7 känslor och pinsamheter!

  • Den tydligaste känslan;  ”Jag är för gammal för det här”!
    En tvådagars-utbildning med ett nytt dataprogram och tekniska detaljer/lösningar. //Hälsar 36-åring med hjärnsläpp
  • Den vackraste tv-serien just nu! 
    Midnattsol – Den är lite märklig och kanske inte helt 100 %-ig. Ändå ”måste” jag titta på den. De magiska fjällvyerna lockar lite extra!
  • Den mest pinsamma tv-serien jag följer!
    ”Wahlgrens värld”. Alltså, jag himlade med ögonen när jag såg trailern och sa: ”Vem tusan kommer titta på den?!” Uppenbarligen (såna som) jag…
  • De mest pinsamma låtarna i min spotify-lista!
    1. Hasse Andersson – Guld och gröna skogar
    2. (Barbaidos-) Magnus Carlsson – Allt som jag ser
  • Den mest oväntade insikten!
    Mitt löparsug har försvunnit. (Hur gick det till?!) När jag tänker efter, började det avta redan efter halvmaran i fjällen i slutet av Augusti, men nu är det inte många procent kvar. Gissar att det beror på mörkret, i kombination med…tja…mörkret?
  • Den mest ovälkomna besserwisser-tanken!
    ”Ni som klagade på snön – Vad tycker ni nu då? Va, va? När det ösregnar utan för fönstret? Det här var liksom det mest troliga alternativet vi kunde få, nu i November!” (Som tur är låter jag det förbli en tanke! Oh well, några skrivna ord här på bloggen också).
  • Den mest intensiva ”Oh-shit”-känslan!
    Det är ju snart jul! Om en vecka på söndag, är det ju första advent!!

snoochis

Foto från vintern 2015

Svettfest i spinningsalen!

Ibland funderar jag på om ansträningsgraden skulle kunna mätas i cl svett/minut.
Om det hade funkat skulle spinning legat ruskigt bra till, vad gäller första platsen! Jag svettas aldrig lika mycket som i spinningsalen. Det rinner från pannan, droppar från näsan, forsar ner från hakan. Svetten tränger fram på både underarmarna och på ovansidan av händerna (Vem svettas där annars…?)

Gårdagens intervallpass på cykeln:

  • Uppvärmning
  • Första blocket: 4 minuter – 2 minuter och 1 minut. Ingen vila emellan, utan bara ökat motstånd för varje intervall  – Vila, ca 1,5 minut
  • Andra blocket: 3 minuter – 1 minut och 30 sekunder – 45 sekunder. Samma upplägg som ovan. Börja lite tuffare – Vila, ca 1,5 minut
  • Tredje blocket: 2 minuter – 1 minut – 30 sekunder – Samma upplägg som ovan, men börja lite tuffare – Vila, ca 1 minut
  • Fjärde blocket: 1 minut – 30 sekunder – 15 sekunder. Forcera från första minuten!
  • Setvila, ca 3 minuter

Sedan gör du om alla fyra blocken, en gång till (?!)
Jo, det är säkert. En gång till! Jag kände hur mjölksyran brände i benen, hur lungorna skrek efter syre och hur jag helst vill gå hem och bara krypa ner under täcket… Men när jag var klar var jag mer än nöjd.
Bästa känslan och ett perfekt sätt att avsluta helgen!

Nu är det Måndag igen – Let´s go! 😀

PS. Bilden är tagen i omklädningsrummet innan passet.
Jag vet rejält mycket rödare/svettigare efteråt!

Att känna sig hemma i sin egen ålder!

Det här med ålder och att det bara är en siffra.
Fram till 11-12 års ålder kände jag mig alltid äldre än jag vad jag egentligen var. Bortskämd? Ja! (Det blir lätt så när man var den förstfödda, inte hade några syskon (under 8 år) och när man dessutom var enda barnbarnet…) 😉 Men utöver det var jag ett typiskt äldsta barn; Fick saker gjorda, hade höga krav på mig själv och ville kunna allt, direkt.

Ta på sig rollen som ledare!

Jag minns när jag vid 4 år skulle till Kyrkans barntimmar med mormor. Jag frågade jag henne om jag fick gå själv, för det var ca 300 meter dit och jag behövde  bara passera en mindre trafikerad väg (inne i ett bostadsområde). Det fick jag inte och jag minns hur jag tydligt (och helt oförstående) tänkte:
”Hur kan mormor tro att jag inte ser mig för när jag går över vägen?!” (Så här, 30 år senare har jag en annan förståelse för det!)
Sedan att jag dessutom började dessutom dricka kaffe i 4-5 årsåldern kanske säger en del, det också? Haha!

De flesta av mina kompisar var något år yngre än jag, vilket förmodligen förstärkte känslan och gjorde att jag utsåg mig själv till den ansvariga ledaren. Att jag bara var 8 år, innebar ju fortfarande att jag var betydligt mer ”vuxen” än mina 7-åriga kamrater. 😛

jag-liten

När man plötsligt inser att man har passerat sin själsliga ålder!

Någonstans i de sena tonåren tror jag att jag passerade min själsliga ålder.
Då hade jag fysiskt vuxit ikapp den där lite inre människan, som alltid hade varit lite lillgammal. Jag var nog en av få (den enda?) som hade en 20-årskris!  Däremot gick 30-årsfirandet betydligt smidigare än beräknat. Jag var både småbarnsmamma, gravid och hade fått fast jobb. Mitt i allt, men ändå ung liksom.

Att jag nu kommer fylla 37 (!) år nästa år känns, på riktigt, svårt att ta in.
Jag är ju, innerst inne, jäkligt barnslig och på släktkalas hamnar jag ofta bland tonåringarna och deras diskussioner. Det händer att jag sitter på jobbet och tänker:
”När ska de komma på mig? När kommer de inse att jag är en 14-åring, fast i en (snart) 40-årig kropp…?!” 

Men vad gäller eventuella ålderskriser; Som någon klok person en gång sa:
Att fylla år ska ses som ett privilegium. Motsatsen är liksom inte något alternativ. 🙂

Idén till inlägget fick jag när jag läste hos Elin – Teknifik!

Känner du dig hemma i din egen ålder?