Min fjällvandring i Åre 2018 – Dag 1 & 2!

Förväntningarna var höga, men ändå ganska suddiga, när jag satte mig på tåget upp till Åre. Jag har hört så himla mycket och sett så många foton från Årefjällen. Samtidigt som jag inte riktigt visste hur det skulle kännas att uppleva det live för första gången.

Utgångspunkt – Nulltjärn!

Dagarna innan var det mycket diskussioner om var vi skulle utgå ifrån. För mig som aldrig varit i Åre, var förslagen som att läsa grekiska. Det slutade i alla fall med beslutet Nulltjärn.

Resan var lång (2,5 timme tåg och 8 timmar bil), vilket gjorde att det nästan hade börjat skymma när vi satte upp tältet. Plötsligt undrade alla i vilket fack de hade packat ner sig pannlampa… 😀

När vi vaknade, morgonen därpå, bjöd Åre på sin allra bästa sida.
Utsikten över ett spegelblankt Nulltjärn fick mig att tappa andan och längta upp på fjället!

Blåbärsplockning!

Första sträckan var vandringsled genom skog och här kände jag mig ganska ”hemma” (förutom att det var kängor på fötterna, istället för löparskor). Vi traskade och småpratade och försökte lära känna varandra lite bättre.

Janne tyckte att jag och (den andra) Malin stannade för ofta. Varje gång vi käkade blåbär tyckte vi oss höra en liten suck (?), men hans hund Vanja tyckte däremot att stoppen var en utmärkt idé och repade av blåbär på egen hand!

Efter ett tag blev det fler och fler höjdmeter och vi fick bekanta oss med krokiga, vindpinade björkskogar. Vi passerade första fjällstugan efter ca 12 km; stendalsstugan.

Hade vi kunnat vara efterkloka, vilket det är lätt att vara, borde vi nog stannat där (eller åtminstone i närheten) första natten. Just där och då kändes kroppen fortfarande pigg och vi bestämde oss för att gå vidare.

Åska på fjället!

När vi kom upp ovanför trädgränsen börjar det regna lite lätt och mörka moln drog in runt omkring oss. Att min kropp blev mer och mer trött och musklerna ömmade gjorde inte saken bättre. Men det primära målet var att ta oss ner från fjällkanten. Vi hörde åska vid ett par tillfällen, men tack och lov, kom den aldrig in över oss.

Som jag kämpade sista km. 
Trots att jag stoppade i mig energi vid flera tillfällen, ville kroppen inte alls vara med?! Mina vandringskamrater fick peppa mig hela tiden och jag undrade vad tusan jag hade gett mig in på.

Efter ca 21 km var vi framme vid den tänkta tältplatsen, vid den lilla raststugan ”Stäntja” och jag slocknade så fort efter att vi hade fått upp tältet…!

Mot Gåsen!

Vi vaknade upp till betydligt bättre väder, än vi somnat till (även om det fortfarande var en del moln). En bit bort tältade en tysk familj, vars föräldrar skickade in barnen i raststugan under tiden de plockade ihop tältet. De satt och tittade på oss med stora ögon och undrade nog vad de hade hamnat.

Hunden Vanja bröt första isen.
Och sedan när Jannes oerhört lättviktiga, ihopfällbara spork fällde ihop sig vid fel tillfälle och resulterade i gröt över hela honom, fnissade barnen. Fullt förståeligt… 😀

Jag och Janne har träffats förut, men (andra) Malin var en ny bekantskap.
Vi konstaterade relativt fort, att på fjället lär man känna den ”riktiga Malin”. Det finns liksom inget utrymme för fasader, utan man visar både sina bra OCH dåliga sidor, när livet inte är 100 % bekvämt. Påverkade av väder & vind, ömmande kroppar och (lite för) intima toalettbesök osv. 😛

Socialliv på fjället!

Vi kom fram till Gåsenstugarna efter ca 7-8 km och tog en lunchpaus. Stugvärden var ute på tur, men vi hittade en ensam kille i en av stugorna, som berättade att han hade blivit lämnad pga att han hade legat i magknip hela natten och inte kunde gå vidare med sin grupp. Han var oerhört pratglad och hjälpsam, förmodligen pga bristen på sällskap. Och berättade dessutom att han var nybörjare på fjället.

När vi lämnade honom, efter att ha käkat mat, kunde jag inte låta bli att tycka lite synd om honom. Han skulle inte åt samma håll som oss, annars hade vi kunnat guida honom tillbaka till sin grupp.

Annelies Hemliga stig!

Från Gåsen går de markerade lederna antingen mot Sylarna, eller Gåsån.
Vi valde att gå ”Annelies hemliga stig” (hur hemlig den nu är, eller för hur länge?) Ett tips från vår vän Annelie. Och det var verkligen riktigt vackert!

Vi mötte EN person längst ner på stigen, efter timmar av ensamvandrig. Precis som det ska vara, om du frågar en introvert som jag. 😉
Det var även här vi valde att slå upp tältet, natt två. Med maffig utsikt över Stora Härjångstöten och dess 1626 möh! 😍

(Fortsättning följer…)

3 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.