När ska man ta steget över tröskeln?

Jag har fortfarande svårt hitta den där balansen.
Trots att jag kan tycka att det är oerhört skönt att springa, tycker jag (just nu) framför allt om känslan efter löppassen.
I natt sov jag som en bebis, tack vare den där härligt (fysiska) trötthetskänslan som fanns i kroppen, när jag la mig efter en runda igår kväll.

Energi in – Energi ut!

Däremot märker jag att de gånger jag väljer att ge mig ut, trots att det är lite motigt, tar betydligt mer energi nu än det gjorde för ett halvår sedan.
Jag inser att jag måste lyssna noga på kroppen och bara ge mig ut, när jag känner att passet i slutändan kommer ge mer än det ”kostar”. Inte alltid helt lätt att veta vad som är vad…

Senaste tidens ett, eller ibland (max) två pass per vecka verkar vara ungefär vad jag orkar med just nu. Och då menar jag inte fysiskt, utan mentalt. Totalansträngningen liksom.

Minst en trekvart!

Gårdagen bjöd på lite dryga 7,5 km, även om distansen egentligen är strunt samma. Ska jag vara ärlig (och det ska man ju) har jag lite svårt att springa kortare än 5 km. Och då menar jag inte att jag tycker att sträckan är för kort eller för lätt (5 km kan ju vara tokmycket jobbigare än t.ex. 15 km)!

Här är ju alla olika, såklart. En del springer hellre 2 km varje dag.
När jag ger mig ut, behöver jag vara ute minst 45 minuter, gärna en timme. Är jag ute kortare tid än det, hinner jag inte slappna av mentalt. Efter ungefär en trekvart kickar endorfinerna in och det är först då jag känner mig sådär härligt lugn efteråt.

Vad betyder löpning för dig och vilket pass får dig att må bra? 🙂

7 kommentarer

  1. Jamen samma. Bryr mig inte det minsta om distans eller fart egentligen, det är tid ”på språng” som behövs. Hitta det montona, lunken, lugnet.

  2. För att jag mentalt ska slappna av så behöver jag vara ute längre än 45 min. Precis som du säger. Och ja, den där löpningen alltså. Magiskt. Jag älskar den. Än mer nu när jag inte kan springa men då jag inser hur mkt den ger, egentligen. Kraaaam

  3. Beror helt på! Har jag kutat 3-timmars dagen innan räcker 30 min mer än väl. 🙂 Att du är trött och behöver mycket återhämtning nu är ju faktiskt inte så konstigt. Stress oavsett form tär på bl.a binjurarna och vill det sig illa kan de bli helt utmattade. Så jättebra att du lyssnar på kroppen och inte pressar dig. På något plan… Kram!

  4. ’Totalansträngning’ var ett bra ord. Det tar jag med mej och kan relatera till massor just nu.
    Jag behöver också vara ute en längre stund, annars är det som att en massa onödig stress blir kvar i kroppen.
    Kram!

  5. Det är inte konstigt att du känner att löpningen tar mer energi än den gjorde förut. Jag tror inte att det har att göra med att du inte har sprungit så mycket på sista tiden, utan snarare på att din energi till att springa tas ur samma energibank som den energi som redan har gått åt till alla tankar kring separation och flytt. Man har liksom bara en viss mängd energi, och vid såna tillfällen går det mycket åt.
    Men sen tror jag också att man kan skapa ny energi genom att träna, och nu hör jag ju direkt att jag säger emot mig själv så haha vad luddigt det blev 🙂
    Kram!

  6. Du är absolut inte ensam om att känna hur orken tryter! Och jag har också svårt att springa kort! Då kommer jag aldrig igång och bara tänker ”Men fy, har jag ingen kondition alls?? Hur jobbigt kan det vara egentligen?”
    Har nog också en magisk gräns där vid 45 minuter.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.