Mina upplevelser på Edsvidsleden!

Det inte varje dag man utsätts för flera fobier exakt samtidigt!
Men någon gång ska väl vara den första. Det som inte dödar, härdar och allt det där… Men ok, vi tar det från början. 🙂

Jag och en väninna packade bilen tidigt på söndag morgon (lite för tidigt, för min smak, men jag valde att kompromissa) och vi begav oss emot Trollhättan och Edsvidsleden.

Utmana dig själv – Del 1: Höjdskräck!

Första stoppet, efter bara ett par hundra meter, var den här platån.
Det var på rejält stappliga ben som TVINGADE mig själv att gå ut på den.
Jag vet inte om det är korrekt uppfattat, men jag inbillar mig att om jag pressar mig själv utanför komfortzonen, blir det lite mindre läskigt nästa gång. Har jag rätt…?

Jag fick frågan när jag stod där (knappt talbar) hur det känns att ha höjdskräck. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara. Särskilt med tanke på att jag inte vet hur det känns att inte ha höjdskräck?! 😅

Alltså, det är ju en överlevnadsinstinkt som kickar in! 
Ungefär som känslan: ”Du ska inte ta i den där ormen!”
Fast jag får känslan: ”Du ska inte stå så här högt upp! Höjd är likamed död!”  Ungefär så tänker reptilhjärnan, om jag nu ska försöka sätta ord på det.
Samtidigt förstod ju min (i sammanhanget, väldigt lilla logiska sida) att jag inte skulle dö om jag gick ut där, eftersom det fanns staket…

Förutom att jag var oerhört stolt över mig själv, hoppas jag även att utsikten gjorde att jag kan koppla ihop höjden med något positivt! Magiskt! 😍

Efter den första, peronligen pärsen traskade vi vidare.
De första kilometrarna passerade genom tätbebyggt område och där gick vi fel mer än en gång.
Jag kunde till slut inte låta bli att fnissa åt eländet och gick och spanade in annorlunda hus och trädgårdar istället. Däremot verkade det inte fånga mitt sällskaps uppmärksamhet; Hon letade frenetiskt på kartan. 😇

Vi tog första matstoppet betydligt tidigare än det egentligen var tänkt.
Dels var vi låga på energi och… tja? Nä, vi var nog mest låga på energi, efter sisådär 5 km. Haha!
Strax efter att vi hade börjat traska igen, hittade viden här skylten, mitt i skogen, på en stig! Hur och vem hade tänkt till? Avsmalnande…eh…stig?

Strax efter den skylten såg vi även små tomtar och troll i skogen. Och ett par livs levande (fast så kan man kanske inte skriva?) löständer?! Jag tänkte först tagit kort på dem, men mitt sällskap sa:
”Det är ändå ingen som kommer tro på dig…”  Så jag lät dem hänga där i fred. 😬

Varierande fauna!

Det mest häftiga måste ha varit att faunan var så oerhört varierande! Från djup trollskog till ängsmarker. Från kulliga ekskogar till vit- och blåsippeprydd bokskog med vattenfall. Så himla coolt och vackert!

Japp, jag var lika nöjd som jag ser ut. 😊

Mitt sällskap verkade ha koll på riktningen… 😉
Skämt åsido; efter de där första kilometerna där skyltningen var sådär… (Eventuellt att det är ”stabor” river ner dem?) så var skyltningen inget problem alls! 👌🏽

Och förutom hela Edsvidsleden (svart/vit) finns det både delsträckor, men även andra markerade leder som korsar; bl.a. orange markering, närmare älven.

Det var kuperat som tusan, under sista delen av leden tillbaka upp mot kopparklint!
Ett riktigt dramatiskt landskap mellan älven och bergen, som inte riktigt gör sig rättvisa på bild.

PS. Jag är (fortfarande) nyfiken på vem tusan Robban är?!

Det märks att våren verkligen har kommit en bit på väg nu.
Förutom vitsippor i maaassor hittade vi även Lungört. Jag gissade på ”blå gullviva?”, men så erkänner jag att jag har nästintill noll koll på blommor också!

När jag fotade det här fotot, en bit från slussen, visste jag inte var som väntade.
Leden vek nämligen av åt vänster, upp mot berget. Plötsligt befann jag mig längst ner vid en trappa.
Jag insåg snart att vi befann oss en bra bit nedanför de allra första utkiksstoppet. Vi hade sett trappan ner, men trott att den bara gick ner till ytterligare en utkiksplats. Och jag hade tydligt och bestämt sagt;
”- Oj! Tur att vi inte ska ner där!”

Nä, just det… Inte ner, men vi skulle tydligen UPP där?! 
Där och då kände jag verkligen; jag orkar inte vända och gå  alla dessa km och backar tillbaka. Därför tog jag ett par djupa andetag och försökte ”bara skärpa till mig”!

Utmana dig själv – Del 2: Höjdskräck och ormar!

Det måste någon ha tyckt; att jag verkligen, verkligen skulle utmana mig?
”Höjden är inte tillräckligt. Det måste vara något mer samtidigt!”

För varje trappsteg högre jag kom, desto mer ansträngd blev andningen. Jag försökte verkligen hålla den under kontroll, för att inte börja hyperventilera. Dessutom tittade jag hela tiden in mot vänsterkanten (på höger sida såg man rakt ner över kanten, ner mot älven).

Någonstans inom mig har jag ändå har en logisk sida; för det var en inre röst som sa: ”Stannar du nu, är det kört. Bara GÅÅÅ! Rör på dig! Inte stanna till och bli paralyserad!”

När en rädsla får en att glömma den första!

Därför rörde jag på mig. Och stirrade hela tiden snett in åt vänster. Jag kanske borde ha tittat rakt fram. För plötsligt, på trappsteget ovanför min fot ligger en… SER JAG FEL???

Nej, där ligger det en huggorm!!
Jag är (tack och lov) inte paniskt livrädd för ormar, men tillräckligt rädd för att kroppen, utan min kontroll, ska utstöta ett dödsskrik! Samtidigt som jag i ren reflex lyckas utföra något typ av trippelsteg med volt, baklänges, ner i trappan.

Mitt sällskap tittar upp i förskräckelse, för hon tror att jag har tappat taget och kommer farande nedför trappan. När hon inser att så inte är fallet, så går hon fram, tar en tjock pinne och ”fjongar” iväg ormen. Vem gör så?? (Uppenbarligen inte jag) -😳

Sammanfattningsvis!

Edsvidsleden är supervacker – Verkligen! Om jag hade fått önska någonting hade det nog varit att inga km alls, hade behövt gå genom tätbebyggt område.

Jag kommer garanterat att komma tillbaka hit, med eller utan sällskap. Helst vill jag springa den, även om vandra är trevlig också. Fast nästa gång hoppar jag nog faktiskt över den där trappdelen (nu när jag känner till den). Det finns säkert en annan väg, där jag kan gå/springa lite mer vilse.

Och måste jag, mot förmodan, möta en huggorm gör jag det mycket hellre i skogen än på ett ställe där jag inte kommer förbi, utan att gå över den! 😝

6 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.