Hemmahelg i juletid

Jakob har varit iväg till Riga med jobbet i helgen, så jag har varit hemma själv med tjejerna. Väldigt mysigt? Det är något med att som ensam vuxen få bestämma ett par dagar. Ska vi bara äta varmkorv? Ska vi se en film mitt på eftermiddagen? Ska vi somna alla i stora sängen på kvällen? Vad är jag sugen på att göra när tjejerna sover?

Fredagen passade jag på att göra en favorittradition under december, nämligen att göra brasa (eller ja, brasan brinner ju i stort sett alltid nu i dessa bistra el-tider), tända alla ljus, ta fram godsaker och sedan sitta på golvet med Love Actually i bakgrunden – och i lugn och ro slå in alla julklappar. Aaah, så mysigt det är. Dutta på med olika papper, snören, etiketter, och sedan lägga under granen. Det blir en sådan fin dekoration med alla julklappar där, några dagar sådär innan jul.

Lördagen åkte vi till badhuset med Lina och hennes barn, och sedan köpte vi lördagsgodis och åkte hem och verkligen bara skrotade på. Jag uppskattar verkligen vinterns (och framför allt decembers) inomhusmys. Bara vara hemma. Inne. Elda. Vi bakade pepparkakor. Spelade något spel. På kvällen åt vi vårt godis och såg den nya Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Den var ju ändå lite ”vuxen” i berättandet men tjejerna satt som klistrade och det var bara så väldigt mysigt att kunna se en ny julfilm tillsammans som alla tre uppskattade.

På söndagen kom Jakob hem igen efter att vi hade varit till kyrkan, och allt var i sin ordning. En helg på egen hand är precis en lagom dos av egentid. Nu ser vi fram emot jullov, som jag och Signe får om exakt en timme och 22 minuter! Edith blir ledig från skolan på torsdag kl. 12.

Så när jag slutar idag susar jag och hämtar tjejerna och sedan blir det storhandling. För imorgon ska jag och Signe göra julmat och julgodis så det står härliga till. Aaah, njutpanik för de här sista mysiga adventsdagarna när man fortfarande har julhelgen framför sig. Vill verkligen inte att decembermyset ska vara över!! 

Höst i Åre

På tal om stora barn kanske, så hade vi vår första tripp i höstas känns det som, där det verkligen bara flöt på bra. Vi åkte nämligen ner till Åre och hälsade på Jakobs kusin Tove och hennes man Anton som bor där, och mötte även upp Jakobs systrar – och det var så mysigt rakt igenom! Färgglad och vacker höst i Åre, och barnen skötte sig exemplariskt på den (för oss) långa bilresan både dit och hem. Och när vi vandrade? Inte ett gnäll, och då gick vi ändå i timmar?

Vi hyrde en lägenhet via Airbnb, så att vi fick sova tillsammans under helgen allihopa, det bidrar ju alltid till lägerkänslan. Kom fram sent på fredagskvällen, och sedan lördagen gick vi först på höstmarknad där jag konstaterade att:

1. Alla har märkeskläder.
2. Aldrig sett så många unga med kryckor.
3. Konstigt att känna det som att man är ”i fjällen” och så har man typ aldrig sett så mycket folk på en plats. Okej, inte riktigt, men Åre är inte precis enskild fjäll för den som vill vandra för sig själv.

Men, inget ont nu mot Åre, det var väldigt vackert och mysigt, och efter marknadsturen kunde vi ta gondolen upp på toppen och skulle då promenera ner. En ändå rätt lång vandring, visade det sig? Eller ja, när det kändes som att vi kom till slutet av kalfjället så var det liksom 1,5 timmars promenad kvar innan vi var tillbaka vid bilarna. Då var jag riktigt mör i gå-i-nedförs-musklerna, men barnen bara vandrade. Också väldigt bra med ett gäng underhållande människor runt omkring som peppade och distraherade. <3

På söndagen hann vi en något kortare tur där vi gick upp och fikade och gjorde raggmunkar utomhus, innan vi promenerade ner igen. Så tillfreds! På vägen hem åkte vi förbi Lundhags outlet och så shoppade jag mig äntligen en ordentlig skaljacka, varm, tunn jacka att ha under samt ett par vandringsbyxor. Det känns väldigt lyxigt, jämfört med vindjackan som jag typ har ärvt från farmor (inget ont i det, den har gjort jobbet rätt bra), men det är ju tydligt att man är dåligt klädd när man är den enda som sitter och huttrar på toppen.

