Att inte våga springa inne i stan!

En tanke slog mig häromdagen, när jag träffade en väninna.
Vi var ute och gick efter mörkrets inbrott och passerade ett par ställen, under de där nästan 90 minuterna, där jag tänkte: ”Shit, här vete tusan om jag skulle våga springa själv?!”

När började jag tänka så?

Jag har varit mer eller mindre mörkrädd hela mitt liv och att springa ute på landet i becksvart mörker, under de senaste 13 åren, har definitivt varit utmanande! Den här känslan skiljde sig dock från den rädslan.

I skogen är jag mest rädd för mina egna hjärnspöken.
För jag vet att risken är ganska exakt NOLL att det skulle sitta någon person och vänta bakom ett träd, mitt ute i ingenstans. Däremot kan man ju stöta på djur, men även den risken är relativt liten. (Och i ärlighetens namn mindre farligt, än puckade människor).
Jag har vid några tillfällen blivit rejält rädd när det prasslat bredvid mig i buskarna, eller när jag hört rävens ”skrik” (det låter som ett barn, för er som inte har hört?!) 😮

”Rör inte min löpning!”

Nu var det mer ett obehag!
En verklig rädsla för att det skulle stå en person inne i skuggorna och vänta. Och jag hatar att jag tänker det! För jag vill inte att andra människor ska påverka min träning och mina tankar, genom att skapa en rädsla inom mig (som tyvärr är befogad).

De gånger jag har med mig Love känner jag mig betydligt lugnare.
Hur tänker ni när det gäller löpning i mörker/inne i stan?

Petra skrev ett inlägg om samma ämne:
Att inte våga springa där man vill

 

Related posts:

11 kommentarer

  1. Jag förstår hur du menar, nu när jag bor i stan. När vi bodde på landet var jag aldrig rädd, man mötte liksom ingen. Då var vildsvin den största skräcken. Men nu kan man ju möta folk, och inte bara snällt folk. Jag försöker tänka att det inte är så troligt att ngn sitter i en buske i en timme eller så och väntar utan att sånt mest händer om man springer typ sena kvällar eller väldigt tidiga mornar på helgen när folk är onyktra och gör tokiga saker. Men det är ju inte alltid det hjälper, för jag vet ju egentligen att man lika gärna kan möta någon på en lite tom gångbana och ha väldigt otur att det just då inte är ngn annan i närheten… 🙁 usch!

  2. Jag tänker att så länge vi är många som springer i stan på kvällarna är det inte farligt, det är om många blir rädda och håller sig inne som det kan bli farligt för de få som är kvar. Räknar med att vi löpare och majoriteten av alla hundpromenerare ställer upp för varandra om något skulle hända.

  3. Rävar låter sjukt läskigt! Vi har en räv som gillar att hänga utanför huset om kvällarna, och första gången jag hörde den skrika alltså. SJUKT obehagligt :S

  4. Jag springer överallt i Stockholm, även när jag är ensam och det är mörkt. Det är nog mer farligt att åka tunnelbana. Dessutom, allra farligast är det ju bevisligen att sitta hemma i soffan och äta chips medan man väntar på att hjärtat ska ge upp.

    Fast när jag skulle springa hem efter intervallerna i går (ca 2 km) så var det en kille som erbjöd sig att hålla mig sällskap. Det tog ett bra tag innan jag fattade varför och sen sprang jag och undrade om jag bara är naiv och dum…

  5. Jag är mest rädd att springa i skogen, löjligt rädd för vilda djur. Springer dock inte heller ute sent på dygnet när det är mörkt, men middagstid är det ändå folk ute i rörelse så då känns det ok. Så trista att man ska behöva känna så. Kram

  6. Är inte rädd när jag springer vare sig tidpunkt eller plats. Jag bor på landet och här finns ingen gatubelysning. Jag tycker det är skönt att springa i mörker både på grusvägar och i skog.
    Som Kari skrev dumt eller naivt. Eller helt enkelt orädd 😉.

    1. Vad skönt!
      Just så kände jag ju också när jag bodde på landet. Där var jag ju inte rädd på samma sätt (även om man inte är så kaxig när man möter en älg i mörkret). Men efter att jag flyttat till stan, har jag upplevt obehag på ett helt annat sätt. 🙁

  7. Som jag skrivit så många gånger förr så vägrar jag vara rädd för den typen av saker. Däremot kan jag vara rädd för att någon bilist ska köra som en idiot och meja ner mig antingen när de passerar mig löpandes/gåendes/cyklandes eller om jag själv sitter i en bil.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *