Det här får mig att längta efter löpning!

Som ni säkert vet (jag kanske nämner det lite väl ofta?) så är jag inne i en rejält djup svacka, när det gäller min träning. Eller ja, när det gäller livet, rättare sagt. (Mer om det en annan gång, kanske).

Vad gäller just träningen i allmänhet och löpningen i synnerhet, kan jag ändå, någonstans innerst inne förnimma den där känslan av längtan. (Även om den just nu är kvävd av andra känslor).

Att den finns där inom mig ger mig hopp! För det är ändå några saker som jag kan känna att jag längtar efter. Som kommer vara orsaken till att jag inom en (förhoppningsvis) snar framtid kommer ge mig ut igen, med löpardojorna på fötterna.

1. Att springa i skogen!

Det första är längtan efter att få springa i skogen! Jo, jag vet att det kan vara tekniskt svårt, skittungt och fullständigt livsfarligt (hej hala rötter och stenar!) Men det är något med det där ljuvliga som alltid överträffar det jobbiga, som kuperad terräng och höjdmeter innebär!

2. Att hitta nya stigar!

Förutom att ”bara” befinna sig i skogen; Det bästa som finns är att hitta nya stigar! Att besöka nya skogar,  nya områden och i värsta fall kanske springa lite vilse (Men förhoppningsvis bara lite).
Att inte veta vad som väntar bakom nästa sväng eller på krönet av nästa backe. Att inse att alla intryck och km blir en helt ny upplevelse! Älskar det!

3. Känslan efter ett löppass!

Finns det något bättre? Att känna endorfinerna rusa i kroppen. Och det gör de på ett alldeles särskilt sätt, just när man varit ute och sprungit! 🙂 Får ju inte alls samma ”high” om jag kör ett styrke- eller yogapass.

Läs även Mias inlägg: ”Var springer du helst?

Veckans femma, vecka 9!

Jösses, vad veckorna rusar på…?! 
Det känns som att jag inte hinner med någonting, samtidigt som det händer mycket. Underlig känsla!

Veckans träning

Tja, vad säger man. Det BORDE vara en punkt.
Tyvärr har det blivit 0 pass. Inte ens det där enda passet löpning, som jag har tänkt få till per vecka under Februari, lyckades jag med…
Alltså det här ”oflytet” vad gäller träningen. Jag inser ju såklart att tröskeln blir såå mycket högre, när jag inte tränar regelbundet. ”Just do it!” tänker min logiska sida, medan kroppen (fortfarande) säger stopp.

Veckans vackraste!

Soluppgången när jag var på väg till jobbet på morgonen. Helt fantastiskt! Jag var bara tvungen att stanna och ta ett foto.

Veckans känsla!

Att ha fått uppleva vårkänslor. Vi går ju snart in i Mars månad och då är det mer ”vår på riktigt”, men senaste veckan har ju bjudit på många härliga stunder i solen. Love it! 🙂

Veckans roligaste!

Firmafesten. Kände mig lite låg och deppig i början på kvällen, av olika anledningar. Men det ordnade (som tur var) upp sig för varje timme som gick. Har världens bästa arbetskamrater!

Veckans länkkärlek!

Är det ok att träna ”bara” för att må bra? Och/eller varför är det så många som anser att ett mål måste vara mer prestationsbaserat än så?
Läs inlägget ”Vadå bara må bra?” hos Erika!

Veckans femma, vecka 8!

Veckans träning!

Nästan 2,5 timmar socialvandring på vackra stigar. Det blev inte någon löpning den här veckan och för många kanske vandring inte räknas träning, i den ”rätta” bemärkelsen. Men när man knappt springer eller tränar i övrigt är det här mitt nuvarande andningshål. Och att traska i kuperad terräng är definitivt inte en ”walk in the park” heller… 🙂

Veckans aha-upplevelse

Alla hjärtansdag. Jag har aldrig tänkt så mycket på den.  Det är inte så att jag tycker om den, utan tycker mest att det känns som ett kommersiellt jippo.
Däremot märkte jag att, när man inte har någon att fira den med, känns det plötsligt väldigt tomt..
Alla sociala medier flödar över till bristningsgränsen! Med bilder från romantiska middagar, choklad, blomsterbuketter, kyssar och myskvällar. Det är lätt att man känner sig lite extra ensam då.

Läs även Petras inlägg: ”En dag jag aldrig blir klok på.”

Veckans mest oväntade!

Min gamla skrutt gick igenom besiktningen. YAY, bra jobbat ”gubben”! Gammal är äldst.

Veckans roligaste!

Utekväll med gokart. Jag brukar alltid säga att jag inte är en vinnarskalle och i 98 % av fallen stämmer det verkligen. Men det händer någonting när jag sätter mig bakom ratten på en gokart. Detta är andra gången på relativt kort tid och det växer verkligen ut horn i pannan. Väldigt oväntat, men roligt! 😀

Veckans länkkärlek!

Sofia skriver ett oerhört viktigt och klokt inlägg om måttfullhet.
Hur ”lagom” på något sätt verkar ha blivit något fult.Att man hela tiden måste sträva efter att bli bättre, snabbare, starkare.
Att äta 100 % ekologiskt, för om man bara köper vissa ekologiska varor räknas det inte.  Att man måste vilja sträva framåt. För om man är nöjd där man är, har man inga ambitioner (?!)