Älskade, hatade backintervaller!

Nu när det bara är 3-4 dagar kvar till Göteborgsvarvet (!) inser jag att inga under kommer ske, vad gäller min löparform. Däremot kan man åtminstone få det att kännas mentalt lite bättre. Därför passade jag på att köra årets första (!) backintervaller igår kväll. Det duggregnade och jag njöt av den friska, fuktiga luften!

Att lura kroppen!

Tassade fram dryga 2,5 km i superlugnt tempo och benen kändes lätta.  Stannade vid botten av backen och laddade. Tänkte att jag börjar med 4 backintervaller. Känns det bra efter det kör jag 2 stycken till. Annars får jag avsluta. (Eller hur, vem försöker du lura?! sa en liten röst). 

De första två kändes ok, men när jag var ungefär halvvägs upp på vända tre, kände jag hur mjölksyran började göra benen tunga. Fjärde var ännu tuffare.
”Men jag kan ju inte bara göra fyra?!” tänkte jag och glömde snabbt löftet till mig själv (som jag förmodigen inte ens hade intention att hålla, från början)… 😛

Pepptalk gone bad!

Efter den fjärde flåsade jag rejält!
Det märks att jag inte sprungit intervaller på länge. Herregud, jag har ju knappt sprungit alls, senaste tiden…
”Ok, lura hjärnan…” tänkte jag. ”Bara två stycken till. Dryga 200 meter backe. Det är ju ingenting – Det fixar du! Och vill du kräkas får du göra det. Du har ju trots allt inte ätit något precis inpå.”

Femte och sjätte – Vilja. Bit ihop!
Kände hur illamåendet var nära varje gång jag vände där, högst upp i backen. Samtidigt som det avtog under joggen på väg ner. Däremot avtog inte andningen. Lungorna gjorde sig stooora hela vägen nedför backen!

Sjunde och åttonde – Rent pannben (eller dumhet?)
”Ok, Malin. Bara lite drygt 200 backe till. 8 stycken intervaller totalt. Det är godkänt! 200 meter är ju faktiskt ingenting. Efter 200 meter är det bara 21.000 meter kvar, nu på lördag!”

Eh… Stopp! Vänta lite nu? Fail x 2

1. En halvmara är ju inte 21,2 meter… *trött hjärna*
2. Hur skulle det där vara pepp?? 21.000 meter kvar…?! 😮 Haha!

Bilden som beskrev passets känsla rätt bra…

Utanför min comfortzone!

Madde (a.k.a. fitnesscoachen) skrev ett så himla bra inlägg på sin facebooksida!

Hur ofta gör du något som är utanför din comfortzone? Något du egentligen inte vågar men ändå ger ett försök. Att prova något som vi på förhand inte vet om vi kommer klara av stärker vårt självförtroende. Jag kan!
Det är lätt att hamna i en ond spiral där ”jag kan inte” ligger närmast till hands men precis som med våra andra tankar och beteenden kan vi träna oss på att tänka annorlunda.

3 saker jag ”aldrig” skulle göra!

Det fick mig att fundera på kommande helg. Herregud.
Jag…ska…springa…Göteborgsvarvet…?! 

Och bara så ni vet så har jag haft följande planer sen tidigare:

  1. Jag ska aldrig springa långa lopp på asfalt!  (Hejdå, trailprinsessan).
  2. Jag ska aldrig springa tävling när det är tokvarmt.  (Nä, men hej högsommarvärme?!)
  3. Jag ska aldrig ”utsätta” mig för de allra största loppen, eftersom jag inte tycker om stora folksamlingar något vidare. (Hej, introvert och Hej, en av världens största halvmaror…)

Så utanför komfortzonen? Ja, det skulle man väl lugnt kunna säga… 😛

Mina personlighetsdrag, intensifierade!

Det har hänt något sista tiden och jag gissar att det hänger ihop med hela separations-bergochdalbanan? Allting har blivit tydligare, mer förstärkt.

  1. Min empati /mina känselspröt
    Jag brukar ha lätt för att känna av hur andra människor mår. Sista tiden har det, som jag vanligtvis uppskattar, varit extremt jobbigt. Att vara i närheten av människor som, av någon anledning, är låga får mig att bli extremt deppig och tvärtom (tack och lov)!
    .
  2. Mitt temperament
    Jag är inte, på något sätt, konflikträdd (och har, ärligt talat, lite svårt för människor som är det). Men jag har, sista tiden, kommit på mig själv med att väldigt snabbt gå in i ”fightmode” i olika situationer.
    Orättvisor och härskartekniker är bland det värsta jag vet och snart är nog risken stor att det smäller. Ordentligt.
    .
  3. Mina känslor
    Jag är och har alltid varit en känslomänniska ut i fingerspetsarna. Lever med hjärtat så gott som på utsidan, även om jag ibland inte visar vad jag känner och tänker, i ren självbevarelsedrift.
    Att då plötsligt börja gråta eller bli arg utan anledning. Eller ja, kanske pga en anledning, fast en väldigt vag sådan…
    Alltså jag blir tokig på mig själv. Skärp till dig, Malin! Att gå in på jobbtoan och gråta ett par gånger i veckan, är inte hur jag vill hantera saker och ting. Även om jag ändå inser att det (just nu) kanske är rätt naturligt?