Fjällvandring Sälen – dag 1!

Först och främst; Vem tusan är Ulla?!

Tydligen är det en slalombacke i Lindvallen – variant röd. Stod nere vid experium och funderade hur jag ”lättast” (ok, snabbast, utan att gå vilse) skulle ta mig upp på fjället.

”Den där backen ser ju ok ut”, tänkte jag och började traska uppför. Fick stanna. Dog andnöd-döden. Gick typ 50 meter till. Stannade. Dog mjölksyre-döden. Gick ytterligare 30 meter. Stannade. Dog svett-döden.
Ja, ni fattar. Jag hann nog ”dö” på ungefär 60 olika sätt på vägen upp… VARFÖR får man för sig att gå upp för en röd pist??  😛

Stensjön!

Väl uppe fick jag ju såklart belöningen. Vacker utsikt och bara en liten bit in på leden, stannade vi vid berömda ”stensjön”.

Därifrån följde jag leden mot hemfjällstugan. 
Väl framme hade vi avverkat ungefär 6 km och valde att ta första fikastoppet. Jag hörde en herre som sa: ”Oj, vad många som har hundar med sig” och när jag tittade upp från ryggsäcken insåg jag att han hade rätt.
Det var nog nästan hälften av de som stannat där som hade med sig hund. Kul! Och ännu roligare var att Love tog det hela med ro. Korven jag ”mutade” med, var nog roligare än hennes fyrbenta vänner… 😛

Ljuva toner!

Innan vi lämnade stugan hade mannen som yttrande sig om alla hundar tagit fram ett munspel och det ljöd ljuvliga toner över fjället, vilket gjorde att jag valde att stanna en liten stund till. Som taget ur en film!

Först funderade jag att gå längs kanten på fjället, mot hemfjällstangen.
En sträcka som jag inte fick uppleva under halvmaran i Sälen förra året (bara maralöparna kom den vägen) men efter den där galet jobbiga starten med slalombacken, ville jag helst inte gå ner ifrån fjället igen.

Vilket jag (efter att ha kollat på kartan) insåg att jag hade behövt göra; ner och sen upp igen. Mina ben var inte riktigt sugna på fler mjölksyrachocker, där blev det istället 3 km i riktning mot storfjällsgraven.

Storfjällsgraven!

Ja, vad säger man. Lika stenigt som jag kommer ihåg det… Haha! Förstår fortfarande inte hur de som passerade mig här (från maraton-klassen) kunde hålla sig springandes?! Galet imponerande! Men det är lika dramatiskt vackert, som tekniskt.

Efter att ha passerat (den stängda) ”blåbärssoppestugan” nere i graven (och valt att ta nästa, korta egenkomponerade matpaus) bar det av mot storfjället. Här började jag känna mig lite märklig i kroppen, men tänkte att jag inbillade mig och fortsatte. Jag måste ju upp på storfjället och se utsikten!

Upp kom jag, efter att ha räknat ner antalet ledmarkeringar, som ett sätt att manipulera hjärnspökena: ”Bara 12 stycken kvar. Bara 8 stycken kvar” osv…

Väl på toppen tog jag lite foton och sedan käkade och drack jag lite till. Tänkte mig att jag hade brist på energi och vätska.

Jag funderade först om jag skulle gå ner och förbi via högfjällshotellet.
Men valde efter lite övervägande att gå ner mot dalen igen. Kände mig märkligt matt och lite typ ”influensa-seg”.
Nedför storfjället kändes det dock ganska lätt igen. Sedan svängde jag vänster nere i dalen, mot Sälenfjället.

På en av spångarna där mötte jag en familj.
Sonen, som kanske var i 10-årsåldern, sa: ”- Det kommer en vild hund därborta!” (Han syftade på sin egen). Jag visste inte om han skojade eller inte, men såg att mamman i familjen gick av spången med hunden i fråga och då tänkte jag skynda mig att passera.

Hundmöten och kärlek vid första ögonkastet!

Love kan ju bli lite uppstressad vid hundmöten, även om det hela tiden har blivit bättre. Däremot om den hunden hon möter ”blåser upp sig” blir hon likadan, så jag var lite tveksam, även om jag (såklart) hade kopplet på.
När jag var ett tiotal meter framför den andra hunden frågade hon om de kanske kunde testa att hälsa? Han (en bordercollie-blandras, precis som Love) såg inte alls särskilt vild eller aggressiv ut, så jag tänkte att vi testar.

