Höstlöpning är ljuvligt! Men däremot inte alla pass…

Med senaste tidens träningsflyt och min förkärlek till hösten, är det lätt att romantisera löparrundorna. Igår kom den där lilla setbacken som fick mig att känna att jag levde. Och jag väljer att benämna det som en ”liten setback” för vi alla sådana här pass emellenåt; när ingenting känns bra. This too shall pass. 😛

Först tog det verkligen emot när jag skulle ge mig ut. Det var nära att jag hoppade över löpningen helt och hålllet. Och sett ur det perspektivet (att seg träning är bättre än ingen träning) var det pluspoäng på att jag gjorde någonting över huvudtaget .

”Hur många steg får man gå i skogen?”

Till slut fick jag på mig löparkläderna och tassade iväg. Den här dagen tog jag faktiskt vindjacka, hör och häpna! (På tal om gårdagens blogginlägg om klädsel på höstrundor).

Första kilometern(-ish) kändes ändå helt ok. Efter det hände någonting.
Jag fick slita för varje meter och benen var obeskrivligt tunga! Andningen däremot, kändes märkligt nog helt ok. Det var som att syret jag andades in, inte lyckades ta sig ner till benen?
Och så många steg som jag gick under den här löprundan, var det längesen jag gjorde.

Det är nästan så jag funderar vad gränsen går mellan traillöpning och trailpromenad? 😅

 

1 kommentar

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.