Det gav i alla fall mersmak på fjällivet för den här familjen, och framför allt var det väldigt trevligt att få hänga med människorna!

Mössens julafton

I höst har jag varit väldigt sugen på att högtidsdekorera mushuset. Kanske någon slags fortsättningsnivå efter huset i övrigt är rätt klart, då kan jag i alla fall få dockskåpspyssla lite. Först blev det halloween där i slutet av oktober, och nu inför december var det dags för mössen att börja julstöket.

Kartongerna åkte fram och några var ivriga på att börja slå in paket.

Gran och hyacint, apelsiner med nejlikor.

Pappa Mus och lillasyster åkte iväg till pepparkakshuset för att förbereda det inför julhelgen. Den nyinstallerade brasan värmde gott.

”Leker barnen mycket med mushuset?” undrar någon gäst ibland. Nej. Inte så mycket nej. Men jag är bara glad att de låter mig ha mina leksaker på deras rumsyta, och så är vi alla tillfreds med det. (Deras kompisar som kommer på besök däremot, de kan ofta vara väldigt fascinerade)

Njuta i jul

Har ni njutpanik än? Av december, julen, myset? Med risk för att låta grisig här, men jag har verkligen lyckats hitta någon slags julefrid den här julen. Jag vet inte, jag tror en del beror på att jag inte är med och ordnar så mycket. Det är alltid lite stressigt, att vara värd eller fixa i huset inför något. Och sedan såklart att man bara har tid på ett annat sätt när tiden hemma går att disponera lite mer som jag själv önskar, och inte bara handlar om att rodda med små barn. Tjejerna roar sig med något, och jag kan plocka på, läsa en stund, pyssla med något litet julbak eller någon apelsin som jag vill torka. Och så handlar det om någon slags mental inställning.

Jag känner väldigt lite att det är massa grejer jag måste göra. Det blir jul ändå. Men kanske är det därför jag också fått göra mycket av allt det roliga jag längtar till övriga året, som har med julen att göra. Just för att jag har gått på lust och inte betat av en lista. Och sedan är ju det ständiga knepet som ju är toppen nu eftersom det är för sent (…), att göra bort julklappsinhandling och så vidare i november, när man ändå inte har så mycket bättre för sig. Om det nu är en stor källa till stress.

Så, istället för att tänka att jag ska göra det och det och det, så har jag försökt vara noga med att vara tacksam för de grejerna jag har gjort. ”Tänk, nu står jag här och dekorerar pepparkakshus med mina barn. Så fint att få vara med om det i jul.” eller ”Oj, nu har vi en stund med julmusik i bakgrunden och tjejerna pärlar och jag sitter och gör garntomtar, tänk att det skulle bli en så här fridfull stund under december.” Mer lite förvånat eller kanske ödmjukt noterat med närvaro att jag är här, nu, och får göra just detta som faktiskt blev av. Sitta på en julkonsert och bara lyssna. Inte tänka på sen, inte glida iväg, utan bara känna musiken och stämningen i kroppen. Fint!

Man kan tycka att sjukdom inte står på julens önskelista men vi var sjuka hela förra veckan hela familjen, och som tur var så var det en okej vecka att vara hemma (inte heller tokmycket att göra på jobbet, vilket var välsignat), även om det alltid är något man lyckas missa. Men framför allt fanns det tid att långsamt nästan hinna få lite jullovskänsla, med något pussel, pyssla med någon pappersängel, se Julens hjältar under filten, äta lussebullar till mellis.

I söndags fick vi se luciatåg med barnen i Tallhedskyrkan, väldigt gulligt givetvis. Efteråt var det julmarknad och lotterier, och jag julryste av nostalgimys.

Igår struntade vi i läggningstid, tog på tjejerna pyjamas och drog iväg kl. 20 för att se luciatåg i Piteå kyrka. Så väldigt värt det, att få gå hand i hand med familjen i den snöiga staden och sedan sitta inne i ljusens sken, kramandes med varsin liten pyjamastjej.

Ny uteplats med pool

Pool är ett starkt ord, jag vet inte vad jag ska kalla det – uppvärmd bubbelpool utan bubblor? En rund, varm sittpool?