Däremot frågade jag om det var ok om de fick hälsa utan koppel och det gick bra. Några sekunders väntan och sedan smällde det till. I flera minuters galen lek!! Haha!
Som de trivdes med varandra. Och jag fick lust att adoptera och ta med honom hem. Såå söta tillsammans. 😀

Efter lekstunden uppskattade jag att det var ca 2 km kvar till Lindvallen. (Enligt skyltarna). Till att börja med var det de 2 längta km på länge. Det kändes som det aldrig tog slut. Jag var inne i något ”robot-mode” och bara satte den ena foten framför den andra. Inte alls så som jag tänkte att kroppen skulle kännas när jag ”bara” vandrade (dvs inte sprang).

Logik när man är trött…

Väl framme vid Lindvallen, visade det sig att skyltarna hade syftat på liften vid Gustavsbacken och vid toppen av den, stod det ”Experium 1650 meter”. Jahopp, dryga 1,6 km till alltså. Och jag på något märkligt sätt tänkte jag att jag skulle gå ner samma väg som jag gick upp… ”Så jag inte gick vilse”. 

Röd backe upp – Jobbigt!
Röd backe ner – Lika jobbigt! Åtminstone med ca 23-24 kuperade/tekniska km i benen!

Det var inte så att det var konditionsmässigt jobbigt, däremot kändes jag hur benen kändes sjukt darriga och svaga. Jag som brukar älska att springa nedför?! Nu orkade jag knappt gå…

Helt slutkörd? Och varför?

Innanför dörren väntade ett helt träningspass till; att få av mig ryggsäck, jacka och skor. Sedan slängde jag mig på soffan och kunde bara konstatera att musklerna i benen värkte ikapp med huvudvärken. Lyckades (nog) slumra till en stund, sedan vaknade jag och fick rusa in på toaletten och kräkas…

Efter det lyckades jag (äntligen) få i mig lite mat och mer vätska/salt och mådde bättre igen. Jättekonstig känsla, att jag blev så slutkörd efter att ”bara” ha gått? Kanske någon skit i kroppen?
Eller så överskattade jag min förmåga, efter att inte ha löptränat regelbundet på ett bra tag?
24 km är ju trots allt, ändå 24 km, tänker jag…

Vandringen för dag 2 – kommer i ett eget inlägg, inom kort. 🙂

PS. Tips på leder i Sälenfjällen! 

 

Vandring Billingen!

Från att ha gått från ösregn till strålande sol i prognosen;
Bara där började ju äventyret på ett utomordentligt sätt. Att sedan beskriva helgen på Billingen blir svår. Det var magiskt!

Tredje gången gillt!

Jag har ju varit där förut, inte en utan två gånger.
Båda gångerna var dock tidigare under året, i april/maj när naturen var sådär skirt grönt och vitsipporna och ramslöken trängdes på marken. Den här gången var det en helt annan fauna – Murrigt mörkgrönt och fågelkvitter i symfonier!

Vi parkerade vid ”drottningkullen” strax norr om  Varnhem och började följa leden ”Billingen runt”, förbi ormsjön. Vek av och följde (heter den Vandra i Valle-leden?) via Såntorp, förbi sjön Ämten, genom får- och kohagar.
Alltså, jag har inte direkt koskräck, men de där största kossorna, som gick (blandat med ungdjur) i hagen; man är inte direkt kaxig när de blänger och börjar följa efter…

Första dagen traskade vi runt 17 km.
Stannade bara en gång mitt på dagen och käkade mat och slappade en stund. Det var inte särskilt varmt, ca +18-20 grader, ändå blir man rejält svettig! Tur ändå att det inte var högsommarvärme, tänker jag. 🙂

Vilse i pannkakan?

Att traska efter karta är inte så lätt som man kan tro.
Det ser ofta lätt och helt naturligt ut när man rekar i förhand, men när man sedan står där och inser att ”vänta, verkligheten stämmer inte riktigt överens med kartan”, då gäller det att ha tungan rätt i mun. Det blev någon extra halv km, men inte värre än så, innan vi förstod att vi var ”fel”. (Eller kan man vara fel, om man inte har en 100 % genomtänkt rutt?) 😛

Framåt tidig kväll var vi framme vid Flämsjön.
Vi valde dock att passera det lilla bed & breakfast som låg vid norra stranden/badplatsen och satte upp tältet ytterligare någon halv km därifrån, inne i bokskogen.

Det ordnades med kvällsmat, lyssnades på musik och sedan tog vi ett kvällsdopp. Skönt när man gått en hel dag, men inte har tillgång till dusch. Det innebar dessutom årets första dopp för mig; I juli månad…? Herregud, vilken badkruka man är. Haha!

Ljumna sommarkvällar!

