Min fjällvandring i Åre 2018 – Dag 7 & 8!

Herregud, jag inser nu (!) att jag har glömt att berätta slutfasen av min vandring i Åre! Kom ju ”bara” till dag 6 (även om det var väldigt händelserika sex dagar). 😛

Efter den totala dusch-köldchocken och vardagslyxen i Gåsenstugorna, bar det av emot Vålåstugorna, genom Härjångsdalen.

In i Åre-dimman!

När vi lämnade Gåsen låg molnen lågt och vi skulle, bokstavligen, in i dimman!
Kanske var det tur i oturen att det var såpass dimmigt, för första biten gick man en bit upp längs kanten på berget. Att jag inte såg botten på dalen, hjälpte nog min höjdskräck en del. Även om Janne inte riktigt förstod fenomenet att ha höjdskräck när man stod på marken… 😉

Den här dagen bjöd på ytterligare en (relativt djup) vadning.
Något som jag aldrig har varit bekväm med. Men efter vadningen dagen innan gick det som på dans. Jag stövlade ut och balanserade mig över, innan jag vände mig och fick se en smått förvånad Janne. Han trodde inte att jag skulle gå över innan han hade rekat… Haha! 😀

Vad är det som går och går och aldrig kommer till…

Strax efter vadet mötte vi en familj som var på väg åt motsatt håll. Vi frågade hur det såg ut längre fram, särskilt med tanke på att jag var lite nojig över ytterligare en fors som (enligt Janne och vår distansguide; Annelie) skulle vara ganska bred och strid). Men de svarade att det inte var några bekymmer med vadet. Däremot var det ”lite blött” på leden.

Det var nog en underdrift.
Det var extremt teknisk terräng, med mycket sten, rötter och sumpig lermark. Man blev helt slut, i både kropp och knopp, av att hela tiden (!) fokusera på var man satte fötterna. Och jag vågar inte ens föreställa mig hur det här området såg ut de somrar det inte varit torka ett par månader innan…

Ett par km innan vi kom fram till Vålåstugorna hamnade jag i en negativ tankespiral. Jag ville inte mer. Tyckte vi gick och gick men aldrig kom fram. Tur att utsikten var fantastisk och vädret helt ok. 😛

Matförvirring vid Vålåstugorna!

När vi äntligen kom fram till stugorna, efter ett brant uppförslut, gick vi in för att köpa lite tilltugg och fylla på energi. Janne köpte frystorkat och stugvärden undrade om inte jag också skulle ha en.
– Nej, det är lugnt. Jag har en i väskan”, svarade jag.
”- Det är alltid bra att ha en extra med sig på fjället”, skrattade han.

När vi sedan installerat oss tillfälligt i ”hundstugan” och börjat koka upp vatten, insåg jag (efter mycket rotande i väskan) att jag uppenbarligen inte hade någon frystorkad portion kvar, som jag trott. Vart var den? Hade jag räknat fel på dagarna, eller hade jag ätit upp den utan att tänka på att jag gjort det? Frågorna var många. Haha!

Janne erbjöd sig att gå ner och handla en och när han kom tillbaka igen, berättade han att stugvärden hade skrattat gott. Hm…. 😀

Efter att vi hade fått i oss lite energi kändes det betydligt lättare att fortsätta vår vandring. (Eller ja, jag kan ju bara tala för mig själv). De negativa tankarna hade släppt, även om det blev en del panikstopp längs vägen. Varken min eller Jannes mage var (fortfarande) helt hundra… 😬

Vi skulle bara gå ett par km från Vålåstugorna, men i jaken på den perfekta tältplatsen (som vi ändå inte riktigt hittade) blev det nästan ytterligare 6-7 km. Ooops. Det var skönt att slutligen slå läger och ta ur fötterna ur vandringskängorna. Vanja höll med. Minus kängorna då. 😀

Dag 8 – Tillbaka mot Stendalsstugorna!

Dagen efter skulle det regna, enligt väderprognosen. Och mycket riktigt. Det droppade och blåste när vi vaknade och frukosten intogs inne i tältet. Det fortsatte sedan i princip hela dagen, men jag väljer det framför hagelstormen, anyday!

Vi gick genom ett dimmigt landskap.
Allting på kroppen började kännas fuktigt och mittemellan Vålåstugorna och Stendalsstugorna passerade vi nog vandringens värsta vadning. Högt flöde och jag var lite orolig ett tag, över att jag skulle ramla omkull i vattnet. Undra hur tusan passagen ser ut vid ännu högre flöde?!

Hur länge bör man vandra med tung packning?

Nu började jag dessutom känna av att kroppen var trött. 
Att vandra i en vecka är nog ganska lagom, om jag ska vara ärlig. För de sista 2-3 dagarna kände jag mig rätt så mör. Mentalt, rätt fantastiskt (för jag varvade verkligen ner, ju längre tiden gick), men fysiskt blev det rätt jobbigt med tung packning, de där ”extra” dagarna.

Åttonde dagsetappen var inte särskilt lång.
Vi kom fram till Stendalsstugorna rätt tidigt på eftermiddagen och installerade oss för en natt i varma sängar.
Sista km hade jag (nog för första gången den här vandringen) börjat frysa så vi eldade på lite väl bra i stugan. En himla tur att eldningsförbudet hade hävts i samma veva.
Till slut var det nog nästan 28 grader där inne och när  stugvärden stack in huvudet för att prata med oss och hälsa oss välkomnma, bad han oss samtidigt (artigt) ”lugna ner eldandet” lite… 🙈

2 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.