Oj, vad det går bra nu!

Önskar jag att jag kunde skriva och vara 100 % ärlig…
Här satt jag och tänkte att jag skulle sammanfatta April månads träning som den siffernörd jag ändå är, innerst inne. I alla fall liiiitegrann. För även om jag tränar på känsla sådär i förhand, gillar jag att sammanfatta saker i efterhand. Logiskt? Eh…

April och träning – Vad hände?

Jag hade ändå en svag känsla av att jag hade ”kommit igång” lite med träningen igen. Förutom en dryg vecka, där jag inte kunde springa pga ett rejält halsont. Och så stirrar jag på siffrorna; 5 stycken träningspass i april.
Va? Vänta nu. Fem? Som i F….E…M…??? Vad hände med de andra typ sju (-ish)…? För ungefär så många pass trodde jag nog att jag hade genomfört ändå. Haha! Vilken sjukt dålig självuppfattning jag måste ha?! 😛

Men ok, efter perioden December till Mars var ju träningen nästintill noll, så med det som referens, behöver kanske hjärnan kalibreras lite…?

Veckans femma, vecka 17!

Veckans träning!

Den här veckan har jag fått till två löppass. Jag hade egentligen hoppats på ytterligare ett, men orken har inte riktigt funnits där. Jag väljer därför att vara nöjd med de 14 km jag har skrapat ihop, för det är bättre än inga alls.

Veckans roligaste!

Alltså minen på Love när vi hade varit ute och sprungit i fredags eftermiddag. Det ösregnade och blåste konstant. När man då försöker fånga en glad traildog på bild och inser att hon har den här minen på alla foton, som ser ut att betyda ungefär:
”- Alltså matte, för helvete, kan vi inte bara gå in nu?!?” Haha! Jag kunde inte låta bli att skratta! 😀

Veckans inspiration!

Ida drog spontant till Norge och persade på milen. Läs hennes race rapport här – Sentrumsløpet 2017.
Så sjukt inspirerande! Milen – som typ är min hatdistans! Ändå får hennes beskrivning mig att vilja springa millopp. Damn you, Ida! Haha!

Veckans vackraste!

Körsbärsträden i Nolhagaparken. Man behöver inte vara i Stockholm för att se och uppskatta de där ljuvligt vackra, skirt rosa blommorna. Ljusgröna små blad runtom i naturen, i all ära, men det är något särskilt med våren och körsbärsblom.

Veckans ”drömma sig bort”!

Jag, som alltid har drömt om att ha en egen gård med hästar (men som samtidigt inser att jag förmodligen aldrig kommer ha varken tiden eller pengarna) njöt verkligen lite extra av omgivningarna och vårsolen idag.

Vi var uppe i stallet och preppade sonens ponny inför tävlingen imorgon (måndag). Ibland är det där med vinkel och fokus något som gör ett foto lite extra ”wow”. Blev så himla nöjd med den här; Styvmorsvioler, häst, stillhet, röd stuga med vita knutar… Drömmen!

Löpningen – Där prestationsprinsessan kan vila!

Att ge sig ut på en löprunda utan några krav eller mål;
Det är det bästa som finns, om du frågar mig. Jag vet att många vill ha ett mål med sin träning, eller att de kanske behöver följa träningsschema för att kunna känna sig motiverade.

Löpningen – mitt andningshål!

Som många av er säkert vet vid det här laget, så fungerar jag (oftast) precis tvärtom. Jag blir stressad av tuffa målsättningar och tävlingsatmosfär.
Kanske har det att göra med att jag under stora delar av livet har varit den där typiska prestationsprinsessan…? Att det därför har det varit viktigt för mig att ha löpningen som andningshål, istället för ytterligare en plats där jag behöver prestera.

Förutom andningshål är det även min ventil.
Som igår, när jag på eftermiddagen fick en riktig mental och känslomässig svacka. Det enda jag vill var att gå hem och lägga mig under täcket!
Då sådde en vän till mig fröet; ”Men du kanske ska ut och springa?”

Hela bilfärden hem tänkte jag på de där orden och till slut tänkte jag:
”Springa i ösregn och + 4 grader? Men det är väl klart att jag ska!!”
*märkligt nog, icke ironisk*  Utan det kändes bara helt naturligt, på något sätt.

Springa i regn!

Att springa i regn är något jag alltid har älskat. Inte innan jag tar steget över tröskeln kanske, men när jag väl är ute. Det är något med vattendropparna i ansiktet som gör att jag känner mig levande!
Dessutom har jag alltid haft privilegiet att jag har väldigt svårt för att börja frysa (så länge jag håller mig i rörelse vill säga).

Jag skrapade ”bara” ihop 5,5 km och de km var dessutom ganska tunga. Däremot känslan efteråt – DEN KÄNSLAN!
När man plötsligt inser att den där ventilen hade pyst ur all frustration och ledsamhet som jag hade haft i bröstet timmarna innan. Magi – på riktigt! ❤