När kropp och pannben samarbetar!

Det här med kropp och pannben är intressant, tycker jag.
I vissa lägen är jag övertygad om att min kropp hade fixat betydligt mer, än vad jag mentalt tror att jag klarar av. Vilket ibland innebär att jag ger upp tidigare än jag borde. T.ex. när det kommer till långa intervaller. Eller att jag kanske inte ens vågar prova på vissa saker.

Äh, skärp till dig! Lite till klarar du!

Andra gånger är pannbenet verkligen min största tillgång!
När kroppen är helt slut och det gör ont överallt (på ett ”inte-farligt-sätt”) och hjärnan bara:
”Äh, lägg av! Skärp till dig! Lite till klarar du, det vet jag!” T.ex. när jag körde Hallands Ultra och grät mig igenom de sista fem kilometrarna…!

Kropp och pannben ”on the same page”!

Det händer då och då att dessa två är på samma sida, vid exakt samma tillfälle. Det är väl då man pratar om det där ”runners high”. Fast tja, när jag tänker efter behöver det nog inte vara just runners high heller? (För det ger ju ofta en ”lätt” känsla).

Jag menar mer att pannbenet pushar kroppen och kroppen ger järnet, även om det inte känns så där lätt. Förstår ni vad jag menar? 🙂

Igår körde jag korta intervaller och jag kände mig lite seg när jag började. Tänkte att ”Runt 10 stycken en-minutare” orkar jag nog, men inte mer”. (Eh… Hej, dålig mental träning. Haha!)

När kroppen återhämtar sig oväntat snabbt!

Känslan varierade över tid, kunde jag bara konstatera.
Ibland kändes det lätt och däremellan galet jobbigt. Fast det hände något när jag passerade intervall nr 13-14. (Och redan då hade jag ju passerat de där tio, med marginal).

Jag kom in i någon typ av ”andra andning”, även om jag på ett sätt var helt slut. Särskilt de sista 15 sekunderna på intervallen!
Kroppen började, trots den jobbiga känslan, att återhämta sig riktigt bra under de där 30 sekunderna med ståvila. Vilket i sin tur gjorde att jag tänkte: ”Nä, men jag kör väl några till då?!”

Till slut hade jag kört tjugo intervaller och insåg även det hade blivit dryga 4 km i ett galet snabbt tempo, i egna mått mätt. Vad hände? (Inte för att jag klagar).

Har ni haft den känslan någon gång? Berätta gärna! 🙂

 

2 kommentarer

  1. Jag har ett gäng sådana löppass, som sen nästan förstör mitt liv, för jag minns dem som så perfekta, så ljuvliga och inte alls jobbiga (vilket de säkert var ändå). Fast jag vill inte ha dem ogjorda för allt i världen.
    Önskar bara att jag kunde få uppleva samma sak på tävling någon gång.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.