis det som i stunden rörde sig i huvudet, utan konsekvenser (ingen som blev sårad osv). Jag fick liksom ut det så det blev plats för nya friska tankar/känslor.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *