Veckans femma, vecka 19!

Veckans träning!

Den blev ändå hyfsat bra, måste jag säga. Dels fick jag ju till morgonjoggen, som till och med förvånade mig själv! Sedan ett kuperat distanspass på 8 km på torsdag kväll och slutligen 15 km trail på lördag förmiddag.
Det sistnämnda förvisso med vandringskängor och matsäck, men ändå kuperat och bra för uthålligheten. Jag kan säga att jag var rejält mör när jag kom hem och kunde snabbt konstatera att vandringskängor och löparskor INTE får samma fotmuskler att jobba. Uja…?! 😮

Veckans godaste!

Restauranglyx. Igen får jag väl säga? Att jobba i en social bransch har helt klart sina fördelar. 😛

Veckans blaaaa!

Är, utöver löpargrupper, även med i några ”vandringsgrupper” på fejjan och blir (förlåt) så jäkla störd när människor får för sig att man måste sätta etikett på saker och ting. En fråga togs upp för att (citat) ”bara väcka diskussion”.

Vad är definitionen av vandring? Att gå en längre promenad i kuperad terräng? Att gå utanför dörren? En längre promenad med övernattning i varierande terräng?
Om vandring är allt ovanför; Vad är det då en person gör om han ger sig ut i naturen, förflyttar sig till fots och försöker överleva med medhavd utrustning och mat?

Vad är det med människor och behovet av placera saker (och människor) i fack? För Gunnar 76, kanske vandring är att traska 2 timmar i skogen. För någon annan är det en flerdagarstur i tuff fjällterräng.  Måste vi göra det svårare än så?

Samma sak med löpning. Att du springer milen på 90 minuter gör dig inte mindre till en löpare, än om du springer den på 42 minuter. Springer man är man en löpare

Veckans länkkärlek!

Sofia skriver ett intressant inlägg om instabil träning. Dvs träning där man använder sig av medicinbollar, bosubollar m.m. Är det verkligen så bra som vi tror?

Veckans WTF…??!!

Jag skyller ALLT på Ida och Mari. Där låg jag i godan ro och skulle sova och började de tjafsa om en massa charity-platser på Göteborgsvarvet. Och så ”poof”, ”ooops”, ”pow” (och alla andra ord som var med i gamla batman-serien); så hade jag plötsligt anmält mig. 21 km asfalt? ”Grattis trailprinsessan”… 😮

I 23 gradig värme dessutom, om man ska tro de där norska typerna. Jag väljer att tro på de svenska, den här gången. 17 grader kan jag eventuellt, kanske överleva. Kanske…

Foto: runacademy.se

Löparskor – Det har hänt något!

Det går inte riktigt att sätta fingret på vad…
Under vinterns (mer elle mindre) löparuppehåll, har det hänt någonting.  Med mig eller med mitt löpsteg, jag vet inte vilket? Häromdagen sprang jag med mina Asics och kom på mig själv att tänka:
– Men hallå… Varför känns skorna så himla tunga?!”

Tanken när jag köpte dem, var ju att införskaffa ett par löparskor som var lite mer dämpade. Just för att klara av lite längre långpass. Däremot har faktiskt aldrig tanken slagit mig förut; att de har känts tunga. Så varför nu – nästan ett år senare?

Varför känns det bättre med lätta skor?

Den enda referensen jag har, är väl att när jag började springa igen för ett tag sedan, blev det (förvisso oplanerat) ett par oväntat snabba löppass i mina suuuperlätta ”Salming Xplore”.  (Jag och planering ni vet. Jag hade med dem i väskan för att köra pass på gymmet och så; ooops…!) Och efter det har det liksom rullat på med den typen av skor.

Passet tidigare i veckan (även det med bra känsla i benen) avverkade i mina Inov-8 Trailroc, med endast 3 mm drop. Och nu senast testade jag att springa i ett par neutrala, lite lättare Nike Free. Ett par skor jag inte ens hade tänkt ha som löparskor, utan som vardagsskor (men som nästan aldrig används till just det).

Utmanar jag ödet?

Nu funderar jag på om jag kanske jinxar hela min återuppstart av löpning, genom att springa med lättare skor och på så vis dra på mig skador?
Ett bättre annat alternativ hade kanske varit att försöka köpa ett par dämpade, fast ändå något lättare mängdskor än de Asics (GT-2000) som jag köpte…?

#Godmorgonsol

Hette inte slottet det i ”Spöket laban”, förresten? (Liten flashback).
Hur som helst… Alltså känslan när hjärnan lyckas lura kroppen! Bästa! 🙂

Sömnproblem!

Det började med att jag vaknade vid 04.50.
En tanke grodde (mest på skoj) och jag sa tyst för mig själv: ”Om jag inte har somnat om, om 20 minuter går jag upp och ger mig ut på en löprunda!”
”Hahaaa… Vad du var rolig nu…”, tänkte kroppen sömnigt!

Jag trodde ju, såklart, att jag skulle somna om, men när jag en stund senare kollade på klockan och såg siffrorna 05.25 insåg jag att; Nä, jag kommer nog inte att somna om. Då är det väl lika bra att lyssna på mina egna (skämtsamma) ord.

(Lite imponerad över min samsung, som kan fokusera så här).

Det är ju synd att säga att jag var pigg.
Fast jag insåg att det där med att inte tänka, utan bara göra, förmodligen skulle vara det bästa konceptet. På med löparkläder och skor (till tonerna av en ivrigt trippande, överlycklig hund, som direkt förstod vad som var på väg att hända, trots den tidiga timmen)! 😛

Känslan i kroppen!

Den här gången lyckades jag med att inte ramla ner i diket som förra gången jag testade morgonlöpning. Haha! En himla tur det.
Första km tyckte jag nästan att jag hade klätt mig för kallt (trekvartstights, t-shirt och en långärmad tröja över det), men direkt efter att den tanken hade slagit mig, fick jag upp lite värme.

Någonstans vid 4 km tyckte jag att jag kände mig sliten och lite matt/yr.
Inte konstigt kanske, med tanke på att jag sprang innan jag hade ätit något och absolut inte är van att chocka kroppen på det viset!
Ändå visade klockan nästan 6 km när jag landade hemma igen. Och hela huset fortfarande sov. Märklig känsla, men ändå härligt full av endorfiner.

Tror ni att jag kan minnas den här känslan, nästa gång jag tänker att jag inte orkar springa på morgonen…? 😛