En blick i backspegeln – För ett år sedan

Clara (Bossbloggen) skrev ett inlägget som heter: För ett år sen
Det fick mig att fundera över det här med tid, att leva i nuet och hur mycket som man egentligen inte är förberedd på. För ett år sedan levde jag i ett samboskap och allt var ”som vanligt”. Även om det var någonting som hade börjat gnaga inom mig, redan tidigare den hösten.

Senaste året

Men hade någon sagt till mig att jag ett år senare skulle:

  • Ha separerat.
  • Bott själv, för första gången någonsin.
  • Köpt min första (”på riktigt”) egna bil.
  • Slutat springa (mer eller mindre).
  • Sett och stöttat en nära familjemedlem i cancer.
  • Fått mer koll på barnens aktiviteter / vilka dagar de har gympa osv.
  • Samtidigt som jag blivit mer; ”Äh, det löser sig!!”  än någonsin.
  • Blivit så bekväm med att prata känslor, att det nästan känns lite märkligt…
  • I vuxen ålder, mött en av mina allra bästa vänner! Det hon inte vet om mig, efter det här året, vet ingen annan heller (mer än jag).

Höga berg och djupa dalar

2017 – Jag skulle aldrig ha trott det själv! 
Och jag var definitivt inte mentalt förberedd på det. Året har innefattat såå mycket tårar, känslor och tunga tankar. Samtidigt som jag har haft fler upplevelser och skrattat mer än på länge. (En märklig kombo?)
Livets berg- och dalbana; på riktigt. Men man är alltid starkare än man tror. Det gäller inte bara löpningen; (att man orkar springa längre/snabbare än man tror). Detsamma gäller den mentala styrkan.  Jag är stark! Och du är stark! ♥

 

Hej December!

Har du någonsin känt att livet rullar på i rasande takt, samtidigt som det känns att du inte kommer framåt?
Just i den tvetydiga känslan befinner jag mig. Nu är november (också) slut och när jag blickar tillbaka på 2017 fattar jag egentligen inte hur det gick till. Var tusan har året tagit vägen? 😮

oerhört mycket har hänt, men samtidigt ingenting.
Jag har trampat vatten och (mer eller mindre) bara fokuserat på att hålla näsan ovanför vattenytan; Mitt i ett kaosartat virrevarr av upplevelser, människor, tankar och känslor.

December – Ett nytt blad, 3 tankar!

  • Avskalat – Rensat min feed på Bloglovin. 
    Jag insåg att vissa bloggar är kvar i min feed ”bara för att” och kände att;
    ”Nej, men ger de mig ingenting i form av träningstips, livshistorier, skratt eller inspiration, varför ska jag ha kvar dem?
    Så nu – En betydligt mer avskalad lista! Även om kanske någon ”kanske”-blogg hängde sig kvar.
    .
  • Julklapp till mig själv – Nya trailskor
    Det är på tiden. Efter min Sälen-weekend i somras, insåg jag (till min stora besvikelse) att mina Salomon-skor hade spruckit invändigt på ena sidan och orkade skav på utsidan av foten. Efter det har det förvisso inte blivit så mycket traillöpning, men tänkte att ett par nya skor kanske kan ge mig inspiration. Ja? 😛
    .
  • Vara egoistisk
    Det kanske låter lite konstigt, men jag känner att jag senaste året tänkt oerhört mycket på andra. Hur det mår, hur de känner.
    Och jag säger inte att jag kommer strunta i det nu, men när man glömmer bort sig själv på vägen och inser att man inte alls är den där glada, spralliga personen som jag vet att jag egentligen är; då är något fel. Och jag måste börja ge mig själv cred igen!

När livet är orättvist! Och hur vågar vi vänta?

Det finns ju ett uttryck som säger att en olycka sällan kommer ensam.
Jag har egentligen aldrig skänkt det en andra tanke, men igår var en dag där jag efter ett telefonsamtal på Coop bara sjönk ihop på huk, mitt bland mejeriprodukter och människor och viskade:
”- Jag orkar inte mer nu”.
Mina två yngsta tittade förskräckt på mig och undrade vad som hände, vilket såklart var fullt förståeligt.

I´m happy now! Universe: Oh, wait a second…

Redan på morgonen tog jag ett tufft beslut (som förvisso var självvalt) och som jag innerst inne har vetat att jag skulle bli tvungen att ta. Så småningom… Att aktivt göra det tog oerhört mycket kraft och gjorde att jag redan då var låg och känslosam.
Att sedan få ledsamma nyheter vid frukosttid gjorde att jag, resten av dagen, befann mig som i ett töcken.

När det där telefonsamtalet kom i affären gällande ett dödsfall, kände jag verkligen; ”Are you freaking kidding me, Universe?!?!”  Jag hade lust att ställa mig och vråla rakt ut på parkeringen. Skrika ut all ilska och frustration över livets orättvisor!

Ta vara på dagen!

Det enda positiva som kom ur den här jävla skitdagen var att jag verkligen fick mig en tankeställare.
Varför väntar vi med att göra sånt som vi verkligen vill göra? Varför tvekar vi när det gäller att ta det där steget, som vi egentligen vill ta? ❤

Gör det idag! Eller imorgon. Så fort du hinner! För vem vet om du har möjlighet att göra det om en vecka, om sex månader eller om två år. Vågar du vänta?