Känslor och tankar bakom ens svettiga toaselfies!

Vi har kommit nästan en vecka in i December!
Och jag undrar (fortfarande) vad all tid tar vägen? När man, som jag just nu, bloggar typ en gång i halvåret; vad gör jag all övrig tid? Lever…? Haha! (Ja, jag är smått ironisk. Inser att alla ni som bloggar också lever). 😉

2019 – året då jag blev kär i mörkerlöpning?

Jag kan inte förklara det, men det känns som att det har hänt något. För första gången, sedan jag började springa (regelbundet) 2011, har jag insett att jag njuter mer av en mörk, regnig löprunda i November nu, än någonsin förut?!

Nästan (men bara) nästan så att jag går omkring och önskar att det aldrig blir ljusare igen. Jag vet, jag låter helt hjärntvättad, men så går tankarna just nu. Sjukt!

Bra avslutning på löparåret 2019!

Sa hon och jinxade säkert allting…
Men faktum är att senaste 2-3 månaderna har känts fantastiska vad gäller löpningen. Visst, lite känningar i både rygg (överansträngning från marklyft), men även lite ”gnäll” från både knän och hälsenor har gjort att jag blivit lite nervös.

Med lite prehab/rehab lyckades jag nog ändå mota Olle i grind. Och den lätta andningen och flytet jag har känt när jag har sprungit har gjort att jag, mer eller mindre, har ignorerat styrketräningen och yogan. Även fast jag vet att jag inte borde! Vara efterklok och allt det där…

Tävlingsdjävulen, jag inte alltid vet om att jag har…

Insåg faktiskt idag att jag sprungit 845 km hittills i år.
Det är inga supermängder, men ändå helt ok jämfört med tidigare år och vad jag känner att jag hinner, utan att löpningen börjar kännas som ett tvång.
Och nu när det då har känts så bra, börjar den statiska nörden i mitt huvud att räkna.

Hm… 155 km i December, fördelat på 26 resterande dagar. Vänta nu. Det är ju bara 6 km om dagen! Då kan jag ju klara jag 1000 km i år (igen)!”

Min logiska sida; STOPP, Malin! Skärp till dig, för i h***e!
Tur att den logiska sidan finns!

// Hälsar hon som nyss haft känningar i knän och hälsenor!

.

Mina mål med löpningen 2020!

Det här året har inte ens avslutats, innan jag blickar framåt.
Jag som väldigt sällan blickar framåt när det gäller träningen. Sjukt ju!

Vad betyder löpningen för mig?

Jag är en person som springer mycket på känsla. Som inte håller mig till något träningsschema. Definitivt inte på detaljnivå (t.ex. idag ska jag springa intervaller som ser ut så här, distanspass på torsdag och lugnt långpass till helgen).

Men inte heller på helhetsnivå (såsom; ”den här veckan ska jag springa tre gånger och styrketräning två gånger). Nej, det är mer så här:

”Vill /orkar jag träna idag?”
– Nej? Då blir det vila.
– Ja? Då tränar jag det som jag är sugen på för dagen.
– Kanske? Peppar mig själv och tänker ”Det är ok att köra endast 2 km löpning, eller ett superlätt styrkepass”. När jag väl kommer ut/dit kan det blir långpass eller ett tungt benpass av ”misstag” bara för att knoppen är så jäkla lättlurad!

Borde man inte ha ett träningsupplägg?

Jo!
Eller nej.
Jag tror att det är oerhört individuellt. Vad man går igång på och varför man tränar. Själv har jag testat att ha ett fast träningsschema vid ett par tillfällen. Och varje gång har jag insett att träningslusten dör fullständigt. Det känns som ett tvång och det slutar med att hela kroppen (och knoppen) låser sig istället.

För en annan person kan ett träningsupplägg vara ett måste!
Om man tänker (liksom jag): ”Vill/orkar jag träna idag?” och svaret ALLTID är nej, så kan det definitivt underlätta att ha ett schema och bara följa det, utan att fundera. Just do it, liksom!

Mina mål med löpningen 2020!

Året som kommer då?
Det är nästan så att jag har chockat mig själv. I och med känslan av att struktur dödar min träningslust, har det även resulterat att jag sällan springer lopp. Prestationsångesten (som jag inte ens vet vad den kommer ifrån) gör att det mest känns jobbigt.

Vad gör man då?
Jo, tydligen anmäler mig sig till, inte ett, utan TVÅ halvmaror?! Joråsåatt… ?

.

I April blir det Österlen Spring Trail och i Augusti kör jag ett lopp jag kikade på redan förra året, men inte vågade testa; Jönköping Halvmaraton!

Vägen dit?
Jag kör på som vanligt. Enbart lustfylld träning. (Och jodå, även intervaller kan vara lustfyllda. Om jag är sugen på det). För jag vet att det upplägget funkar för mig!

Ses vi vid något av loppen?

.

Men hej, Oktober!

Hur galet är det inte att det redan är Oktober?!

Fast jag är definitivt inte den som klagar. Tvärtom; det är nu jag njuter som mest. Hösten är utan tvekan min årstid! Förutom att löparrundorna är magiska (ja, t.o.m. i regn) så var jag och fixade lite (secondhand-) ljusstakar och ljuslyktor igår. Eller ja, second hand. Hos min mamma. Haha! Minst lika bra som något, eftersom hon ändå skulle skänka dem vidare.

Upplever inte att det var så himla längesen jag skrev här på bloggen, men det blir sjukt tydligt att tiden springer fortare än vad jag tror. Nästan exakt en månad sen?!

För er som är mer av den rastlösa läsartypen (Dvs vill ha tätare uppdateringar) så finns jag även på instagram; Trail & Inspiration. Där uppdaterar jag nästan dagligen. Både inlägg men även stories.

Vad har hänt sedan sist då?

Träningen har flutit på riktigt bra. Har förvisso haft en del känningar i min högra vad och hälsena, men efter ihärdigt foamrollande, tåhävningar, stretch, kompressionsstrumpor och slutligen ett naprapatbesök (mest lite ”just in case” faktiskt, för det hade redan börjat kännas bättre) har jag nog lyckats mota olle i grind. Skönt!

Extra skönt då löpningen fortsatt har känts oväntat bra och det har varit riktigt kul att springa pga att jag verkligen har upplevt att jag orkar mer.

I gymmet har det dessutom blivit mycket fokus på ben, även om andra övningar har genomförts emellanåt också. Men marklyft är en favorit som hänger kvar.

Och jag har försökt lära mig att tycka om utfall (hatar…, även om det är ett starkt ord). Med komplettering av knäböj. En övningar som jag faktiskt kört väldigt lite, om jag ska vara ärlig.

Hur har ni startat hösten?

*nyfiken*