Veckans femma, vecka 24!

Veckans träning!

Ett löppass i högsommarvärmen. Jag som inte är särskilt tålig när det gäller att springa i värme, ”valde” (nåja, kind of) att springa klockan ett, när solen stod som högst. Hur tänkte jag där? Det gick ändå hyfsat, då större delen  av rundan gick under trädkronorna, i skuggan. Men jag svettades ändå som en tok!

Sedan bjöd söndagen på en 15 km lång, superhärlig vandring runt stora härsjön, där man bitvis även följer Vildmarksleden. Jag bara måste åka dit själv någon dag och springa! – Ljuvlig natur! (Ett separat inlägg kommer).

Veckans kluvenhet!

Sommaren är här och så sätt och vis tycker jag att det är skönt. Om jag slipper göra någonting alltså. Kan jag ta det suuuperlugnt och bara slappa på verandan, känns det ok och jag kan t.o.m. njuta lite.
Däremot om jag ska springa, eller bara hitta på något med barnen, så orkar jag verkligen inte. Jag blir helt matt och orkeslös…! 🙁

Veckans märkligaste!

Jag åkte till ex-sambon i helgen, för att hämta hunden och när jag kliver in inser jag att jag inte ser huset som mitt hem längre. Att jag någon gång framöver skulle känna så; det är ju inte konstigt i sig, men att det skedde så fort?
Däremot inte sagt att jag känner mig 100 % hemma där jag bor just nu. Men det kanske är för att jag vet att jag bara hyr i andra hand och inte vill ”bo in mig” för mycket?

Veckans tydligaste wakeup-call!

Jag har insett att jag, innerst inne, är en introvert person. Nädå, jag är inte på något vis en asocial person. Samtidigt inser jag att det blev någon typ av ”kulturkrock”, nu efter flytten. Att bo på landet, om inte ensam, ändå en bit ifrån grannarna till att bo vägg i vägg i en radhuslänga…

Första veckan var oerhört/oväntat intensiv, där grannar bjöd in mig till höger och vänster och jag tyckte det var supertrevligt. Verkligen!
Sedan dök en oerhört trötthet upp och de senaste 5-6 dagarna har jag valt att inte ha dörren öppen (som den har varit till stor del, tidigare). Jag har kommit på mig själv att hukande, smyga mig ut på verandan, för att grannarna inte ska se mig. Jag har verkligen varit i behov av ensamtid!

 

Veckans länkkärlek!

Nina var osäker på om hon skulle skriva om det, eller inte. Om hon ”bara” ska vara personlig,  eller våga vara privat? ”Det grämer mej.” 

Det här är nog det ärligaste inlägget jag har läst på länge. (Skrämmande nog känner jag igen mig i mycket… T.ex. hennes ord här nedan. Det kunde varit jag som skrivit det).
Och även om det är ett helt hav mellan oss, har vi ”klickat” i sociala medier och skojat om att skaffa en privat helikopter, så att vi kan besöka varandra. Jag hoppas verkligen att hon hittar balans och ro i själen igen! ❤

Och när jag börjar bita ihop blir jag hård. Kall. Jag bygger pansar, staket och rullar ut taggtråd. Kom inte hit. Kräv inget. Fråga inget. Hjälp mej inte heller.

Related posts:

6 kommentarer

  1. Förstår dig i smygandet. Ibland vill man inte vara social, inte ens behöva säga hej till någon bara man går ut i sin trädgård. Hoppas du hittar en bra balans snart! ❤️

  2. Alltså det där med egentid… Mitt jobb kräver tidvis mycket sociala kontakter och för mig är det helt obegripligt hur man kan orka luncha med kollegorna varje dag – får jag inte vara själv ett par luncher i veckan så går jag under. Jag får kämpa med mig själv för att orka träffa kompisar på fritiden ibland när jag helst bara vill gömma mig i lägenheten (eller i skogen!) och inte prata med någon på flera dagar.

    Annars tror jag att det där med att trivas i sitt eget sällskap är lite typiskt för oss som gillar att springa långt i skogen. Det är ju inte en särskilt social hobby…

  3. Jag har ett EXTREMT behov av egen-tid. kan vara hur social som helst OM jag får vara för mig själv före och efter. Annars liksom dör jag. Brukar kalla mig själv för en social ensamvarg. 🙂
    Bra du lyssnar på dig själv. 🙂 KRAM

  4. ♥♥♥
    Jag har inte läst bloggar på en vecka, utan sitter nu med en mugg starkt kaffe och läser och läser och… så kommer jag hit till detta inlägg ♥
    Du vet ju att jag känner precis som du. Att vi klickat, känner igen oss i och gillar varandra. Tror fullt och fast att vi kommer ses småningom, med eller utan helikopter :D, och att det då är fjäll och härliga stigar inblandade!
    Att vara introvert och högkänslig är en oerhörd styrka, men också något som lätt blir en börda. Särskilt om man tidigare i livet sprungit undan sina egna kvaliteter och egenskaper, gömt undan och inte låtsats om (hej, hej på det!) . När jag insåg att jag inte pallar (höga och mycket) ljud, folksamlingar, stora balunser ävenom det är med nära & kära, fullspäckad kalender osv osv. Och när jag insåg att jag tar över folk känslor, läser av och in för mycket, vet saker, känner saker…. ja, det är en balansgång för att inte dränera sig själv.
    Så ja, jag smyger också. Ofta och mycket. I ren självbevarelsedrift.
    Kram fina du, ta hand om dej ♥♥

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *