Head over heals in love (again)!

Tröttheten låg som en blöt filt över mig.
Det enda jag ville var att åka direkt hem efter jobbet, men så sa jag exakt de orden till en vän och hon bara: ”Fast du vet ju att det ofta känns så innan.”

Jag visste att hon hade rätt. Därför sänkte jag tröskeln genom att tänka:
”Byt om! Och gå i värsta fall. Minst 2,6 km-spåret! Lugn och försiktigt.”

Plötsligt händer det – Runners high!

Och, i ärlighetens namn, är det (tyvärr) inte särskilt ofta det händer.

Jag tassade försiktigt fram i skogen, med minsta möjliga förväntningar. Herregud, jag har ju knappt sprungit ”riktig” terräng på över ett år?!
Under de första 1,5 km kändes benen tunga och jag hade allvarliga funderingar på att hoppa in bakom någon gran pga löparmage-känningar. Men valde att ignorera  det en stund och tänkte att det går nog över… Och vet ni; det gjorde det! 🙂

När man nästan inväntar ”väggen”!

Jag skuttade fram över stock och sten och kände mig som värsta, grymma elit-orienteraren!
Någonstans förväntade jag mig att flåset snart skulle komma ikapp. Att min kondition skulle begränsa mig. Att jag, vilken sekund som helst, skulle slå rakt in i ”väggen”. Särskilt med tanke på att jag ändå tyckte att jag hade relativt bra tempot och flyt, för att vara mitt ute i ”spenaten”.
Hela tiden fanns tanken att; Snart kommer jag tvingas ta det ännu lugnare, kanske t.o.m. gå en del. (Eh…Hej positiv, mentalt tänkande…? Haha!)

Men… Flåset kom aldrig i kapp!
Det kändes märkligt, fast ändå übercoolt att kunna fortsätta, utan någon större (upplevd) ansträning!!

Minns ni när ni hade runners high-känsla sist?
Berätta och inspirera gärna (här eller på din blogg)! 🙂

Själv ”beställer” jag gärna fler pass med den här känslan!

10 kommentarer

  1. Vad underbart med de pass som känns så. Min senaste Runnershigh måste varit när jag sprang Karhurun i Västervik förra året. Då gick benen av sig självt och det kändes inte ens jobbigt. I år har jag inte haft något pass med den känslan än. Men jag vill och det lär komma snart…. Hoppas jag 🙂

    1. Det är nog det som gör runners high så speciellt; att man verkligen inte är bortskämd med det. Men det är ju då man längtar lite extra. Håller tummarna för att du får känslan snart igen! 🙂

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *