Löpning i nya skogar – Fjällastigen!

Det är sällan jag springer vilse.
Ska jag vara ärligt har jag nog bara varit det ett par gånger under alla år som jag har sprungit i skogen. Och då testar jag ändå nya stigar relativt regelbundet.

Sedan kan man väl fråga sig när man egentligen är vilse? Är det när man inte har en aning om var man är, eller räcker det att man inte vet exakt var man är i förhållande till stigen som leder hem? Det kanske finns olika (och individuella) grader av vilsenhet? 😊

Fjällastigen – Molla bokskogar!

I söndags morse vaknade jag upp på annan ort efter en mysig kväll hos vänner. En kväll som innefattade både grillning och badtunna. Jag hade (hör och häpna) även varit så förutseende att jag faktiskt packat en väska med träningskläder och lagt i bilen. Yay på den!

Vid flertalet tillfällen har jag nämligen åkt sträckan mellan den här orten och mitt hem och lika många gånger tänkt att jag skulle svänga av mot Molla bokskogar. Men den där berömda tummen, ni vet…

Den här gången blev det dock äntligen av!
Jag svängde av och följade skyltarna mot den led som jag hittat på kartan; Fjällastigen.
Parkerade förmodligen på en plats där man inte skulle ha parkerat (insåg jag, fast först i efterhand). Oops! På privat mark? Men de som (troligtvis) ägde plätten (huset på andra sidan grusvägen) sa ingenting när jag kom tillbaka heller, därför hoppas jag att det var lugnt. 😅

Prunkande grön natur!

Tassade iväg längs en liten skogsväg, som bara efter någon halv km övergick i magisk natur. Det kändes som 50 nyanser av grönt och jag bara njöt!
Höll medvetet ett lugnt tempo, efter senaste veckornas förkylning och, framför allt, rethosta. Förvisso tassade jag fram i heeelt fel skor; Jag hade inte packat mina trailskor, men superplatt sula funkade det också, om man bara var lite försiktig.

Efter ungefär 7 km fick jag den här vyn.
Och insåg att det hade blivit rätt många höjdmeter i benen. Inte konstigt att musklerna gnällde lite och menade att det känts som uppförsbacke större delen av sträckan…

Fnittrig ända in i själen!

Det var verkligen olika typer av natur, vilket var oerhört häftigt.
En del mjuk skogs/grusväg, men väldigt mycket stig. Delvis tekniskt med stenar, rötter och lera, men även andra sträckor med lättsprungen, ljuvligt mjuk ”singletrail”.
Alltfrån mörk, mossbeklädd granskog till skir, ljusgrön bokskog.

Att jag hamnade mitt i ett skyfall (utan kläderna för det….) förhöjde upplevelsen och gjorde att jag blev fnittrig ända in i själen. Tänk vad lite väder kan göra; Att man verkligen känner sig levande!

Nyfikna själar!

Inte en människa träffade jag på där i skogen heller.
Lite märkligt, med tanke på ”vackerheten”, men kanske inte lika konstigt med tanke på att det är en relativt liten by. I kombination med det där regnet.

På slutet av rundan fick jag dock lite sällskap (nåja, mer förvånade blickar kanske) av de här fyrbenta, nyfikna typerna.

Överlag; en riktigt härlig runda!
Jag lär komma tillbaka hit och springa. Har ni vägarna förbi Mollaryd tycker jag absolut att ni ska passa på att njutspringa, eller varför inte ta en lagom dagsvandring med fikakorg.
Själv kommer jag fortsätta leta nya stigar på andra ställen (också)! 🙂

1 kommentar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.