Mental ohälsa – Varför vågar vi inte visa hur vi mår?

Vad är det som gör att vi inte vågar visa hur vi mår? 
Dagligen får vi frågan: ”Hur är det? Hur mår du?” De allra flesta av oss svarar: ”Jo tack, bara bra!”
Nu inser jag att man kanske inte kan eller bör öppna upp sig till varenda person man möter. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är lite tragisk att vi är så många som använder det som artighetsfras, när man faktiskt inte alltid vet vilka tankar det väcker hos den andra personen. 😕

Mia skrev ett oerhört modigt och tänkvärt inlägg, som fick mig att reflektera: ”Hälsan, ohälsan och allt däremellan.

Det är brist på energi och energitoppar. Det är gråt och garv om vartannat.
[…] Jag är inte apatisk. Jag känner massor. Precis hela tiden!

Highest highs, lowest lows!

Det var oerhörd hög igenkänning för mig, i hennes inlägg.
Jag har nämnt det tidigare här i bloggen, men de senaste 15 månaderna har verkligen varit en berg- och dalbana för mig.
Och egentligen var det väl inte oväntat. Vad som däremot kanske var oväntat, var att känslorna har pendlat så oerhört mycketOch att man har känt något hela tiden!
När jag har varit glad har jag varit superglad! Och när jag har varit ledsen har jag trott att tårarna aldrig ska ta slut…

Högt! Lågt! Garv och tårar. Precis som Mia skrev.
Det har aldrig handlat om att man har varit låg och stängt av känslorna för att orka, utan de har verkligen varit ”all over the place”!

Våga viska äntligen?

Det är faktiskt först nu jag börjar känna igen mig själv igen.
Kanske för att jag flyttat till något som är mitt eget? För att jag har hunnit bearbetat så oerhört mycket tankar och känslor under året som gått? Och framför allt kanske för att jag har gett det tid. Gett mig själv tid – att landa?

Häromdagen fick jag höra: ”Du ser stark ut igen!”
Jo, det stämmer nog? Jag känner mig starkare nu. (Även om jag fortfarande har en bit kvar). Det känns skönt att inse att jag kanske äntligen vågar viska ”äntligen”(?) 😊

6 kommentarer

  1. HATAR frågan ”Hur äre?” när man möter nån som hastigast. Jag svarar alltid ”Det är OK”, för jag VET INTE vad jag ska svara. Jag vet liksom inte hur jag mår när nån frågar sådär. Mitt humör går ju upp och ner var femte minut och det är så olika från vecka till vecka eller från dag till dag. Gaah!

  2. Det är ofta dessutom så att den som frågar ”hur är det” inte bryr sig egentligen. Jag har kämpat med en överbelastad axel/bröstmuskel sen i julas, som har krävt min fulla kamp. (fortfarande vissa dagar) Vissa dagar har varit fruktansvärda och känslan av att elit-karriären jag har satsat (och kämpat) på så många timmar kan försvinna så enkelt. Så frågar någon, ”hur är det” vill man bara svara – ”Jo, tack, jag grät mig själv till sömns i går och mår asdåligt, hur är det själv?” (men det gör man aldrig.. man bara ler och svarar ”bra”)

    Kul att det känns bättre!!! Oftast kommer man ju faktiskt starkare ur dalarna, även om det är så djupa och hårda när man är där.

  3. Ja den där huräre-frågan alltså. Slänger mig också med den, och blir förvånad när jag får ett annat svar än bra. För det är liksom det man förväntar sig. En artighetsfråga med ett standardsvar. Så meningslöst egentligen. Ska tänka mig för….

  4. Jag har slutat ställa den frågan som artighetsfråga. Utan när jag verkligen vill veta så ser jag personen i ögonen, och lägger kanske en hand på en axel (om det är någon det passar med). Då brukar svaren bli ärliga och frågan uppskattad. Skönt att du mår bättre!

  5. Men exakt! Alla dessa slentrian-ord som ”Jodå, det är bra. Huvudet upp och fötterna ner” Tack och lov omger jag mig av människor som jag kan vara mig själv med. För det mesta. Det är guld värt!

    Vi måste våga vara öppna. Det har vi igen.
    Livet är inte så jäkla kul alla gånger och då tycker jag att man ska våga visa att man tycker att det är pest.

  6. Jag brukar försöka att vara vara ärlig och säga hur det är om det är, mest för att jag är så himla trött på de här glossiga fasaderna som ofta måste upprätthållas. Tycker du skriver om det superfint och håller verkligen med om att det är behövs en ny, mer mänsklig syn på psykisk ohälsa. Ta hand om dig 🖤

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.