Min fjällvandring i Åre 2018 – Dag 3!

Dag tre var bland det värsta jag varit med om på fjället…
Därför får den ett eget inlägg. Det började med att vi vaknar till strålande fint väder i dalgången, där vi avslutade dag 2; Nedanför Stora Härjångstöten!

Vi njuter av frukost och kaffe (hur kan havregrynsgröt utan mjölk, med enbart russin, smaka så gott?!) 😛 och bestämmer oss sedan för att köra obanat den här dagen. Runda toppen närmast tältet där vi ligger (som verkar vara odöpt?), passera området mellan Ljungsjöarna. Gå över Tjiddiemaaja och runda Snusestöten, bort mot Helags.

Karta och kompass!

Det var fokus på kartan och kompassen och vi försöker se långt fram och komma fram till bästa färdvägen tillsammans. Det började bra och vi är alla pigga och glada! Även om jag och Janne inte tycktes prata samma språk, trots att vi menar exakt samma sak. Hur det nu är möjligt? Den andra Malin får agera tolk emellanåt! 😀
Vanja undrar dock varför vi stannar så ofta. Stanna när man kan GÅ (eller jaga renar)?!

Är man uttråkad letar man upp annat roligt.

Det är verkligen en magisk dag! 
Vi ser ripor i massor. Och en och annan ren som står och glor. Vi får öva på att vada (något jag tidigare har tyckt varit ganska obehagligt och det var det fler som tyckte). Janne får ”ta hand om” och peppa både mig och den andra Malin, men allt går bra så långt. Vi traskar på, småpratar och njuter av solen som värmer våra ansikten.

Vädret på fjället!

Strax innan vi kommit halvvägs upp på toppen vi ska över, ser vi oroväckande mörka moln i horisonten. Vi är alla lite småhungriga och tänker att vi passar på att käka något innan ovädret drar in. Tror vi… Vi hinner, med nöd och näppe, slänga i oss lite energi. För egen del blir det ett par digestivekex (bästa köpet på hela veckan, även om de väger lite grann) och jägarsnus!

Efter det kommer regnet och vi får skynda oss på med regnkläder, regnskydd på väskorna, samt vantar och mössa. (När hade man mössa och vantar sist liksom?!) *kändes löjligt*
Allting känns plötsligt jobbigt och jag fipplar med alla dragskor och dragkedjor pga att jag har hunnit bli grymt kallt om fingrarna (redan innan jag får på mig vantarna).

Ens ”bra” sidor…

Vi börjar gå. Jag själv, mest för att hålla värmen. 
Regnet övergår i HAGEL (!) och jag undrar vad tusan det är med fjällvandring, som jag älskar så mycket??
Känner hur all energi rinner ur mig, trots att jag precis har ätit. Jag hör mig själv sucka och gnälla. Samtidigt som jag blir irriterad på mig själv för ATT jag suckar och gnäller! Logiken…? Inser ju någonstans innerst inne, att de andra upplever exakt samma sak som mig, så var bara tyst, Malin!

När vi rundar Snusestöten har irritationen gått över till skratt (för min del i alla fall). Jag går och fnittrar över att vädret är för overkligt för att vara sant. Hagel och typ +2 grader mitt i den varmaste av alla varma somrar liksom…! 😀

Lagom till vi ser Helagsglaciären spricker molntäcket upp och hela bergssidan glittrar som små diamanter och jag ler med hela ansiktet! Nu minns jag varför jag älskar fjällen!! ❤

Oväder nummer två!

Vi hinner bara njuta av solen i kanske en halvtimme. Jag inbillar mig att vi kommer hinna fram till Helags fjällstation. Det där med tidsperspektiv och avståndsbedömning på fjället är tydligen inte min starka sida.

Jag har förutom haglet, gått och bitit ihop en bra stund pga en öm skuldra. Det känns som att det är en nerv i kläm. Men efter tidigare gnäll, väljer jag att vara tyst, som en tjänst till mina vandringskamrater.
Vi går i rask takt, men när vi har ungefär 300 meter kvar till fjällstationen kommer nästa oväder in och vi hinner bli sådär lagom blöta innan vi dundrar in i hallen på stationen.

Sista km har jag haft så ont att jag gått längst fram, bitit ihop så hårt att käkarna stumnat. När vi kommer in och jag får ta av mig ryggsäcken kommer tårarna. Det sticker i hela höger armen och det gör ont som f*n…!
Den andra Malin ställer sig i kön till receptionen för att kolla om det finns några rum lediga. Vi har kollat vädret och det ska tydligen regna hela natten och blåsa upp emot 25 sekundermeter…
Samtidigt som stackars Janne står kvar ute i regnet med hunden. Tydligen har det inte ett endaste litet utrymme på hela Helags där han och Vanja kan få stå i 10 minuter, i skydd från regnet och blåsten… 🙁

Smärtan och mitt dåliga samvete!

Den andra Malin vänder sig om och säger:
– Det finns bara fyra bäddar kvar. Du och jag kan sova här. Men det finns inget hundrum till Janne. Kan du kolla med honom om det är ok?”

Jag öppnar dörren på glänt och hinner säga att det bara finns rum till mig och Malin. Sedan påpekar en man bakom mig att jag inte ska ha dörren öppen, vilket gör att jag (pga smärtan i skuldran och mitt nya, dåliga samvete) börjar gråta igen.
Mitt på bänken, bland massor av främmande människor, sjunker jag ner och lipar. Hör att Malin, långt bort, försöker fråga vad Janne svarade, men jag orkar inte tänka. Det är som att både kroppen och hjärnan har lagt av. Där och då är jag glad att jag inte är ensam på en fjälltopp…

Malin ser hur jag mår och tar ett eget beslut.
Bokar två bäddar och innerst inne är jag sååå glad. Att få vila ordentligt (i en säng!) och vakna med en skuldra som förhoppningsvis är ok.
Det som inte är ok, är mitt samvete. Jag har så galet dåligt samvete för att jag får ett säng inomhus, men inte Janne och Vanja. Gråter lite till, samtidigt som Janne kramar mig och säger att jag inte ska tänka på det.

Lyx, på riktigt!

Väl inne i rummet (som delas med tre andra; En ensam kille och en pappa med tonårsdotter) vill jag inget hellre än att bara lägga mig och sova. Jag inser att klockan bara är runt 18-19, men jag är heeelt slut. Malin, bokstavligt talat, TVINGAR mig att äta middag innan jag somnar. Tur det!

Efter maten somnar jag nästan direkt och sover som en stock i 13 timmar!
Aldrig har en furubeklädd stuga, utan el och vatten känts så oerhört lyxig!  🙂

 

4 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.