18 jobbiga intervaller!

I måndags ”skröt” jag ju, som ni kanske minns, över hur fantastisk kroppen är.
Att den faktiskt fixar 7 km löpning, trots att jag senaste månaderna har sprungit kanske 0,5 löppass i veckan, i snitt.

Det jag kan konstatera är nog följande:
Min grundkondition och löpstyrka finns fortfarande kvar. På en hyfsat hanterbar nivå i alla fall. Jag kan alltså ge mig ut och springa mellan 5 och 10 km hyfsat ”lätt” (fast långsamt).

Grundkondition vs. tempoträning!

När det gäller tempot däremot: Grundtempot finns (tack och lov).
Snabbdistans- och intervalltempot? Not so much!

Jag var sådär sugen på att springa häromdagen, men hade lovat mig själv att göra det. Kort och intensivt, så det snabbt är över! (Nä, jag vet inte heller logiken i det. Intensivt…?? Haha!)
Uppvärmningen kändes ok, men när jag sedan började köra min första 1-minutsintervall. Herregud… Benen, var gör ni?? Hallå…?!

Jag lyckades trots den tunga känslan skrapa ihop 12 stycken 1-minuters intervaller och sedan 6 stycken 30 sekunders. (De kortare kändes mentalt lättare, trots att jag faktiskt sprang dem liiite fortare).
Och jag hade alltid halva vilotiden mellan varje intervall. Dvs 30 sekunder ståvila mellan 1-minutersintervallerna och 15 sekunders ståvila mellan de som var 30 sekunder.

Intervalltempo och träningsvärk!

Jag höll ett (medvetet) relativt lågt tempo över alla 18 intervallerna och ändå tyckte det var tokjobbigt?! Det var ungefär samma tempo på dessa 1-minutare, som när jag körde ”tusingar” i sensomras… Det säger ju en del. Haha!

Jag fick t.o.m. träningsvärk i ljumskarna!
Jag brukar ju aldrig få träningsvärk av just löpning. Nu vet jag vart jag står. Och det kan bara gå framåt… 🙂

10 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.