Syns styrka på utsidan?

Och då menar jag inte styrka, som i muskler, utan mental styrka.
Funderingen dök upp häromdagen, när jag fick höra från flera närstående:
”- Du är så oerhört stark! Jag vet att du fixar det här och ännu mer!”
Min magkänsla sa något helt annat. Jag kände mig som den svagaste personen i hela världen och om ingen hade sett mig, hade jag troligtvis krupit ihop i fosterställning.

Kan man se om någon annan är stark?

Det är lite det jag har varit inne på tidigare; Hur ofta svarar man egentligen ärligt på frågan ”Hur mår du? (och varför ställs den egentligen)? Oftast besvaras den med artighetsfras om att det är ”bara bra”.

Kan man verkligen se på en person om h*n är stark eller inte?
Är det något i kroppsspråket som skvallrar om man är ledsen på insidan, även om munnen ler? Eller är det att glittret i ögonen borta, när man vågar möta någons blick, trots att de nyss skrattade högt?

Är det kanske helt enkelt så att vissa är så bra på att hålla uppe en fasad, att de alltid upplevs som starka, oavsett hur de mår på insidan?
Eller så kan man vara stark TROTS att man inte mår bra på insidan? Kanske är man stark, just för att man gått igenom fighter i livet tidigare och, i slutändan, kommit ut hel på andra sidan?

Kan man se sig själv som stark?

Och en annan sak som slog mig är;
Även om man är stark, kanske är man inte objektiv nog att se sig själv som det? Just för att inte har något att jämföra med? Det enda man har att relatera till är tidigare känslor och tankar, i liknande situationer.

Man kan däremot aldrig sätta sig in i hur en annan person känner. Hur ska jag då veta om en och samma händelse känns ”lättare” eller värre för just mig? Om jag är stark eller svag? För mig är det bara tankar som ”Ok, ungefär som det kändes det när…” och så jobbar man igenom det på alla sätt som går. Snor, fulgråt, skrik, glass, goda vänner, skratt. Vad som än funkar!

Men innebär det verkligen att man är stark?
Hur tänker ni? *nyfiken*

4 kommentarer

  1. Du ställer så himla bra frågor. Och jag kan nog inte svara på en enda.

    Men jag tänker så här också. Ibland är det inte så bra att vara stark. Jag tror ibland att den där ”styrkan” också gör att vi dundrar på när vi egentligen borde låta oss bryta ihop. För jag tror faktiskt att vi i längden mår bra av det.

    Jag brukar fråga ”Hur mår du?” när jag ser att något inte står rätt till, mer än bara som slentrian-fråga. Och då brukar jag också få väldigt bra respons. Jag tror att de flesta av oss blir glada när någon säger att de ser att det är något. Att allt inte står rätt till. Kanske har personen i fråga bara sovit dåligt, kanske är något helt fel. Sen får man ju vara beredd på att få höra något som inte är så kul alla gånger.

    Sen är det ju kanske bra också om vi inte bryter ihop så pass mycket att vi sen inte kan ta oss upp igen.

    Ja, jösses. Inga enkla grejer det här!

  2. Jag tror man är ”stark” på insidan på olika vis. Vissa saker tar vi oss igenom och klarar av medan andra händelser knockar oss helt. Men det är i princip omöjligt att se utanpå om man inte begåvats med något själs-röntgensyn.

    Och jag frågar ganska ofta ”hur mår” och vill gärna ha ett ärligt svar. Och frågar någon mig så svarar jag till 90% ärligt också. Ibland orkar man ju liksom bara med ett ”ytligt” svar. 😉
    KRAM

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.