Billingen blev full med pingstsniglar!

För fjärde gången i ordningen, besökte jag i helgen Billingen! 
Två gånger (2014 och 2016?) var jag där och sprang på våren. Förra året blev det istället en vandringstur med tält. Det märkliga är att man varje gång slås av hur vackert det är! Som om man ser det för första gången.

Efter att alla hade hälsat på alla tassade vi iväg och konstaterade att vädret var helt perfekt.
Tidigare i veckan hade det visat rejält med regn, men vi måste ha dansat soldans på ett exceptionellt sätt.
Jag hade ”lånat” med mig Love, som nöjt hade suttit i bilen i över en timme, precis som om hon visste var som väntade. Åka bil med matte = springa! 😀 Sedan att hon blev anfallen av en smått bitchig Vanja (”Ledarhunden”, om ni frågar Vanja själv) när hon precis hoppat ur bilen, var en annan sak.

Fikapausen – Viktig(as)t vid sociallöpning!

Kroppen kändes riktigt fräsch!
Benen var pigga och andningen lugn och fin. Sedan att tempot var snigelfart, det var både ett extra plus och en anledning förmodligen. 🙂
Ungefär halvvägs stannade vi och fikade. Eller nja, det var något stopp innan det också, men första långfiket var vid ca 11 km, vid ett jättemysigt café. Röda stugor med vita knutar och doftande syrénhäckar!

Att saft kan vara sååå gott! (Köpte påfyllning också)

Precis innan vi lämnade fiket gäspade jag.
Det var inget jag tänkte på, men som skulle komma på tal lite senare. Vi drog vidare och varvade löpning, med att gå i uppförsbackarna, prata, skratta och leka vildvittror på ängen. 🙂

Har var Vanja liiite frustrerad över att Love intog ledarposition! 

Tidigare år när jag har varit här, har inte ramslöken blommat.
Det gjorde den nu och det var ett haaav av vita blommor, så långt ögat nådde! Smaka gjorde vi också förstås och för er som inte testat skulle jag nog säga att det smakar som en pepprig variant av gräslök. Himla god, faktiskt!

Som sagt, fikapauser är viktiga när man är ute i nästan 5 timmar! 
Och Vanja tyckte att hon skulle stå bordet. Och dessutom tog hon sig friheten att leta mandelmassa i Annelie´s ryggsäck. Love stod på marken och fnös lite smått åt beteendet (eller kanske mest var avundsjuk)… 😛

Vi passerade Högsböla ängar och hittade Petter-Niklas nycklar! *
*Ok, Sankt Pers Nycklar heter de egentligen. Det där är ett internt skämt som spårade ur för några år sedan. Vackra är dem i alla fall. Och så häftigt att se orkidéer växa fritt i Sverige!

Silverfallen – We meet again!

Väl vid Silverfallen hade vi nog kommit ca 16-17 km.
Här stannade vi och fikade (igen) och det var först här, som jag fick första känningarna av huvudvärk. Det kom ganska plötsligt, men gjorde inte superont (inte först).
Jag försökte dricka ännu mer, även om jag inte tyckte att jag hade fuskat med vätskan och tog en värktablett utan att säga något. Jag ville inte att de andra skulle veta. Varför vet jag egentligen inte?

När vi väl tassade iväg och nästan direkt bytte sittande vila mot löpsteg, insåg jag att jag ändå var tvungen att säga något. För mig var det en ”bara så ni vet”-grej, men tydligen innebar dessa ord nästintill en krissituation för övriga (rutinerade löpare).
De öste i mig resorb, salt, socker och koffein. Och massa vatten. Någon blandning där efter resorben var INTE god… Men vad gör man inte.

När kroppen är pigg, men resten skiter sig.

Efter det tassade vi/jag försiktigt vidare.
Stundtals kändes det bra, för att i nästa sekund pulsera rätt kraftigt i huvudet igen. Jag lyckades inte riktigt sätta ihop den röda tråden och förstå varför det inte gjorde ont hela tiden?

Här började jag känna att jag sinkade de andra och när de pratade om att de skulle bli klättring upp på en höjd, kände jag att det kanske inte var så bra i det läge jag befann mig.
Kroppen var ju (irriterande nog) fortfarande jäkligt pigg; varken stel eller trött. Däremot funkade inte huvudet alls (Ja, jag bjuder på den)! 😉

Jag frågade om det var nära till bilen, vilket det visade sig vara.
Därför blev det en genväg ut till stora vägen och sedan kunde jag bara följa den ca 400 meter till parkeringen vi hade utgått ifrån.
Jag fortsatte snällt att dricka av den där häxdrycken de hällt ner i min vätskeblåsa. Ibland var det nästan så jag ville kräkas, men om det berodde på smaken eller det faktum att kroppen inte var med mig, vet jag inte?

Jag la mig ner på gruset (oväntat bekvämt?!) med huvudet på ryggsäcken och blundade. Jag tror att jag bara låg ner i ca 5-10 minuter, men plötsligt hörde jag skratt och där kom mina löparkamrater över kullen. Hade jag somnat? Jag vet inte?

Den härliga varianten av sociallöpning!

Redan efter lite häxdryck och vila kände jag mig bättre.
Det blev lite mat och skratt på parkeringen innan jag var tvungen att åka hem. Tänk vad det kan skilja på sociallöpning och sociallöpning!

Jag som har en del rätt dåliga minnen utav det, kan störa mig på att det är de dåliga minnena som fastnar i minnet lite mer. Det borde verkligen vara tvärtom, för det finns fantastiska löparmänniskor där ute!! 🙂 Och så finns Billingen! ❤

5 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.