Svettfest i spinningsalen!

Ibland funderar jag på om ansträningsgraden skulle kunna mätas i cl svett/minut.
Om det hade funkat skulle spinning legat ruskigt bra till, vad gäller första platsen! Jag svettas aldrig lika mycket som i spinningsalen. Det rinner från pannan, droppar från näsan, forsar ner från hakan. Svetten tränger fram på både underarmarna och på ovansidan av händerna (Vem svettas där annars…?)

Gårdagens intervallpass på cykeln:

  • Uppvärmning
  • Första blocket: 4 minuter – 2 minuter och 1 minut. Ingen vila emellan, utan bara ökat motstånd för varje intervall  – Vila, ca 1,5 minut
  • Andra blocket: 3 minuter – 1 minut och 30 sekunder – 45 sekunder. Samma upplägg som ovan. Börja lite tuffare – Vila, ca 1,5 minut
  • Tredje blocket: 2 minuter – 1 minut – 30 sekunder – Samma upplägg som ovan, men börja lite tuffare – Vila, ca 1 minut
  • Fjärde blocket: 1 minut – 30 sekunder – 15 sekunder. Forcera från första minuten!
  • Setvila, ca 3 minuter

Sedan gör du om alla fyra blocken, en gång till (?!)
Jo, det är säkert. En gång till! Jag kände hur mjölksyran brände i benen, hur lungorna skrek efter syre och hur jag helst vill gå hem och bara krypa ner under täcket… Men när jag var klar var jag mer än nöjd.
Bästa känslan och ett perfekt sätt att avsluta helgen!

Nu är det Måndag igen – Let´s go! 😀

PS. Bilden är tagen i omklädningsrummet innan passet.
Jag vet rejält mycket rödare/svettigare efteråt!

Att känna sig hemma i sin egen ålder!

Det här med ålder och att det bara är en siffra.
Fram till 11-12 års ålder kände jag mig alltid äldre än jag vad jag egentligen var. Bortskämd? Ja! (Det blir lätt så när man var den förstfödda, inte hade några syskon (under 8 år) och när man dessutom var enda barnbarnet…) 😉 Men utöver det var jag ett typiskt äldsta barn; Fick saker gjorda, hade höga krav på mig själv och ville kunna allt, direkt.

Ta på sig rollen som ledare!

Jag minns när jag vid 4 år skulle till Kyrkans barntimmar med mormor. Jag frågade jag henne om jag fick gå själv, för det var ca 300 meter dit och jag behövde  bara passera en mindre trafikerad väg (inne i ett bostadsområde). Det fick jag inte och jag minns hur jag tydligt (och helt oförstående) tänkte:
”Hur kan mormor tro att jag inte ser mig för när jag går över vägen?!” (Så här, 30 år senare har jag en annan förståelse för det!)
Sedan att jag dessutom började dessutom dricka kaffe i 4-5 årsåldern kanske säger en del, det också? Haha!

De flesta av mina kompisar var något år yngre än jag, vilket förmodligen förstärkte känslan och gjorde att jag utsåg mig själv till den ansvariga ledaren. Att jag bara var 8 år, innebar ju fortfarande att jag var betydligt mer ”vuxen” än mina 7-åriga kamrater. 😛

jag-liten

När man plötsligt inser att man har passerat sin själsliga ålder!

Någonstans i de sena tonåren tror jag att jag passerade min själsliga ålder.
Då hade jag fysiskt vuxit ikapp den där lite inre människan, som alltid hade varit lite lillgammal. Jag var nog en av få (den enda?) som hade en 20-årskris!  Däremot gick 30-årsfirandet betydligt smidigare än beräknat. Jag var både småbarnsmamma, gravid och hade fått fast jobb. Mitt i allt, men ändå ung liksom.

Att jag nu kommer fylla 37 (!) år nästa år känns, på riktigt, svårt att ta in.
Jag är ju, innerst inne, jäkligt barnslig och på släktkalas hamnar jag ofta bland tonåringarna och deras diskussioner. Det händer att jag sitter på jobbet och tänker:
”När ska de komma på mig? När kommer de inse att jag är en 14-åring, fast i en (snart) 40-årig kropp…?!” 

Men vad gäller eventuella ålderskriser; Som någon klok person en gång sa:
Att fylla år ska ses som ett privilegium. Motsatsen är liksom inte något alternativ. 🙂

Idén till inlägget fick jag när jag läste hos Elin – Teknifik!

Känner du dig hemma i din egen ålder?

Springa på morgonen! Genom tre årstider.

Jag låg fortfarande i sängen, när telefonen ringde halv 10 igår morse.
Det var så himla skönt med sovmorgon, att jag inte ens tyckte att det var jobbigt att vakna till ringsignalen. Det var sambon som undrade om jag kunde köra in minstingen till hockeyn (då han var själv redan nere i ishallen). Det kunde jag, såklart. Men just då, inbäddad i ett varmt täcke, fanns inte tanken på att springa 45 minuter senare.

Efter att jag hade gått upp och sett den knallblåa himlen utanför fönstret, kände jag att jag måste ju springa idag! Springa på morgonen, t.o.m! Vanligtvis ”not my thing”, men självklart måste man ju ta till vara på stunder av inspiration och längtan. 🙂
Jag tog på mig träningskläderna, packade hockey-trunken och drog in till stan. Efter att ha lämnat sonen, stack jag iväg på ”Hälsans stig”, som delvis går genom ett naturreservat i närheten av ishallen.

Det var verkligen magiskt vackert ute!
I takt med att solen steg, steg även temperaturen och när jag tassade fram i de solbeklädda partierna, var det nästan så att jag kände mig för varmt klädd.
En lite märklig känsla infann sig, när jag såg både höstlöven och den krispiga snön, samtidigt som det droppade från träden! Tre årstider på en och samma gång och magkänslan var faktiskt lite förvirrad, där ett tag.

Irriterade luftrör!

Mina luftrör bråkade lite och jag fick ta det lite lugnare än vanligt. (Fast utan frukost i magen, var det inte särskilt svårt. Jag funkar inte 100 %-igt utan att ha ätit). Jag hade svårt att ta djupa andetag och fick torr-/rethosta till och från under passet. Jag hoppas att det ”bara” beror på att de inte är så vana att springa i kyla ännu…

Jag lyckades i alla fall skrapa ihop lite dryga 7 km innan jag fick åkt hem och städat huset. 40-årsfirande för sambon. Jag tog sovmorgon idag med, men är ändå inte lika pigg. Märkligt… 😉