Spontanlöpning en ljummen sommarkväll!

Under nästan två veckor (12 dagar för att vara mer exakt) har jag inte sprungit.
Inte tränat alls. Det finns ju egentligen all tid i världen (och lite till) och kanske att jag borde träna mer?
Samtidigt känner jag att det faktiskt är semester och att; Är det någon gång man ”får” ha ett uppehåll, är det väl just för utbyten mot lekdejter med kidsen, vardagsäventyr, varma sandstränder och ljusa, sena myskvällar?

Rastlösa ben, helt plötsligt!

Fast 12 dagar var tydligen vad mina ben tyckte var tillräcklig vila.
Igår kväll när jag hade nattat barnen och satte mig tillrätta med kudden bakom ryggen för att läsa ikapp lite bloggar, kom känslan bara över mig; ”Jag vill springa!”

Först blev jag lite förvånad själv. Va, vem sa det där?
Och framför allt; Vem sa det tjugo i nio på kvällen?! Vem tusan orkar springa då? Särskilt efter lång utomhusdag, vilket i sin tur borde innebära både en slutkörd kropp och ett slutkört sinne. Men nähäpp, tydligen inte…

Lååånga skuggor och guldigt kvällsljus! (Som var svårt att fånga)

Bytte snabbt om, innan jag hann ångra mig och tassade lydigt iväg. 
”En kort runda”, tänkte mitt huvud. ”3-4 km räcker”.
Det tyckte inte benen, de travade på så fint. Oväntat fint, med tanke på den obefintliga träningen och när jag till slut stannade till utanför dörren hade jag visst tassat nästan 7 km. Oops!

Lättviktsskor och ”Hej, småmuskler!”

Redan idag är jag faktiskt aningens mör i benen. Framför allt i  småmusklerna runt vristerna. Det är inte lätt att vara kropp, när man vill mer än man (just nu) egentligen är tränad för. Och att dessutom när man kör de där 7 km i ett par supertunna löparskor… (Som är favoriterna just nu). Dubbel-oops! 😛

 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.