Varför männniskor tvekar? Vana och förändring.

2017 har varit ett oerhört händelserikt år för mig.
Det har varit ett av de tuffaste åren i mitt liv. Samtidigt som det har varit ett av de bästa. Jag kan faktiskt inte riktigt förklara. Man måste kanske ha varit där själv, för att förstå tvetydigheten?

Att gå igenom en separation har varit så otroligt mycket jobbigare än vad jag hade kunnat föreställa mig! Samtidigt som det har var lättare än jag trodde.

Att i ena stunden vara hög på livet och de möjligheter man ställs inför. För att i nästa andetag sjunka ihop i en liten hög på golvet och inte kunna sluta gråta.

Jag är tacksam!

Relationen till ex-sambon / barnens pappa har fungerat oerhört friktionsfritt, vilket jag är obeskrivligt glad över. Inte för att jag egentligen hade föreställt mig något annat, men när man hör skräckscenario från vänner och bekanta, inser man att man aldrig riktigt vet vad känslor gör med människor…
Vi har i alla fall hela tiden haft samma utgångspunkt; Barnen framför allt. 

Att våga ta steget!

Jag har insett i efterhand att det är ganska vanligt att människor går runt i relationer som egentligen inte funkar, eller känns bra. Och det är många som har frågat mig hur jag kunde ta steget? Hur jag vågar vara så modig och sårbar?
Tja… Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på det. Vad är alternativet, egentligen, om man ska hårddra det? Tyst och bekväm?

Det jobbigaste för mig (och jag kan ju bara relatera till min egen erfarenhet) var precis innan jag sa orden högt. Jag hade världens största klump i magen! Direkt efter att orden var uttalade, släppte den där klumpen (lite oväntat).

”Vem är jag?”

Plötsligt inser man att när man inte är någons sambo eller någons mamma (”hela tiden” – och jodå, du förstår vad jag menar); Vem tusan är man då?

Jag vet inte. Inte än… Men jag är på god väg att ta reda på det. Jag hittar små fragment av mig själv varje dag, som gör att jag förstår mig själv lite bättre.
Det är dock fortfarande oerhört tufft de veckorna barnen inte är hos mig.
När jag inte har möjligheten att bara fokusera på dem och deras bästa, utan faktiskt m.å.s.t.e. titta mig själv i spegeln och ställ den där frågan: ”Ok. Vem är jag nu, när jag är jag?” 

Förändring tar mer energi, än att förbli densamma.

Vanans makt är stor, det har jag insett. 
För att inte tala om att förändring är oerhört läskigt! Man vet ju faktiskt inte vad som händer, om man plötsligt inte gör det man alltid har gjort. Eller väljer att lämna en plats, där man alltid har varit.
Det är enklare och tryggare att stanna kvar i något som man känner till väl. Något som är bekant. Förändring tar oerhört mycket mer kraft och energi! Så det kanske inte är konstigt att jag är så oerhört trött, när jag tänker efter?

Det är ju ofta just där; bortanför det där välkända, bekväma, som saker och ting faktiskt händer. Oavsett om det gäller relationer, målsättningar eller drömmar. Däremot är nog vägen dit långt ifrån rak, okomplicerad eller smärtfri…

Related posts:

16 kommentarer

  1. Ja det är inga lätta bitar det där…. Många vet nog heller inte riktigt vad de vill och då är det ju ÄNNU svårare att ta det där steget tänker jag….

