Min fjällvandring i Åre 2018 – Dag 4!

Efter den känslomässiga pärsen dagen innan, vaknade jag i en varm säng i Helags.
Ljuvligt, på riktigt! Jag hade sovit som en prinsessa. Ingen i rummet hade snarkat (vad jag märkte) och min skuldra kändes stel, men gjorde inte längre ont.
Kroppen var utvilad, även om jag hade kunnat sova ännu lite längre, men mina vandringskamrater tyckte halv 9 var sovmorgon… 😛

På morgonen fick vi höra att det blåst stormbyar under natten och att en stormlina på tältat gått av, så Janne fick en tältbåge i huvudet. Om jag fick ännu mer dåligt samvete? Eh, jaaa!! Han var relativt lugn dock och sa att nu var hans nya tält åtminstone stormtestat.

Mot Sylarna!

Efter att ha käkat frukot och packat gick vi mot Sylarna. Från allra första början var tanken att gå via Ekorrdörren, men vi ändrade planerna.
Det blåste fortfarande en hel del och regnade lite till och från. Regnkläderna fick sitta på i princip hela tiden, men personligen tyckte jag ändå att vädret var helt ok. Efter att ha kollat prognosen på morgonen var förväntningarna att det skulle vara ännu värre och dessutom motvind, men vi klarade oss hyfsat bra.

Någon halvmil efter Helags kom vi fram till vandringens första ”riktiga” vad och jag och Malin var inte särskilt kaxiga. Stackars Janne fick först gå över med allas ryggsäckar (gentleman!) sedan ”snodde” dessutom jag och Malin varsin stav av honom för att få lite mer stabilitet i vadandet. Vilket lämnade Janne lite åt sitt öde när han slutligen skulle gå över med Vanja (hunden).

När jag tänker efter; Han kan inte haft det lätt på den här vandringen, med oss två alltså… Haha! 😉

Utmana sig själv!

Förutom breda, djupa vad är jag inte särskilt förtjust i broar. Höjder och vajerräcken i dödlig kombination är inte min grej. Märkligt nog funkade den här ändå helt ok. Inte total ångest. Jag antar att det blir liiite lättare för varje gång man måste (och klarar att) komma utanför komfortzonen?

Någonstans i samband med bron tappade Janne bort kartan (som hängde runt halsen). Det märkte ingen av oss då, eftersom vi följde en markerad led och inte hade så långt kvar till dagen slutdestination. Fast enligt honom tappade han inte kartan här. Hans version var en helt annan. Fortsätt läs…

Raststugan vid Miesehketjahke!

Även om man har tält med sig är det oerhört skönt att slå läger nära en raststuga. Just den här dagen uppskattade jag det lite extra. (Wait for it).
När vi kom dit satt det ett sällskap på tre personer inne i stugan. När vi tre + Vanja kom blev det rätt så trångt. Men finns det hjärterum…

Det andra sällskapet var snart klara och skulle gå vidare, vilket gjorde att vi fick gott om plats.
En stund… Plötsligt dök det upp ett par unga killar. Dörren öppnades och de gick in, för att sedan gå ut. För att sedan komma in igen och sedan gå ut. Här trodde jag fortfarande att det var SAMMA killar och undrade varför i hela friden de hade så svårt att bestämma sig?! 🙄

Sedan började stugan plötsligt fyllas på.
Två blev fyra. Fyra blev åtta. En efter en, kom det in en grabb i 18-20-årsåldern. Jag, Malin och Janne bara tittade på varandra med stora ögon och undrade vad tusan som höll på att hända! När vi till slut var ca 15 pers + hund i stugan verkade det vara slut på folk. Vi kunde inte låta bli att fnissa…
Där satt de allihop i godan ro, i en stuga på typ 7-8 m2, pratade franska och käkade sina medhavda charkuterier…?! 😂 Och Vanja ville sååå gärna vara deras bästa kompis!

Mysteriet med den försvunna kartan!

När alla fransmän slutligen hade ätit klart och lämnat stugan, upptäckte Janne att kartan var borta! Han var heeelt övertygad om att någon av killarna, av misstag, hade fått med sig den. (För någon som studerat Janne och hans ”packing- and remembering”-skills i nästan en vecka, var jag inte lika säker…) 😉

Han skrev till vår (ickenärvarande vandringscoach) att fransmännen fått med sig kartan. Den var absolut inte borttappad!

Någon timme senare när vi hade satt upp tältet (och lugnat oss med att Malin hade en extra karta) kom det två män gående. De skulle också tälta i närheten av raststugan. Ingen av mina vandringsvänner säger något, men jag är inte en person som är tyst så jag utbrister:
”- Det där ser nästan ut som din karta, Janne!” och peka på kartan den ena mannen håller i sin hand.
– Jaså, är det er karta??” säger mannen. ”Vi fick den av några som kom gående från det här hållet och de hade hittat den på marken”.

Mysteriet var löst.
Men vi satt och diskuterade det; Vad är oddsen att kartan skulle hamna hos sin rättare ägare igen? Jag menar, varför gav de som tagit upp den, den vidare till dessa, som gick åt motsatt håll? Och oavsett vilket, vi hade ju kunnat vara borta för längesen.
Janne fick dessutom erkänna för vår coach att han hade tappat den och att det inte alls var fransmännen som hade tagit den. 😂

What happens in Miesehketjahke…

…stays in Miesehketjahke!
Den kommande natten blev ingen hit! Jag vaknade strax efter att ha somnat av att jag var tvungen att gå på toaletten. Och nu snackar vi inte nr ett (ursäkta detaljerna). Mindre kul att tassa ut i underställ vid midnatt, men samtidigt var jag tacksam över utedasset som vi hade 50 meter från tältet!

Jag hade varit lite bubblig under dagen, men tänkte efter toabesök ett att NU ska jag nog få sova. Hade först svårt att somna om och när jag legat där i tältet i ca en timme så blev det samma procedur igen. Och igen. Och igen.
Dessutom väckte jag stackars Janne varje gång jag skulle ur tältet! (Först tänkte jag att mina ”nattliga äventyr” var karma för att jag hade fått sova inomhus natten innan. Men om så hade varit fallet; borde inte samma karma låtit Janne få sova? 😝

Det enda positiva med den här natten var… Eller vänta, det var två positiva saker.
1. Det regnade inte! (Tänk er ett toalett-maraton i stormbyar?!)
2. När jag var på toa sista gången (innan jag äntligen fick ett par timmars sömn) runt 04-05-tiden var det både en stor nymåne precis ovanför horizonten och blodrött soluppgångsskimmer! 😍 Tyvärr orkade jag inte ta kort, vilket jag ångrar lite grann. Men där och då ville jag bara sova…

 

7 kommentarer

    1. Ja, herrejösses. Stackarn… Haha! 😛
      Jag får nog också återvända dit. Hann inte riktigt njuta av omgivningarna, mitt i allt regn, hagel, stormbyar och ömmande kropp. Men jag tror på ditt ord! 🙂 <3

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.