Morgonjogg – Jag och idioterna!

Det är många som säger att det är en vanesak. 
Det här med att lära sig springa tidigt på morgonen. Kanske har de rätt, men oavsett vilket, har jag aldrig kommit så långt i mitt morgonspringande att jag har vant mig. Vid ett tillfälle sprang jag ju rakt ner i diket, för att vägen svängde, men inte jag… 😅
Därför kanske det inte är så konstigt att jag ofta har (nästintill) idiotförklarat människor som går upp i ottan för att springa. Men igår var jag den idioten.

Morgonjogg; jag romantiserar det!

I teorin låter det så oerhört skönt och jag kan se mig själv, med enkelhet i stegen, glida fram i tystnad. I verkligeheten? Tja, tystnaden stämde ju i alla fall. Och kanske ”glidandet” ett par km, om jag tänker efter riktigt, riktigt noga.

Det märkliga med gårdagens morgonlöpning var nämligen att allting kändes tvärtom hur mina vanliga löppass brukar vara.
Vanligtvis är jag oerhört trögstartad! Det är inte ovanligt att benen är tunga första 4-5-6 km och för att sedan komma in i någon typ av andra andning. Ungefär när mina vanliga distanspass är slut. 😝

Likadant, fast tvärtemot?

Nu kändes allting annorlunda.
Första 2 km var jag inte ens i närheten att bli anfådd? Visst, tempot var definitivt inte högt, men jag sprang liksom och undrade: ”När ska jag börja flåsa egentligen?
Benen då, undrar ni kanske? Jag kände dem inte! På riktigt. Jag tittade ner och såg att fötterna rörde sig, men att det skulle vara jag som lyfte dem framåt? Nope, ingen nervkontakt däremellan. (Det är tusan-i-mig inte konstigt att jag ofrivilligt styr ner i diket)?!

Som tur var höll jag mig på vägarna den här gången. 
Från km 3-5 kändes helt ok ändå, även om det började bli segt och de sista knappa 2 km (när jag vanligtvis är hyfsat igång) var jag så oerhört tung i kroppen! Dessutom togs den tidigare avsaknaden av flås igen med besked på slutet. Summan av lasten brukar vara konstant, eller vad heter det?

Note to self! 
Nästa gång; spring bara 5 km! Så känns det bra hela vägen.
I övrigt – Jag kan (nog) tänka mig att springa innan jobbet igen. Fördelen med svalare väder nu på sommaren i kombination med en (i princip) folktom stad, gör att en introvert lantlolla som jag gillar´t! 😊

6 kommentarer

  1. Hihi vad jag önskar att jag hade sett när du styrde ner i diket 😀
    Men förstår det helt och hållet. Innan kl 10 och en hel balja kaffe vet jag inte heller var jag har kroppen nånstans.

  2. Oh, jag är absolut ingen morgonjoggare ingen tränande person överhuvudtaget. Mitt tidigaste pass börjar tio och det tycker jag är alldeles förtidigt för min kropp, jag har ingen ork alls då 🙂
    Den där dikesscenen skulle man ju vilja se 😉

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *