Min Runstreak – Första veckan!

Ibland blir man fascinerad över hur ens undermedvetna funkar.
Senaste månaderna. Eller vem försöker jag lura egentligen… Senaste åren har jag haft svårt att få till någon regelbundenhet i min löpning. Visst en gång i veckan är väl kanske regelbundet, på sitt sätt, men jag har saknat känslan man får i löpningen, när man springer mer ofta.

Effekten när man vågar säga något högt!

Det börjar bli ett par löparår på nacken.
Trots det har jag aldrig testat att köra en runstreak. Dvs springa varje dahg, minst (dryga) 1,6 km = En engelsk mile. Jag har helt enkelt varit lite nojig över att det skulle bli ett tvång, vilket i sin tur skulle döda min inspiration helt.

Därför vågade jag knappt uttala ordet (”runstreak”) när jag i förra veckan insåg att jag hade sprungit 3 dagar i rad. En liten tanke började gro, att jag kanske skulle fortsätta, men det var lite läskigt att säga det högt.

Mitt livs första runstreak!

Såhär i backspegeln kan jag nog konstatera att inte alls blev så jobbigt som jag hade förväntat mig.
Visst, jag hade ett par dagar (särskilt runt dag 6-7) då kroppen kändes oerhört stel och träningsvärken typ öööverallt var ett faktum. Sedan släppte (konstigt nog) även det och kroppen har varit förvånansvärt samarbetsvillig.

För att inte tala om den mentala biten.
Som jag faktiskt trodde skulle bli den allra jobbigaste. Det har liksom känts lättare att springa varje dag, istället för (som annars) när andan faller på. Det är som att huvudet bara; Japp, idag springer vi – Idag OCKSÅ! Ingen plats för funderingar eller förhandlingar med sig själv.

Det som är mest fascinerande är att jag nästan lyckats skrapa ihop en hel mara den senaste veckan utan att det har känts (jättemycket) i kroppen. 🙂 Vem vet, jag kanske fortsätter ett tag till, efter mina förutbestämda 14 dagar.

1 kommentar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.