Gå i uppförsbackarna!

Ultralöpare-tänk. Det skulle jag kalla det.
Eller det var åtminstone i de kretsarna jag (på riktigt) kom i kontakt med idén att gå i uppförsbackarna, under en löprunda.
Visst hade jag gått i backar innan det, men då var det ju mest för att jag inte orkade springa uppför dem. Och jag kände mig hela tiden litegrann som en icke-löpare. Man kunde ju inte vara löpare och gå! Eller…?

Första gången jag sprang sociallångpass på Billingen (var det 2014?) skrattade jag åt Jan-Erik, som van ultralöpare, envisades att gå i minsta lilla (!) motlut.
Han insisterade att jag skulle tacka honom i slutet av rundan. Särskilt eftersom mitt längsta pass (innan det) var 18 km och efter densamma hade jag persat med en runda på totalt ca 28 km! 😀

Och han hade rätt!
Kände mig sjukt pigg fram till ca 25 km. De sista km var sega och musklerna ömmade rejält, men jag kan ju bara tänka mig hur fort jag hade bränt ut mig om jag hade forcerat alla de där backarna!

Tjänar man på att gå?

Springer jag en kortare runda idag brukar jag springa hela vägen, oavsett med- eller motlut. Eller om jag kör ett renodlat backintervall-pass då, såklart.
Är det däremot långpass eller lugna njutarpass på agendan kör jag fortfarande gång i (de flesta) uppförsbackarna. Jag har insett att jag håller mig så mycket piggare hela vägen då.

Kanske är det även alla traillopp som gjort mig ”miljöskadad”? Det är kanske ett annorlunda tänk hos asfaltslöpare, tänker jag.

Hur gör/tänker du kring det här? *nyfiken* 🙂

Läs även:  Kan det löna sig att gå i backarna?
Där några faktiskt testade för att se vilket som bäst resultat på Lidingö 15K. Gå eller inte gå?

Related posts:

8 kommentarer

  1. Jag är ju definitivt ingen ultralöpare, men på mina långpass eller andra pass där tid och tempo inte spelar någon roll så går jag också i backarna. Så himla härlig paus liksom ;D

  2. Förut sprang jag ALLTID oavsett hur trött/hur sakta det gick. Nytt för i år är att jag på långpassen går i de jobbiga uppförsbackarna eftersom jag märkt att jag vinner på det i längden (piggare på resten av rundan + snabbare återhämtning) Jag blir klokare med åldern.

  3. Långpass går jag i allt motlut, även om det inte är så brant. Men på kortare rundor försöker jag springa. Det känns som världens bästa ursäkt att tänka ”men alltså jag tränar ju för ultra, då SKA man gå i backarna” när man är lite trött i benen och inte orkar 😉

  4. Tycker och tror det ”beror på”. Är det JÄTTEbrant så ”måste” man ju ibland gå. Jag vill dock hellre jogga sakta uppför och liksom behålla ”löptakten”. Går jag för länge blir jag lat och tycker liksom jag kan gå resten av vägen också. 😉

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *