Oplanerad snabbdistans!

För en vecka sedan sprang jag det där magiska passet!
Där allting stämde och jag valde att tassa fram i skogen, ända till solen gick ner. 💞

Inte trodde jag att känslan en vecka senare skulle vara (nästintill) likadan.
Särskilt inte när huvudet kändes segt och benen tunga, redan när jag sprang hemifrån. ”Ett kort, lugnt pass går också bra”, intalade jag mig själv. ”Allt räknas!”

Efter 1,5 km fick jag plötsligt det där flowet igen.
Där benen pinnade på, samtidigt som lungorna hittade en bra rytm! Det var jobbigt, missförstå mig inte. Jag höll, trots allt, ett tempo som var långt över mitt vanliga!

Men ingen sådan där ”Jag orkar inte! Jag vill bara lägga mig och ner-känsla”. Utan jag njöt av att allting (kropp, knopp och sinne) var en enda, välfungerande enhet!

Bli bortskämd med runners high?

Ungefär 9 km senare landade jag hemma.
De sista kilometrarna var rätt tuffa och jag hade lite svårt att hålla ihop det, men totalt sett en grymt bra känsla!
Nu tänker jag: ”Om jag har haft den här känslan två gånger i rad, lär jag väl inte få uppleva den igen, på typ ett decennium?” 😝

2 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *