Är huvudet dumt får kroppen lida?

Visst är det märkligt?
Fenomenet som uppstår när man vet att man inte borde (eller inte kan) springa. Och det enda man kan tänka på är plötsligt hur mycket man vill springa! Varför blir det så?

Det är lite som när man säger till små barn; ”Du får INTE leka nära gatan. Och det enda ungen tycks höra är: ”Du får leka vid gatan” och så traskar de dit och gör just det. *gaaah* 😛

Man vill ju helst inte löpvila om man inte MÅSTE löpvila!

Just nu svävar jag lite mellan vishet och ”jag är nog bara lite stel”.
Min högra baksida lår och jag drar ju, som nämnt, inte riktigt jämnt just nu. Det svåra är att det inte gör ont. Hade det gjort ont hade ju (t.o.m.) jag fattat att jag inte ska springa. Nu är det mer att det bara ”drar” lite.

Efter 5 dagars löpvila var jag såå rastlös och kände att jag var tvungen att testa en kort runda. Och vet ni; jag tror att det kändes bra.
”Tror” skriver jag för att efter att man får någon typ av löprelaterad skada/känning, så blir man (eller i alla fall jag) sååå nojig och känner efter i varje steg!
”Känns det inte liiite….?”  😛

5 kommentarer

  1. Om det inte blir värre så brukar det vara ok. Och/eller om du springer och det som stör liksom är det enda du tänker på. Skynda långsamt och rasta av dig med det som absolut inte känns. KRAM

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.