Vi har i alla fall länge funderat på att vi, som ju älskar att bada alla fyra, skulle vilja ha en liten uteplats med pool utanför vårt badrum (alltså på baksidan av huset, där det inte varit något alls fram till skogskanten). Så, när vi hade renoverat badrummet i våras så tog vi sommaren på oss att skissa lite. Och sedan i augusti när Nolia kom till stan, och vi hade en vecka hemma innan semestern var slut, då drog vi igång projekt köpa-pool-och-bygga-uteplats.

Som vanligt när vi drar igång något så blir det några riktigt intensiva dagar när vi jobbar järnet, järnet, men så får vi också mycket gjort. Vi hyrde grävare som Jakob satt och grävde med till långt in på natten för att den skulle lämnas tillbaka morgonen därpå. Vi la markduk, spred ut grus med tusen vändor med skottkärran, det byggdes reglar och vi skruvade trall i många timmar. Vi är ändå ett bra team när vi gör sådant här? Om jag får säga det själv. Och så målade vi. Och tillslut, som kronan på verket, kunde vi sätta dit poolen och starta igång den.

Här kommer lite bilder under projektets gång:

Det är inte så piffat och stylat än, eftersom det gick mot vinter när den byggdes, men jag ser fram emot att få hit lite buskar och blommor till sommaren!

Den har vi använt mycket under tidig höst, sedan lite mindre under några regniga veckor, men nu med snö och vinter igen så har vi fortsatt badandet. Älskar att vi kan sitta och bada hela familjen, och så enkelt att bara kunna gå ut direkt från badrummet. Inte helt taktiskt kanske ur det ”superdyra el och ekonomiskt tuffa världsläget” som hösten visade sig mynna ut i, men ja. Vad gör man? (Jo, man har det nedsläckt och kallt i hela övriga huset verkar det som att svaret blev. Men poolen, där håller vi sköna 38 grader.)

Våra två nya familjemedlemmar

Vi har blivit sex i familjen! Bara den meningen vittnar om att vi är väldigt nära gränsen för att vara en crazy-rabbit-family, men vi har alltså skaffat oss två kaninungar, som vi faktiskt är väldigt förtjusta i alla fyra. Jag kan då rakt inte minnas att jag har hållit i två så snälla och fogliga kaniner förut, men då har de här också hållits. Och burits. Och ja, det är väl där svaret ligger i varför mina kaniner när jag var liten aldrig någonsin ville vara i famnen utan att sprattla – de fick inte så mycket kärlek helt enkelt.

De här små kaninerna blev ännu ett helgprojekt i sann Emma och Jakob-anda, där vi sitter och slökollar på Idol på en fredagskväll i slutet av oktober, och Edith ännu en kväll har varit ledsen och bönat och bett om en kanin. Och där älskar jag ju att jag kan säga: ”Jakob, ska vi inte bara köpa två kaniner nu i helgen? Det finns en kull antingen här i Hortlax eller en i Umeå som vi kan hämta nu direkt.” Och han svarar: ”Okej. Jag kan bygga en kaninbur.” Det är kärlek det!

Så, jag började skriva med potentiella kaninunge-säljare, och så skissade vi på bur. Jag skrev ett brev och la i brevlådan, och på morgonen fick tjejerna gå och hämta brevet där Edith då stavade sig till att det fanns två kaniner som ville komma och bo hos oss. Den lyckan alltså, det är det bästa jag vet. Så, medan Jakob fixade virke och började bygga, så åkte vi och inhandlade matskålar och diverse annat kanin-relaterat, och for även och hälsade på ett par gulliga kaninungar i Hortlax. Men, jag såg de vuxna kaninerna och rasen var väääldigt stor för två små tjejer. Så, under natten grubblade jag för fullt, och när det var morgon fick jag återigen tacka min lyckliga stjärna för att Jakob är den han är, för då berättade jag försiktigt om mina farhågor kring att välja två stora kaniner som ju då kan leva i typ tio år och framförde ännu försiktigare min önskan om att istället åka hela vägen till Umeå för att hämta två små dvärgkaniner där. Och han höll med!

Sagt och gjort, Signe fick tack och lov vara med farmor den söndagen, Jakob byggde vidare på den nu rätt stora och seriösa kaninburen, och jag tog Edith och Cecilia och sträckkörde till Umeå. Men alltså, det var det värt, för där möttes vi att en sådan gulliga kaninägare och ett helt gäng fluffiga kompisar. Med vuxna kaniner som också såg lagom stora ut. Och hem, med en lycklig sexåring (som på uppdrag valt ut en åt Signe också, som ville ha en släthårig) åkte vi med två kaniner som fick flytta in i en sådan fin bur.

