Veckans femma, Vecka 40!

Veckans jobbigaste!

När man inser att man är så mycket mer känslomänniska än man själv trott.
När verkligheten kommer ikapp en och man faller pladask rakt ner i asfalten, fast att man trodde att man varit förberedd.
Ibland ter sig livet så, antar jag? Att det man vill ska förändras förbli detsamma. Och det man vill ska förbli detsamma förändras, framför ens ögon. Och det finns inget man kan göra, mer än att acceptera det som händer.

Veckans träning!

… Jag fick till ett drygt 6 km långt löppass. Under den vackraste av Oktoberdagar! ❤ Trots att jag, i min vildaste fantasi, inte trodde att jag skulle orka; Inte den här veckan. Men plötsligt överraskar sinnet genom att vilja känna livet lite extra. Bara en sån sak.

Veckans länkkärlek!

Madde inlägg: If you´re going through hell, keep walking!”
Jag kan relatera till de där orden så sjukt mycket just nu. Hur mycket jag än skulle vilja stanna upp och tro att jag kan vänta in en bättre känsla, så vet jag att jag inte kan göra det. Det är framåt som gäller. Ett steg i taget. Om det är tunga steg, so be it.

Veckans OMG?!

Marathon-Mia gav sig an 120 km, bl.a. genom öken?! Förutom sträckan (som är sjukt respektingivande) får bara tanken på värmen mig att svettas… 😮
Race Report Marathon Des Sables Fuerteventura – Del 1
Race Report Marathon Des Sables Fuerteventura – Del 2
Race Report Marathon Des Sables Fuerteventura – Del 3
Race Report Marathon Des Sables Fuerteventura – Del 4

Veckans roligaste!

Bloggträff!
Jag fick äntligen (!) träffa den här pinglan; Men Mia! Eller ja, numera är jag och hon bara ”Mia/Malin” med varandra. 😛
Smått pinsamt att man bor ca 40 minuter ifrån varandra och så följer man hennes blogg i flera år, innan man får tummen ur och träffas?! Den här gången blev det fika i storstan och efter ett par supertrevliga timmar, var det nära att jag fick med mig hennes 15 månader gamla dotter hem. ❤

Nästa gång (och ja, det blir det) får vi försöka få till en socialjogg också. Hur läskigt jag än tycker att det är (Mia är ju en gasell!!!) så har hon försökt övertyga mig om att hon inte är så läskig som hon ser ut…

Fifty shades of Orange!

Knallblå himmel och en sol som värmde ända in i hjärtat.
Ett löpsug inföll plötsligt, vilket var oerhört oväntat. Jag kunde inte motstå, trots att jag mentalt och känslomässigt egentligen var helt slutkörd.

Det var en fröken som var mer än villigt att hänga på! 

Tunga ben, tung andning!

Tja, alltså. Jag kan väl egentligen inte förvänta mig något annat med tanke på min träningsstatus… Men det var lika jobbigt som det var vackert. Mentalt var det däremot oerhört skönt att komma ut!

Att kunna springa i korta tights och t-shirt i Oktober är ju helt fantastiskt!
Och jo, jag kanske är lite extra varmblodig (?) Det brukar jag vara. Kör gärna t-shirt i +12 grader och svettas ihjäl när jag ser människor i både långärmat och vindjacka…?! 😛

Septemberkväll och brittsommar!

Det var riktigt nära att jag kontaktade min ”dejt” igår för att säga;
”- Jag är ledsen men jag orkar inte ge mig ut idag.”

När det man tror att man inte orkar, är precis det man behöver!

Tisdagen var värsta dagen på länge! Efter att jag skrivit om förändring häromdagen, var det precis som att universum bara: ”Jaha. Då ska du få se på annat”… A little too much at the same time, kunde jag konstatera och blev den där blöta fläcken.
Däremot kan jag, så här i efterhand, inse att komma ut vad EXAKT vad jag behövde igår! Även om det inte kändes så just då…

Det där gyllene ljuset, alltså! ♥

Vi bestämde att vi skulle ”ta en snabb trask, innan det blev mörkt”.
Men vi packade ner pannlampor, just in case. Och det slutade med att det var mörkt när vi kom hem; 2,5 timme (!) senare. Så obeskrivligt skönt med ljusintag, stillhet ute i skogen. Eller ja, förutom vårt eget tjatter då.

Fartblind?

Vi lyckades nog skrapa ihop dryga 12 km i skogarna.
Lite märklig känsla när man inser att 2,5 timmes löpning hade genererat en helt annan sträcka.
Jag är liksom inte riktigt van vid tempot när man går. Det är inte så att jag bryr mig hur långt jag kommer, utan mer att jag liksom blivit ”fartblind” eller hur jag nu  ska förklara det. 😛

Hur som helst en ljuvlig brittsommarkväll och jag kunde andas, på riktigt, för första gången på två dagar. Fantastiskt skönt, för både kropp och själ! ♥