Det är verkligen något särskilt med de här ljumna sommarkvällarna, rosa, fluffiga molntussar och stillheten som sänker sig. Man blir liksom lugn i hela själen…!
Att fånga de där gyllene ljuset som strilade in genom boklöven; mobilbilder ger det definitivt inte rättvisa.

Sov faktiskt lite halvkass. 
Även om liggunderlag och sovsäck inte är det mest bekväma, brukar jag ändå sova ok. Vaknade flera gånger av ljud utanför. Om det var inbillning eller inte, vet jag inte. Jag vågade (såklart) inte kolla vad det var, utan kröp djupare ner i sovsäcken. Haha!

När klockan hade passerat åtta, ringde vi till det ställe som vi hade passerat kvällen innan, vilket visade sig vara Flämslätt Stifs- & kursgård och kunde konstatera att en rejäl frukostbuffé inte skulle sitta fel. Såå gott! 🙂

Jättadalen!

Efter att ha fått lite mat i magen, bar det av igen.
Vi bestämde oss för att runda Flämsjön och gick tillbaka längs västra sidan och passerade sedan mellan sjöarna Flämsjön och Ämten; vidare förbi Öglunda, upp mot jättadalen!

Här passerade vi även förra gången jag var uppe på Billingen, men jag hade förträngt hur brant uppför det var. När jag tänker efter, tror jag t.o.m. att vi den gången gick NEDFÖR, vilket kan förklara saken. 😀 Med x kg ryggsäck på ryggen, var mjölksyran ett (snabbt) faktum!

Utsikten är dock värd att vänta på och vi valde även att stanna och käka lite uppe på höjden! Av en slump satte vi på Jean Banan och satt och skrattade åt texterna (”hallå där, kött och blåbär”, liksom…?!) En familj som passerade en stund senare, tittade lite undrande på oss. Haha!

Öglunda grotta!

Efter lunchen blev det ett stopp vid Öglunda grotta.
Senast jag var här vågade jag (och min höjdskräck) inte gå ner, men nu gav jag det ett försök och lyckades. Faktiskt inte alls så läskigt som jag trodde, när jag stod uppe på kanten.

Tillbaka vid bilen, en stund senare, visade sig att dag två hade inneburit lite drygt en halvmara. Med tung packning, that is.
Jag var rejält mör i ben och rygg. Men en riktigt skön vandringshelg. Och för er som inte besökt billingen, gör´t! 🙂

Veckans femma, vecka 27!

Veckans träning!

Löpningen har varit ickebefintlig den här veckan, framför allt pga ett par dagars förkylning.
Däremot har jag lyckats klämma in en vandringsweekend på Billingen, utanför Skövde. Jag har ju varit där två gånger tidigare och nu var det dags igen, med tältet nedpackat i ryggsäcken. åreEtt separat blogginlägg med bildbombning kommer! 🙂

Billingen, från en tidigare sociallöpning.

Veckans saknad!

Katta skriver om sina tankar kring att flytta ut på landet och jag sitter och läser och längtar ihjäl mig efter ett boende på landet…
Alltså jag inser ju att det finns klara fördelar med att bo mitt i stan, men efter 13 år av tystnad och oerhört begränsat insyn är jag lite miljöskadad.
Ni skulle sett mig häromdagen, när jag skulle sola och inte alls var sugen på att kallprata med någon. Jag smööög ut på baksidan, hukandes (!) under häcknivån för att ingen (ev.) granne skulle se mig. Haha!

Veckans längtan!

Ida ska upp och springa 27 km i Åre om tre veckor.
Jag skulle ju ha varit med, men har fått förhinder. Samtidigt har löpträningen varit katastrof senaste halvåret, så kanske inte något ont som inte har något gott med sig? I just det här läget, i alla fall..
Nu till helgen ska jag och Love upp till Sälen istället; En riktig spontanweekend!  Jag insåg att jag var tvungen att dämpa längtan till fjällen, på något sätt.

Veckans bästa!

Jag har fått mysa med barnen i fyra dagar. Att vakna med små fingrar som pillar i håret, är det ljuvligaste som finns. Sedan att de är som små tornados virvelvindar under natten och gör att man sover asdåligt, det glöms liksom bort.

Veckans inspiration!

Anna sprang BUS 2017 och slog distansrekord med dryga 80 km.
Det här låter förmodligen lite sjukt, men något får mig att vilja testa ett ”backyard-lopp”.
Att inte springa från A till B utan på en rundslinga. Med möjligheten att kunna springa på känsla och äääta regelbundet! Det bästa av två världar, ju!  😛