Och varje dag, ofta fler gånger, får de komma in och gosa med oss, äta någon liten morotsstav eller bara skutta omkring lite på kaninfilten.

Nåja, de kan leva många år till där de kan hinna glömmas bort, men just nu är de väldigt uppskattade. Djur ändå! Om än det bara är två små kaniner. Just ja, ni undrar kanske vad de heter?

Låt mig presentera, till vänster har ni Signes kanin Lilly, och till höger har ni Ediths kanin Smoothie.

En känsla av stora barn

Kan vi prata om att Edith har börjat skolan? Hallå? Jag tänkte kanske att jag skulle känna mig mer snyftig över det, men jag känner mig mest bara… stolt. Hon var så peppad, så peppad, och tycker verkligen det är så roligt. Och kanske var jag mer nervös över hur det skulle gå för Signe att vara själv på förskolan men – behövde jag vara orolig? Absolut inte. Hon är ju väldigt socialt kapabel, den där damen.

Och första utvecklingssamtalet med E, där man fick höra så väldigt mycket fint om hur hon är som person i klassen, och tänker på allt hon lär sig (hon har ju tillexempel knäckt läskoden för någon månad sedan vilket ju är så mäktigt på något vis, verkligen en nyckel som öppnar upp så mycket). Den lilla byaskolan hon går på är också fem plus, så det bidrar nog till den goda känslan. De är 11 barn i hennes klass, drygt 50 på hela skolan (fsk-årskurs 3), och det passar nog henne perfekt. De får liksom vara små lite längre på den skolan, känns det som.

Det börjar kännas tydligt nu, att vi inte längre är småbarnsföräldrar. Nåja, Signe är bara 4, men det är ändå två barn som man verkligen kan umgås med, prata med, resonera med. Och ja, det är klart att det kommer andra utmaningar istället, av större kaliber, men man slipper åtminstone agera på absolut ingen sömn, skrikande barn (oftast slipper man det i alla fall) och i den direkta sekunden något händer. Nu handlar det mer om att tänka kring föräldraskapet. Vad är viktigt för oss, hur rustar vi våra barn, vad är absolut nej.

Också läskigt att man aldrig lär sig klart, eftersom det hela tiden kommer nya åldrar. Stackars barn nummer ett kan jag tänka ibland. Allt är nytt för de små föräldrarna. Och ja, det går att fråga andra föräldrar hur de gjorde men hela samhället är ju också förändrat sedan tjugo år tillbaka?

Nåja, det jag egentligen ville säga är att jag känner mig så tacksam och så nära min lilla familj. Det är verkligen mina människor, och det finns inga jag hellre spenderar tid med. Även om vi bara är hemma, i olika rum och pysslar på, så vill jag bara vara dem nära.

Viktor och Saritas bröllop

Det kommer att bli lite hoppigt framöver, för nu har jag en hel höst att ta igen. Och det gäller att passa på när bloggandan faller på.

Men min lillebror Viktor har ju gift sig, med fina Sarita! Vi kan väl börja med att vi i slutet av sommaren fick ordna möhippa för Sarita, och det blev verkligen en dag av mys och mat. Vi åt brunch, hade ordnat egen chokladprovning, hon fick binda egen blombukett hos bästa Moa i hennes trädgård (vi fick otroliga odlingstips), lekte lekar och hade pyjamasparty med film- och musikquiz. En dag i min smak också, som ni kanske anar. För Viktor hade killarna också en otrolig dag med all in på Sagan om ringen-tema, med Viktor som Legolas, vilket utmynnade i en väldigt rolig svensexefilm.

Men sedan inleddes ju september då, och då blev fullskalig bröllopsbonanza. Jag och Jakob var värdpar tillsammans med två kompisar till Viktor och Sarita (ja, och till oss med), och vi filmade, skrev manus, förberedde lekar. Och förutom det var jag också syster som försökte hjälpa till allt jag kunde med att skriva namnskyltar, gästbeskrivningar, texta välkomstskyltar och så vidare. Det var såå roligt och såå intensivt, och sedan var själva bröllopsdagen bara så otroligt rolig och lyckad på alla sätt och vis. Det var en sådan rolig blandning av människor, där ganska hög grad var liksom unga vuxna, så den härliga middagen med lekar och god mat övergick till fullskaligt dansgolv med bar och ja, jag tror inte vi var hemma förrän 4-snåret. Det är i sanning en lyckad fest. Dagen efter? Veckan efter!? Nej men alltså jag trodde aldrig jag skulle bli pigg igen. Helt slutkörd på energi och känslor. Men det var det värt.

