Kort långpass i Värmlandsskogarna!

Lika lugnt och skönt som premiärpasset efter förkylningen kändes igår;
Lika tungt och flåsigt kändes det på dagens tänkta långpass. Vad jag inte tänkte på, var att den där (jäkla…) timmen hade gjort så att solen gick ner kvart över fyra, istället för kvart över fem. Det som hade planerats bli en 14 km runda, blev en knapp 11 km runda.

De första 2 km gick i princip bara uppför!
Här insåg jag hur mycket jag har tappat under sjukdomsperioden (även om jag inte är superstark i uppförsbackar annars heller). Flåsade som en älg och skrämde säkert iväg några stackars älgar som eventuellt fanns i närheten…

Jag försökte intala mig själv att ju mer höjdmeter uppför det var, desto mer nedför skulle det bli på hemvägen. Och nedförslöpning gillar ju jag!

Utöver min egen halvnoja för att stöta på björn, sprang dessutom Love omkring och vädrade intensivt i skogen. Kändes ju sådär lugnande… Men vi såg ingen björn. Eller älg, för den delen. Det närmsta vi kom ett djur var en stackars överkörd snok, som låg på vägen.

Det blev rätt så stressig runda, vilket inte var planen.
Jag vill ju njutspringa, när jag befinner mig häruppe i de värmländska skogarna! Plan B, när jag insåg att jag skulle tappa en timmes solljus, var att vända vid Näcksjön, men t.o.m. det skulle visa sig bli lite tajt.

Näcksjön i gyllene kvällsskrud! 

Efter att ha njutit av den vackra vyn i någon minut (och passat på att fota) blev det rätt bråttom!
Som tur var tjänade jag in en hel del tid på hemvägen och lyckades komma tillbaka till stugan innan det var kolsvart. Vad som, uppför, hade tagit dryga 42 minuter, tog bara 33-34 minuter tillbaka. Många höjdmeter tillgodo, tack och lov!

Det blev inte så långt som det var tänkt, men det var oerhört vackert och såå värt det!
Den redan begynnande träningsvärken (jag som nästan aldrig brukar få träningsvärk av att springa?!) efter både gårdagens och dagens löppass, vittnar kanske om att det blev tillräckligt många km den här helgen, trots allt. 😛

Hade jag väntat lite till hade nog himlen emot bergen blivit rosa, men jag vågade inte chansa…