Min Junilista!

Jag måste

…ingenting, känner jag spontant. Egentligen ”måste” jag nog massor av saker, men det är ingen som dör om jag låter bli. Därför tar jag, just nu, livet som det kommer och försöker njuta från dag till dag. Planer och framtid får komma senare.

Jag imponeras av

…ensamstående föräldrar. Mer och mer faktiskt. Vilket (märkligt nog, har inte vant mig ännu!) innefattar mig själv, numera. Nu är jag förvisso ”bara” ensamstående mamma varannan vecka.
För er som själva har barn på heltid; imponerande! Jag är helt slut, efter min första vecka. Sedan är man ju egentligen alltid förälder på heltid, men ni förstår vad jag menar.

Jag längtar efter

…att hitta balans i livet igen. Lära mig njuta av ensamtiden. Ha kvalitetstid med barnen, när jag kan. Leva för dagen och försöka att inte säga nej lika mycket, utan ”varför inte?”

Jag inspireras av

…massor av människor runt omkring mig.
Framför allt de som vågar följa sina drömmar! Oavsett om det är att prova på att springa ett maraton, att ge sig ut på sin första fjällvandring, springa sitt första 5 km-lopp, prova att starta eget, till att ”bara” våga säga nej eller börja om från noll. Inga drömmar är för stora (eller för små)! 

Jag drömmer om

…ett eget boende. Den ”stora” drömmen hade varit en hästgård, men det (väl) lär förmodligen inte hända. Kanske en röd stuga på landet? Ett litet hus uppe i fjällen? Eller ”bara” en fräsch, egeninredd lägenhet, med egen tvättmaskin = lyx! (Har jag insett nu).

Jag googlar på

…det mesta som går att googla på, skulle jag tro. Nu senast var man köper snygga väggposters, samt hur man böjer verbet ”späda”. Haha!

Jag är peppad på

27 km fjällöpning i Åre, om 1,5 månad! Peppad och panikslagen, i en enda stor skräckblandad förtjusning! 27 km vackert, ljuvligt, galet, jobbigt, höjdskräckstriggande (?) fjäll. Oh, herrejösses…?! *emoji som håller för ögonen*

Foto från fjallmaraton.se

Listan kommer från Sandra Beijer/Niotillfem via Elin/Teknifik.

Radhusliv och socialisera!

Att leva i flyttkartonger är verkligen inte min grej.
Jag har varit så sjukt rastlös i helgen pga alla kartonger och tomma väggar. Jag vill att allt ska vara klart NUUU!
Samtidigt som jag inte orkade någonting under måndag-tisdag. Flyttlasset gick ju redan i lördags morse och hela lördag eftermiddag och söndag gick åt till att plocka i ordning, skruva ihop möbler och greja i allmänhet.

Tanken var egentligen att fortsätta under måndag och tisdag, eftersom jag hade tagit ledigt, men jag insåg på måndagen att luften hade gått ur mig fullständigt. Det blev istället två väldigt lugna dagar, bortsett från löprundan på måndag förmiddag! 🙂

Att ha grannar nära inpå!

Det här är ju en relativt ny företeelse för mig. Jag har ju bott i lägenhet inne i stan, men det är ju nästan 13 år sedan. Att bo på landet har liksom ”spättt på” min introverta sida.
Jag kan t.ex. komma på mig själv att undvika att springa bland folk. Allra helst vill jag att mina löprundor ska gå ute i skogen, i total ensamhet.

Där vi bodde tidigare har dessutom kunnat gå ut på tomten i underkläder och stövlar, för att göra kortare ”ärenden”.  Sådant funkar ju inte nu. Eller ja, det gör det väl, men… 😛
Vi hade även en liten bit till  närmsta grannarna, vilket har gjort att de flesta (mer eller mindre) har skött sig själva. Nu när man bor vägg i vägg och delar tvättstuga (*gaaah*) inser jag att jag kommer behöver ändra lite inställning.

Spontana grillkvällar?

Igår blev jag t.ex. inbjuden på grillkväll hos grannen.
Kändes sjukt weird och jag fick en känsla av att jag ”trängde mig på”. Men å andra sidan – Blir man bjuden får de ju någonstans skylla sig själva, tänkte jag. Det är väl bara att vänja sig vid att det fungerar annorlunda i stan…? Haha!

Citytrail!

Det är konstigt hur det känns som att jag får till min träning hyfsat nu ändå, men när jag tittar tillbaka i träningskalendern är det inte alls samma mängd som i höstas. Hur går det ihop?

Starka lungor, stumma ben!

Så kändes det på gårdagens löppass. Eller ja, rättelse. Första 2-3 km kändes benen sjukt pigga! Jag gick nog ut i alldeles för högt ”distanstempo”, men samtidigt tänkte jag att: ”Ah, skön känsla. Att följa dagsformen kan ju inte skada.”

Eh… det beror uppenbarligen lite på hur man menar. 
Det skadar ju (oftast) inte rent fysiskt. Däremot blev resterande 6 km blev rätt mycket tyngre, måste jag erkänna. Fast äh, what the hell! Bra för pannbenet säkert! Och mjölksyratröskeln… 😛

Citytrail!

Även om jag springer på (delvis) samma vägar som tidigare, känns det märkligt att dra på sig löparskorna och befinns sig mitt i stan. Redan från km noll.

Tassar jag vidare bara ett par km bjuds jag på såna här vyer. Det får mig att tänka på ordet citytrail. Kanske inte riktigt lika trevligt som vanlig trail (om du frågar mig), men inte alls fel. Eller hur? 🙂

Det blåste förvisso halvt storm, vilket min frisyr nog skvallrar om. 
Fast det var det helt klart värt. Det blev sköna 8,5 km i benen, trots den lite tyngre känslan på slutet.

Storm ute, storm inne, storm i hjärta, storm i sinne!
Det funkar väl, för övrigt, minst lika bra som ”sol”, tänker jag…? Det beskriver mitt liv på ett bättre sätt; I alla fall just nu. Och stormar stillnar alltid till slut. Ja?