Löparstyrka ben, träningsvärken och livet!

I nästan en vecka har jag tänkt att skriva om mitt första styrkepass på evigheters evigheter. Hur bra det kändes när jag körde benspark och bencurl i maskinerna. Och hur klen jag kände mig, bara minuten senare, i marklyften! Snacka om kontraster. Och efterföljande träningsvärk!

Varför jag inte skrev det där inlägget?

På tal om kontraster… Mitt i veckan (som hade den märkliga känslan av kombo snigelfart och full ös) fick jag den där känslan av hopplöshet, som jag inte har känt på sååå länge nu. Plötsligt var den tillbaka och jag hann inte förstå vad som hände.

Där jag får känslorna utanpå och det enda jag vill är att dra mig undan från världen, för jag orkar inte med mer, just där och då. Inte fler ord. Andras tyckande. Mina egna tankar. Mer intryck…

Hur logiskt det är vet jag inte, eftersom jag inte är objektiv.
Men troligtvis inte särskilt logiskt. Vilket det inte behöver vara, antar jag. Däremot är det den personen jag är och jag försöker fortfarande lära mig hantera alla bergochdalbane-känslor som de senaste 2 åren har inneburit.

Det positiva?

Att det händer alltmer sällan. Jag känner mig starkare under längre och längre tid och det är det jag måste välja att fokusera på! Stark kropp, starkt sinne? ❤️

 

Är huvudet dumt får kroppen lida?

Visst är det märkligt?
Fenomenet som uppstår när man vet att man inte borde (eller inte kan) springa. Och det enda man kan tänka på är plötsligt hur mycket man vill springa! Varför blir det så?

Det är lite som när man säger till små barn; ”Du får INTE leka nära gatan. Och det enda ungen tycks höra är: ”Du får leka vid gatan” och så traskar de dit och gör just det. *gaaah* 😛

Man vill ju helst inte löpvila om man inte MÅSTE löpvila!

Just nu svävar jag lite mellan vishet och ”jag är nog bara lite stel”.
Min högra baksida lår och jag drar ju, som nämnt, inte riktigt jämnt just nu. Det svåra är att det inte gör ont. Hade det gjort ont hade ju (t.o.m.) jag fattat att jag inte ska springa. Nu är det mer att det bara ”drar” lite.

Efter 5 dagars löpvila var jag såå rastlös och kände att jag var tvungen att testa en kort runda. Och vet ni; jag tror att det kändes bra.
”Tror” skriver jag för att efter att man får någon typ av löprelaterad skada/känning, så blir man (eller i alla fall jag) sååå nojig och känner efter i varje steg!
”Känns det inte liiite….?”  😛

3 läsvärda inlägg – Bloggkärlek!

Ännu en hel vecka till ända.
En otroligt vacker sådan, om du frågar mig. För trots att jag ser ironin i sociala medier; ”Ni som i augusti längtade efter hösten – ut och njut nu!”
Jodå, jag njuter som bara den. Trots enstaka regnskurar, blåst, +5 grader och mörker. Magic! Utan ironi. 😉 Hur som helst. Jag tänkte bjuda på lite bloggkärlek så här på söndag kväll. ❤️

Att våga ta steget. Att lyssna på sin magkänsla. Och att ibland göra det där (nödvändigt) praktiska.

  1. Modiga Clara skriver om hur tankarna går nu; 2 år efter att hon sa upp sig från en fast tjänst, utan att ha ett nytt jobb att gå till.
    .
  2. Sara skrev ett inlägg som verkligen fastnade hos mig (Och som borde fastna hos många fler); ”Inget är värt det om man inte mår bra i själen”.

    För mig har det blivit så självklart att gå min egna väg att jag förvånas över när jag hör andra människor göra val utefter andras förväntningar.

  3. Angeliqa gav superbra tips vad gäller att ta hand om sin vandringsutrustning, så att det håller längre.
    Om jag fick lite ångest. Jo, mest över kängorna. De stackarna behöver rejält med smörj! 🙄