Finns det en tävlingsdjävul djupt inom mig?

Upplevelsen inom löpningen är min absoluta prio ett!
Njutartempo, embrace the mud, upplevelselöpning och allt det där. Det är viktigast! För utan det vet jag att jag aldrig skulle fortsätta springa. Tävling och tempo sporrar inte mig. Ok, ”sporrar oftast inte mig”, kanske jag ska säga?

Vill jag springa ett lopp?!

Jag sitter här och läser race-rapporter från Tjejmilen 21K (där bl.a. Anna, Emmi och Petra sprang) och kommer på mig själv att bli…eh…sugen på att springa ett lopp? *Smått chockad själv*

Särskilt med tanke på att det bara var drygt en månad sedan jag hittade någon typ av inspiration och energi till att, över huvudtaget, börja springa igen…?? 😅
Fast man borde kanske inte ifrågasätta det, bara njuta av att man faktiskt hittar (fler?) inspirationskällor!

Göteborgsvarvet 2017 – Min första och enda Varv (än så länge).

Planerar och smider!

Nu letar jag lopp som jag vill och har möjlighet att springa.
Och märkligt nog inte bara traillopp heller, ska väl erkännas. Det finns dock två bekymmer.

  1. Som ensamstående är ekonomin inte fantastisk…
    Vilket gör att bara anmälningsavgiften på vissa lopp (fjällopp och större/mer kända lopp) får mina ögon att blöda; typ 1000 spänn?! Vilket är en utmaning i sig. För att inte tala om eventuellt boende. Det begränsar enormt!
  2. Att springa lokala lopp är självklart superkul det också. Men…!
    Det ger inte riktigt den där känslan att man är en del av någonting större. (Som jag faktiskt upplevde för första gången på Varvet förra året). Svårt att sätta fingret på det.
    Ok, plus att jag kanske nojar lite över att komma sist på mindre tävlingar, även om jag inte borde. (Spring en tävling anordnad av orienteringsgasellerna i Gbg, ska ni få se…!) 😉

Jag återkommer när jag har funderat klart!
(Har ni några tips kanske)? 🙂

 

3 kommentarer

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.