Jakten på endorfiner!

När livet känns som en känslomässig berg- och dalbana.
När man klockan 10 förmiddagen egentligen vill gå och lägga sig igen, fast man bara varit uppe i 1,5 timme. När det känns som att hela själen värker. Det var först då jag insåg att jag måste ut och springa!

Steget längre!

Som jag har nämnt tidigare, har jag senaste tiden inte upplevt särskilt många dagar där jag har haft tillräckligt med energi för att springa. Egentligen hade jag väl inte det idag heller. Fast ändå…
När det blir sådär extremt mycket på en och samma gång att man bara inte kan vila. Tvärtemot den där känslan när man inte orkar, men ändå kan vila bort tröttheten.

Det här är liksom på andra sidan av den tröskeln.
När det är så mycket i huvudet att man måste – MÅSTE springa! 

Löpningen – Min ventil!

Där var jag idag! Och sprang gjorde jag.
Hur tänkte jag när valde att ge mig ut vid 13-tiden? Då solen stod som högst och termometern visade +25 grader i skuggan? Jag som inte tål värme!
Kanske var jag rädd för att jag inte skulle komma ut, om jag väntade? Att jag skulle ta till en ventil som inte är lika bra som löpningen?

Jag har dock haft en svag huvudvärk hela eftermiddagen och kvällen, trots att jag försökt fylla på med salt och vätska. Tur att det inte var tänkt långpass… 😛

Hur tänker ni kring det där med löpning när man är trött, ledsen, utmattad?
Vid vilka tillfällen tar ni till träningen som ventil och när väljer ni att vila? Och hur känner ni skillnaden?

Related posts:

9 kommentarer

  1. Det där är jättesvårt eftersom träning både bidrar till stress och ökar stress. Jag har haft en väldigt stressig tid ända sedan vi avslutade Gröna bandet i höstas (både vad gäller jobb och privatliv) så jag har funderat en hel del på hur träningen också kan få plats.

    http://forskojsskull.se/2016/november/stress-och-traning-sex-konkreta-tips.html

    Nu börjar jag äntligen se slutet på den jobbiga perioden även om det fortfarande är flera månader kvar till jag har en normal vardag igen. Men det räcker lång bara att veta att det kommer att bli bra till sist!

  2. Då tänker jag promenad. Det tycker jag är så skönt. Mycket avstressande och inte alls slitsamt. Vet när det är dags genom att jag inte alls är sugen, inte alls. Det går bara inte (alltså det är inte latmasken som talar till mig utan en helt annan trötthet).

  3. Jag är en blekfet relativt nybliven mellanmjölkstempolöpare. (Klarar knappt att ta med ordet löpare och mig själv samtidigt.) Men sen 2 år tillbaka har jag min senaste omstart i försöken att springa som träning, och har hittills lyckats hålla det. Oftast 3 ggr/vecka, tuffare än så är inte mitt mål. Och inga mål med nummerlappar, trängsel, eller tider att passa med någon annan än min livskamrat som jag bor ihop med, för träningstillfällen.
    Jag lägger ner alla tankar på tempo och hastighet, särskilt som jag ofta springer i ganska krävande terräng i min hemmaskog (Partille/Lexby). Jag är mer intresserad av att få ”tid ute”, än sträcka och tempo, liksom. Sen kan jag lika gärna nöta 1-1,5 timme platt småblåsig cykelbana, om skogen hunnit bli för mörk eller för blöt någon dag.
    Jag gillar egentligen inte att springa, jag gillar att ha sprungit!
    Har tre faser på en runda, särskilt på en monoton cykelbane-mil:
    1. Urket. Å fy fan, kunde ju ha vilat hemma i soffan och slösurfat, varför detta, och en massa tankar om arbetsdagen.
    2. Tralala. Av det monotona fastnar nån slumpmässig refräng i huvvet, och nöter på som ett mantra. Tänker inte på nåt.
    3. Heureka! Tankar om arbetsdagen har släppt, eller blir mer konstruktiva, sorterade, ”att göra-listor” och möjliga lösningar.
    4. En bonus: jag får en mer påtaglig fysisk trötthet, och sover lite bättre.

  4. Jag har lärt mig vad som är vad, signalerna liksom! Ibland bara MÅSTE jag, du vet när latmasken säger sitt och en löptur egentligen är det enda rätta. Men ibland hoppar jag det också, men det är det en annan trötthet. Ja, som är rätt svår att beskriva med ord. Men jag tror du vet vad jag menar! Tror detta är högst individuellt men löpning, motion – eller vad det nu är…. det ÄR bra för själen! Men som Madelene skriver, ibland kan en promenad fungera lika bra, om än bättre ibland.

  5. Jag tycker att jag brukar känna skillnaden. Behöver jag träning så gör jag det. Behöver jag den inte så faller den liksom bort. Och råkar man ge sig på träningen ändå så blir det ftast inget ordentligt pass utan bara andas lite nytt syre.

  6. Jag kan inte beskriva HUR jag känner skillnad på när träningen behövs respektive när den gör mer skada än nytta, men jag känner tydligt skillnad. Därmed inte sagt att jag alltid lyssnar och ger mig ut när kroppen signalerar att den behöver en runda … ibland blir det inte av trots att jag vet att det hade hjälpt.

  7. Som flera andra skrivit – man vet bara. För ibland går det bara inte. Och andra gånger tvingar man sig ut och upptäcker att man faktiskt inte KAN springa. Inte har orken alls. Men som Madeleine skrev så bra, så kan det vara guldläge då att ta en promenad. Gärna ut i naturen! Det är tydligen bevisat, att vi mår bättre av att röra oss i naturen. Föga överraskande!

  8. Ibland upplever jag att jag vet vad jag behöver. Ibland märker jag att det blev fel. Önskar det fanns en universallösning. I vinter och vår har jag gått mer än sprungit. Gått lååångt och lääänge. Har fysiskt klarat att springa, men det är som att huvudet inte hunnit med då. Tänker att det blir som det ska ändå, nånstans. Flummigheternas flumKRAM ♥♥

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *