5 km – Prestationsångest, när det skulle vara kravlöst!

Under ett tunnt lager av prestationsångest har jag gömt det. 
Det faktum att jag ska springa ett lopp imorgon. Först och främst måste jag erkänna att det inte ens var tänkt att jag skulle springa.
Jag och asfalt, liksom… Och framför allt, jag och 5 km?! Värsta distansen, om du frågar mig. (* Minns kräk-i-munnen-scenarion vid ett flertal tillfällen).

Jag som mycket hellre tuffar en oplanerad halvmara, i mitt eget tempo!
Senast Göteborgsvarvet, där jag ju blev ”tvångsövertalad” en vecka innan det gick av stapeln. Då var känslan (märkligt nog) fantastisk, trots den stora (!) bristen på löpträning. Men som sagt, då var det traktortempo, insupning av stämningen osv.

Prestationsångesten kommer smygande!

Det är tanken nu också. Jag SKA absolut inte maxa!
Enda anledningen till att jag ens ska ställa upp, är att jag lovade en arbetskamrat och vän att jag skulle socialjogga och peppa henne runt den korta banan. Bara tjöta och inga som helst krav på mig alltså. Win-win!

Tills mitt knäppa huvud börjar överanalysera.
Jag har ju inte löptränat alls, knappt! Och har haft lite småkänningar i halsen senaste veckan (men inget som har brutit ut). Tänk om hon, som bara vill ha sällskap och pepp, springer ifrån mig?!
Nä, nä, jag har inte alls prestationsångest………  😛

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.