Tisdagstankar – Vinterlängtan & längdskidor!

För första gången på evigheter känner jag att jag är sugen på att komplettera vinterträningen med längdskidor.
Vad hände där? *förvånad själv*  Jag har faktiskt ett par längdskidor och pjäxor hemma och har haft dem i säkert 8-10 år, men inte åkt en enda gång (!) vilket känns både onödigt och lite pinsamt. Det är definitivt inte de mest moderna eller bästa längdskidorna, men för en lekman som mig spelar det inte så stor roll.

Länkkärlek – Att tänka på när man köper längdutrustning!

Jag funderar på om det den tidiga vintern som skapar det här suget? Kanske att jag fick lite blodad tand efter teknikövningarna på sommarens (?!) skid-kickoff! Eller så är det för att Helena bombarderar oss med vinterbilder och supertips, på vad man ska tänka på när man köper längdutrustning.

Förmodligen en kombo av ”all of the above”.
Hur som helst, hoppas jag verkligen på att vi får den där kalla, krispiga snörika vintern, som det pratas om. Det hade varit såå roligt att köra lite skidor! Det är väl inte säkert att musklerna i kroppen kommer att hålla med till 100 %. Too bad… 😉

Det är verkligen oerhört vackert ute nu. Det är så att man tappar andan! ♥

vinter1

Helt oväntat!

När dagen inte blir som man har tänkt sig – Del 1!

Det här är definitivt ingen politiskt inriktad blogg (och kommer aldrig att bli det) men jag måste ändå ställa frågan. Vad tusan var det som hände?! Känns som att hela (väst)världen har vaknat upp med en rejäl bakfylla… Amerikansk politik har flera gånger genom åren, fått mig att ställa frågan om de är riktigt kloka. Nu vet vi svaret…

När dagen inte blir som man har tänkt sig – Del 2!

Gårdagens plan var att hämta barnen och sedan dra till gymmet och köra ett tufft spinningpass. Istället smällde jag med ett rådjur på vägen hem! Satte på min varningsblinkers, lyckades ”pussla ihop” varningstriangeln (vad är det för påhitt?) och ringde polisen. Ca 15 minuters telefonkö och där stod jag ett skogsparti, vid sidan av vägen och grät av både chock och sympatier för det stackars rådjuret (som ändå lyckades kravla sig upp ur diket och springa iväg, innan jag hann se om det var skadat…) 🙁

Som tur var lyckades jag samla mig, när polisen väl svarade och efter att ha pratat med dem en liten stund, var jag betydligt lugnare. Och fick dessutom höra att jag hade gjort allting precis rätt.

Trots att både jag och bilen (!) verkar ha klarat sig oväntat bra (hann nästan bromsa in helt innan jag körde på den, så det blev inte så stor smäll) hade jag verkligen ont i magen, när jag tänkte på det stackars rådjuret. Jag hoppas verkligen att den bara blev lite ”toutchad” och småchockad (den också).

Bättre att se viltspår på håll…

algspar

Löpartävling – Upplevelsen, Snabb vs. långsam!

Ida beskriver känslan av att vara långsam(mare).

Första gången jag sprang midnattsloppet var till exempel energidrycken slut på en station. Hela det loppet kändes faktiskt lite som att alla hade velat gå hem men var tvungna att stanna kvar för att det var några långsamma jävlar som anmält sig.

Jag har aldrig varit en snabb löpare, så egentligen har jag ingenting att jämföra med.
Däremot känner jag (tyvärr) igen Idas beskrivning.  Just det där med att det är mindre publik, har jag personligen inte så ont av, men kan ändå förstå känslan om man springer ett jättestort lopp och ingen finns där för att heja på.
Själv har jag vid flera tillfällen upplevt att:

  1. När jag kommer fram till en mat/dryckesstation, är det man har längtat efter senaste halvtimmen, slut…
  2. Målområdet är i princip tomt när man springer i mål. Eller som när de (vid ett tillfälle) t.o.m. höll de på att packa ner själva målramen (!?)
  3. Fick en utskällning (!) av en funktionär vid målet, för att jag (när jag skulle lämna in mitt chip efter en DNF) råkade gå över mållinjen från ”fel” håll. Dvs chipet reggades på något sätt. Ursäkta då…
  4. På ett lopp i Skatås stod jag nästan ensam kvar och hejade (efter min egen målgång) på de som kom in bland de sista. För att få dem att känna att deras prestation var lika häftig!

hallandsultra-7

Nu är jag inte världens långsammaste löpare, även om det kanske låter så.
Vad är det med lopp/funktionärer som, på ett millopp, anser att det ”verkligen” måste vara dags att packa ner efter 1 timme och 15 minuter…??
Eller som på en halvmara i skogen, tycker att uppsamlingscyklisten borde komma ikapp sista löparen redan efter 8 km? Låt mig springa i fred. Åtminstone i 15-18 km?! Alla springer inte en 21 km trail på 1 timme och 50 minuter…

Det finns väl reptider av en anledning?

Varför är det då något som gör att man, ibland, känner sig som en sån där ”jobbig typ”, bara för att man är lite långsammare?
Borde inte alla, som ställer upp i samma tävling, ha rätt till samma upplevelse? När jag tänker efter, borde de som kommer i mål sist nästan få ett lite bättre bemötande. För att peppa dem att våga fortsätta springa/tävla.

Hur tänker ni kring detta?
Och var har ni för egna positiva/negativa upplevelser från lopp?

PS. Jag har tidigare varit sugen på Helsingborg Maraton. Idas inlägg och lovord om deras upplägg, fick mig faktiskt att överväga det lite extra! 🙂