Löpartävling – Upplevelsen, Snabb vs. långsam!

Ida beskriver känslan av att vara långsam(mare).

Första gången jag sprang midnattsloppet var till exempel energidrycken slut på en station. Hela det loppet kändes faktiskt lite som att alla hade velat gå hem men var tvungna att stanna kvar för att det var några långsamma jävlar som anmält sig.

Jag har aldrig varit en snabb löpare, så egentligen har jag ingenting att jämföra med.
Däremot känner jag (tyvärr) igen Idas beskrivning.  Just det där med att det är mindre publik, har jag personligen inte så ont av, men kan ändå förstå känslan om man springer ett jättestort lopp och ingen finns där för att heja på.
Själv har jag vid flera tillfällen upplevt att:

  1. När jag kommer fram till en mat/dryckesstation, är det man har längtat efter senaste halvtimmen, slut…
  2. Målområdet är i princip tomt när man springer i mål. Eller som när de (vid ett tillfälle) t.o.m. höll de på att packa ner själva målramen (!?)
  3. Fick en utskällning (!) av en funktionär vid målet, för att jag (när jag skulle lämna in mitt chip efter en DNF) råkade gå över mållinjen från ”fel” håll. Dvs chipet reggades på något sätt. Ursäkta då…
  4. På ett lopp i Skatås stod jag nästan ensam kvar och hejade (efter min egen målgång) på de som kom in bland de sista. För att få dem att känna att deras prestation var lika häftig!

hallandsultra-7

Nu är jag inte världens långsammaste löpare, även om det kanske låter så.
Vad är det med lopp/funktionärer som, på ett millopp, anser att det ”verkligen” måste vara dags att packa ner efter 1 timme och 15 minuter…??
Eller som på en halvmara i skogen, tycker att uppsamlingscyklisten borde komma ikapp sista löparen redan efter 8 km? Låt mig springa i fred. Åtminstone i 15-18 km?! Alla springer inte en 21 km trail på 1 timme och 50 minuter…

Det finns väl reptider av en anledning?

Varför är det då något som gör att man, ibland, känner sig som en sån där ”jobbig typ”, bara för att man är lite långsammare?
Borde inte alla, som ställer upp i samma tävling, ha rätt till samma upplevelse? När jag tänker efter, borde de som kommer i mål sist nästan få ett lite bättre bemötande. För att peppa dem att våga fortsätta springa/tävla.

Hur tänker ni kring detta?
Och var har ni för egna positiva/negativa upplevelser från lopp?

PS. Jag har tidigare varit sugen på Helsingborg Maraton. Idas inlägg och lovord om deras upplägg, fick mig faktiskt att överväga det lite extra! 🙂

Mina 3 favoritpass!

Som många av er säkert vet vid det här laget, tränar jag mycket på känsla.
Att ha ett låst schema/program får mig att känna stress och till slut tappar jag lustan till att träna. Jag har ju ett fåtal favoritpass som jag älskar att köra (eller har någon typ av hatkärlek till). Och då skulle man ju kunna tro att jag, som känslo-träningsmänniska, alltid skulle vilja köra de där favoritpassen.

Att träna varierat!

Lustigt nog har jag ett väldigt varierat träningsupplägg.
Ibland önskar jag nästan att det inte hade varit så varierat. 😛 Det är liksom svårt att få till de där 35-40 km löpning i veckan som jag ibland skulle vilja få till, när man vissa dagar bara längtar efter att lyfta vikter i gymmet eller köra ett lugnt yogapass.
Samtidigt som jag såklart inser att varierad träning är något positivt, vad gäller (att förebygga) skaderisken t.ex.

Veckans tema i Bloggar om Hälsa är ”Mitt favoritpass”.
Jag kände att det faktiskt blev (oväntat) svårt att välja ett enda. Efter lite funderingar kände jag att måste dela med mig på följande sätt.

img_2685

1. Mitt favoritpass i löpningen!

Det lugna långpasset i skogen, helt klart. Och med lugnt menar jag verkligen ett sånt där njutningspass, där det är skitsamma om jag springer i 6-tempo, eller i 9-tempo! Springa lite, gå lite, stanna – ta ett kort, njuta av den där magiska gläntan/utsikten och bara andas in naturen. ❤

2. Mitt favoritpass på gymmet!

Jag skulle gärna vilja vara den som säger ”benpasset” här. Det är ju dessutom det passet som ger den där viktiga, grenspecifika löpstyrkan. Men med det sagt, är mitt favvo-pass helt klart när jag får köra rygg. Älskar känslan av att känna mig stark, samtidigt som jag inte blir sådär ”tok-kräk-trött” som jag kan bli när jag kör ben…

3. Mitt favoritpass i gruppträningssalen!

Här blir det ganska tajt mellan första och andraplatsen, men jag måste ändå säga Yin Yoga! Jag älskar ju den där stillheten och långa sekvenserna som man inte får i ”vanlig”, mer eldig yoga. (På andra plats kommer spinning).

****************************************************************************************

Någon som däremot älskar de där benpassen är Camilla!
Läs hennes inlägg:  Ett av mina favoritpass för ben och rumpa! 

Och Malins inlägg, Favoriter jag återvänder till!
Hon menar att favoritpassen är de där passen som inte är sådär mentalt jobbiga att ta sig an. Som gör att träningen blir gjord!

En mini-halvmara!

Mina Sälen-vänner Linneá och Susanne var verkligen med om ett äventyr i helgen.
Jösses, vilka förutsättningar de fick vara med om! Som om det inte skulle räcka med att ”bara” springa i kolsvart mörker? Regn, nästan nollgradig, stormbyar och felspringning… De är verkligen riktiga krigare, i mina ögon!

Eftersom jag, av olika skäl, stod över Österlen-helgen, körde jag en egen variant här hemma.

Upplägg av passet:

  • Uppvärmning 1,5 km
  • 21 stycken intervaller á 1 minut (15 sekunders ståvila mellan varje)
  • + 100 meter (maxfart)
  • Nedvarvning 2 km

21 + 100 meter är ju en halvmara. Kind of… 😉

Som ni ser var vilan väldigt kort. Det kan förklaras med att jag faktiskt inte körde i riktigt lika högt tempo som jag normalt sett gör när det är 1 minuters intervaller.

Dvs ju högre tempo på intervallen, desto längre vila – Ju lägre tempo, desto kortare vila (till slut behövs ju ingen vila alls). Är ni med? Det är bara att fråga annars.