  2. Det är en jättesvår period och framför allt när det finns barn med i bilden. Det är mycket lättare att stanna kvar, i tryggheten kanske mest ekonomiskt. Nu är det 20 års sedan jag separerade från min dotters pappa och ja det inte lätt, vilken ångest att lämna men jag var tvungen att tänka på mig själv. Skulle jag sitta där i ett förhållande som jag inte riktigt trivdes i bara för att jag var rädd för det okända? Nä, lite ”nu eller aldrig” kändes det som. En sak som jag kom på om mig själv är att jag kan klara mig själv, jag blev så stark mentalt.
    Kram Cia

  3. Igenkänningsfaktorn är skyhög! Vet hur konstigt det var när Sonen inte var på min planhalva, hur skumt det kändes i början. Jag boostade mig själv redan då – med att göra saker för bara min egen skull, små saker men som gav mig nåt extra.
    Att bli en ”ny version av sig själv” är ju nåt som sker hela tiden, oavsett om man är ny-singel eller singel-sen länge. Samma förändringar händer ju när man är i en relation med, vi förändras helt enkelt med Livet och tiden.

    Peppa dig själv, se dig i spegeln och se det vi andra ser – Malin <3

  4. Jag vet precis vad du menar även om min situation är lite annorlunda. Just nu vill jag aldrig mer ha en enda förändring i livet, aldrig mer flytta och aldrig mer byta jobb. Torkel bara garvar när jag säger det – jag är ju världens mest rastlösa människa. Men just nu är jag världens mest trötta människa och är rädd för att lärokurvan skall bli en lodrät vägg. Jag är övertygad om att dina återfunna fragment kommer att bli fler och fler och en morgon vaknar du och har hela dig på plats igen.

    1. Jag förstår precis vad du menar! Även om man gör någonting ”frivilligt” och om det t.o.m. är något som man är spännande och skönt (som flytt), så kan det blir lite för mycket av det goda ibland. Och det enda man vill och önskar är att ingenting ska förändras. I alla fall inte på ett litet tag… 🙂

      1. Jag nickar lite igenkännande åt Kari här, för det finns en liten plats i min hjärna som nu suckar trött att kom nu ihåg att förändring verkligen inte är något som åstadkoms i en handvändning! Samtidigt så nödvändigt att röra om i livsgrytan ibland, däremot en helt annan sak att separera än att byta jobb, men oavsett vad så ska det bearbetas och det måste få ta tid. Vi känner inte varandra IRL men sänder allt som oftast en extra tanke åt ditt håll, särskilt när du susar förbi i något socialt flöde ♥ Kram och du, småningom har du plockat ihop dej själv igen och får känna dej hel!

  5. Ja det är precis där det händer – där man känner sig otrygg. Jag vill inte gärna jämföra att börja nytt jobb med en separation, men det är där det har hänt för mig på sistone. Från ångest och ovilja till en känsla av att jag faktiskt kan och är bra, även på saker jag inte trodde att jag skulle mäkta med eller klara av. Jag tror på dig Malin och vet att det kommer att bli bra! du är ju på mycket god väg <3

  6. Vilket fantastiskt fint och uppriktigt inlägg. Även om jag inte separerat med egna barn så har ju jag också separerat i år (med bonusbarn) och det är riktigt tufft.
    Jag minns verkligen det där med att hitta sin egen identitet efter min första långa relation. Jag var 28, hade varit tillsammans med honom i 10 år. Vi har ju format varann in i vuxenlivet och hur sjutton gör man då? Men det gick.
    Jag fick en sån kick av varje självständigt steg – att köpa lägenhet, att resa jorden runt, att byta däck. Jag är så tacksam och glad för att jag lärde mig mig själv där.
    I den här separationen är det därför lättare att hitta tillbaks till ett jag, men andra grejer som är tuffare.

    Jag tycker du är så modig och i det ingår att vara en blöt fläck ibland. Utveckling är förändring och vice versa. Heja dig! Och tack för att du delade såna kloka tankar. Gav många reflektioner för mig.

  7. Stora förändringar tar väldigt mycket kraft även för mig, så jag tror absolut att det kan förklara din trötthet. Bara det där att omdefiniera sig själv, vem man är när man inte är någons sambo/fru, det måste kräva oerhört mycket tankar och energi. Och sen allt det praktiska ovanpå det. Hoppas att du snart känner att du landar och att energin återvänder. Kram!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *