Mystisk skog och pollenbonanza!

Ni vet, när det prasslar till i skogen precis jämte en och man tänker:
”Det är bara fåglar”. Eller…? Under gårdagens runda gjorde jag en liten avstickare från leden.
”Åh, där är en stig jag inte testat förut. Det måste jag ju göra!” Sådär som jag (faktiskt) tänker ganska ofta. Stigen var torr och fin och det doftade både barrskog och blöt mossa. Ungefär halvvägs passerade jag en liten tjärn mitt i skogen. Jag tittade till någon sekund extra på den, men sprang förbi och släppte de, lite smått, obehagliga tankarna som spelades upp i mitt huvud.

Nya stigar och en kovändning!

Efter ytterligare nästan 1 km tog stigen slut. 
Mitt framför en kohage, där kossorna blängde lika förvånat på mig, som jag på dem. Bara att vända, men vad gör väl det. (Observera Göteborgshumorn i titeln här. Eller låt bli). 😅

På vägen tillbaka lutade stigen svagt uppför.
Uppför är inte starkaste sida, men jag tuffade sakta på, med korta steg. Det var raksträcka så man såg ganska långt, men långt där framme (där det planade ut) var det ju (naturligvis) ett krön. När jag lyfte blicken såg jag något som såg lite märkligt ut. Va? Dimma? 

Bland tomtar och troll?

Jag fortsatte att springa, men ju nämre krönet jag kom, desto konstigare känsla fick jag. Väl uppe på krönet där dimman var, såg jag att jag precis passerade tjärnen igen.

Min logiska sida tänkte:
”Aha, det var därför det var dimma såklart. Fukt!” Min icke-så-logiska sida tänkte:
Herregud, värsta skräckfilmskänslan. Här är jag mitt i skogen, helt ensam och så kommer det något väsen och dra ner mig i en mörk tjärn?!”

Jag ökade tempot (så ursäkta att ni inte får några bildbevis på tjärnen) och precis när jag hade passerat prasslade det till snett bakom mig.  😳

Om jag satte personligt rekord nästkommande km?
Skojar du! Struntade fullständigt i eventuella uppförslut eller pollen i näsan! Ööööka, Malin!
Men utöver min vilda fantasti (?) var det ett helt ok pass. Lite för varmt och svettigt för min personliga smak, men ändå inte sådär olidligt.

Har ni något obehagligt minne från något träning- eller löppass?
Berätta gärna i så fall, så jag slipper känna mig nojig på egen hand! 😉

8 kommentarer

  1. Lite skräckfilmsvibbar där med dimman och tjärnen :-O
    Jag har vid flera tillfällen varit ute och sprungit eller promenerat helt själv i skogen – inte en människa i sikte – och plötsligt känt lukten av cigarettrök. Den är rätt obehaglig. Tänker ju direkt ”står nån och gömmer sig bland träden?”.

  2. Jag har fått ordentlig björnfrossa några gånger när jag sprungit i hälsingeskogen, fy sjutton vad jag blivit kallsvettig då!

  3. Jag är nog för korkad för att vara, och bli, rädd när jag springer. :-O Däremot kan jag bli stressad om jag märker att tiden rinner i väg och jag har en tid att passa. Eller jo. En gång blev jag lite ängslig. I Kina. När det helt plötsligt inte fanns en enda människa inom synhåll. (Något som är högst ovanligt i Beijing)

    1. Jag önskar att jag vore korkad! Mina rädslor är ju inte ens logiska. Bara massa hjärnspöken (tror jag) 😉
      Hade det t.ex. varit Björn eller ett folktomt Beijing så hade det varit liiite mer ”reasonable”. 😀

  4. Underbart berättat, och verkar som en fin löprunda. Här har det visst synts en björn i krokarna. Men det skrämmer mig inte. Det är dem små slingrande ormarna jag mötte idag som skrämmer slag på mig..=)

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.