Det är inte riktigt lika läskigt längre!

…det där med att springa tillsammans med andra.
Fast kanske är det så att det här inte riktigt räknas, eftersom jag har sprungit med samma person? Ändå känns det lite grann som en ”breakingpoint”, med tanke på hur jobbigt jag faktiskt har tyckt att det är.

Och fortsätter vi i den här takten är det nog snart uppe i tvåsiffrigt och jag har inte dött (än). 😝 Vem vet; Snart har jag kanske fått upp flåset såpass mycket (igen), att jag vågar springa med andra också… (Vad löjlig man är egentligen).

När två pass efter varandra är raka motsatsen till varandra!

Efter passet häromdagen, som var fullständig katastrof (!) nojade jag lite över om den känslan fortfarande skulle finnas kvar i kroppen? Jag hade förvisso en vilodag igår, plus att jag tog det säkra före det osäkra och käkade både frukost och lunch idag, innan vi gav oss ut! (Inte springa innan frukost, som sist).

Och känslan var helt annorlunda, tack och lov! Verkade varken varit någon skit i kroppen eller pollen som ställde till det (än).
När jag kom in efter nästan 7 km var jag sugen på att springa lite till och den känslan var det ett tag sedan jag kände. Så jäkla gött ändå!! 😊

 

8 kommentarer

  1. Härligt att höra att du är på gång med löpningen igen! Oavsett känslan på passen. Det är minsann inte alltid det känns lätt även om man springer regelbundet :-S

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.