Långpasset from heaven!

Jag kan knappt minnas när jag såg solen senast.
Än mindre när jag sprang ett långpass senast (Drygt 1 år sedan?!) Jag måste erkänna att jag var nervös när jag vaknade igår morse och insåg att jag inte bara skulle springa ett långpass, utan jag skulle springa det tillsammans med någon annan!

Tryggheten i att avboka…

Flera gånger funderade jag över om jag kanske skulle säga att jag typ vaknat med halsont eller något. Jag menar;  Just nu är jag så otränad att jag knappt vågar ge mig ut på ett 4 km-pass med någon?! (Hej prestationsprinsessan…)

Då är det väldigt lätt att försöka undvika det som är obehagligt. (Sociallöpning i mitt fall). Samtidigt tänkte jag att jag behöver komma utanför min komfortzon! Inte noja så mycket över vad andra tycker om mitt löpartempo…

Tur i oturen att det var Cina som var min löpardejt!
Dels har vi sprungit ihop förut och hon vet var jag befinner mig (både fysiskt och mentalt), plus att även hon ”mjukstartar” löpningen, pga en operation.

Magisk natur, omagisk känsla!

Vi tassade iväg och redan efter ett par km fick jag ta av mig vindjackan.
Solen stod som högst och värmde på ännu lite mer, än de +2 graderna som var utlovat.  Visst var det lite isigt på de mindre vägarna, men sett till det stora hela var det verkligen en vårdag! 😊

Känslan däremot…
Ska vi se till det positiva (vilket man ska) så kändes benen riktigt fräscha! Hela passet egentligen. Däremot var flåset ”questionable”, för att inte tala om kroppen i allmänhet.
En lätt huvudvärk smög sig på redan efter 3-4 km, vilket gjorde att jag inte vågade tassa på i det tempot som jag förmodligen hade klarat av annars. Jag valde att gå i uppförsbackarna för att få ner pulsen (Om den nu var hög? Eller om det kanske berodde på något annat; spänningar/vätskebrist?)

Rekommendation – 10 % ökning/vecka! Eum…

Att öka från senaste veckornas 5-6 km till nästan 14 km, kanske inte var 100 % klokt heller, när jag tänker efter… Även om jag mentalt, fortfarande ser mig själv som en långdistanslöpare (långsam, men ”seg”).
Och jag tycker ju att det är intressant att se vad man klarar av, även om man inte tror att man klarar det!

Den här dagen klarade jag, som sagt, nästan 14 km.
Om än väldigt långsamma sådana. Jag tassade i alla fall regelbundet ända in i ”mål”, även om det var korta gåpauser emellan. Plus att jag vågade springa långpass med en annan människa! Det två sakerna tar jag med mig! Och glädjer mig lite extra åt att kroppen är mörare än mörast idag… 😅

 

2 kommentarer

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.