Jag måste ju få visa ett gäng bilder från först vigseln och det här GULLIGA gänget (mina barn och syskonbarn) som gick in som små brudnäbbar före brudparet i kyrkan. Jag blev riktigt rörd när dörrarna öppnades, för det var liksom de barnen (ja minus Abbe, han sov) jag älskar så mycket och som så kavata troppade in till vacker musik.

Vi gjorde också ett tappert försök att få till en rimlig familjebild. Lyckat!

Och sedan, när vi snyftat och kramats klart utanför kyrkan, då var det dags att åka till lokalen där de verkligen gått all in i dekoration. Det var så fint! Och folk höll så bra tal, och var så roliga och bjussiga, och ja, det var bara så roligt.

En dag att minnas för resten av våra liv!

Vi går mot jul

Vänner! Vet ni vad som händer när jag slutar blogga? Jo, jag slutar fota. Eller nja, inte riktigt sant kanske, för jag fotar ju mycket med telefonen. Men det är ju något med att man ska någonstans och tar med sig systemkameran för att ”det här kan jag använda till bloggen” och så tänker man inte på hur mysigt det är att ha kvar alla bilder framför allt.

Det gör också att man sätter sig med datorn, tankar upp bilderna, döper dem och sparar dem i mappar. Det händer inte på telefonen i samma utsträckning kan jag lova. Jag kan få lite lagringspanik ibland. När jag inser att jag typ på 7 år har fått ihop till dryga 30 000 bilder på telefonen (orensat tyvärr). Fattar ni hur mycket bilder det kommer bli att gå omkring med om några decennier till? Jakob menar att lagringen kommer ju att växa också, så att telefoner med mera kommer att kunna lagra mer framöver. Nåja. Den som lever får se.

Som exempelvis den här helgen, den hade varit väldigt fin att ha ordentliga bilder från. Det blev verkligen en mysig första advent? Jag fullkomligt älskar när man har en relativt obokad helg, som sedan fylls på med sådant man vill göra allt eftersom.

Lördagen spenderades på två olika julmarknader, med ponnyridning, slädtur, renskinn med eldar och marknadsstånd. Cecilia hade sovit över hos oss, så det var så mysigt att lajva storfamilj. Efter marknaderna var vi så kalla att vi direkt åkte hem och slängde oss i poolen (sensommarens nya inköp, kan berätta mer om det sen). Och där satt vi i mörkret, med elden sprakandes bredvid oss och i röken från poolvattnets värme som mötte kylan. Sedan kilade vi in och gjorde oss i ordning för kvällen där vi var bjudna på väldigt gott adventsfika hos vänner, och där blev vi kvar fram till midnatt.

Första advent spenderades i kyrkan där det var fyllt till bredden med människor (och adventsstämning!). Jag var med i projektkören som sjöng adventssånger, och det var vår ansvarsgrupp som ordnade serveringen så det fanns att göra. Sedan blev det grötmys hos svärföräldrarna, där vi fick lite försmak av jullov med tjejerna som satt och spelade spel med sin farfar och faster, och jag och Lotta satt och byggde pussel. Medan Jakob sov på kökssoffan.

Jag hoppas verkligen att kommande adventshelger går i samma anda.

Familjeläger med KRIK

Här halvligger jag i soffan, helt urlakad efter fyra dygn av familjeläger på Storstrand med KRIK. Och det har verkligen varit precis som läger brukar, mysigt, roligt, intensivt, dagar som känns dubbelt så långa och sedan alltid lite vemod när det är slut. Det var så väldigt roligt att så många av våra kompisar var med, och att det även var flera nya familjer så att vi var typ 70 deltagare. Barnen har bara lekt runt och ville verkligen inte att det skulle ta slut.

Vi anlände i onsdags efter vi hade ätit middag och den kvällen grillades det korv i solnedgången.

Sedan har vi även hunnit med mycket aktiviteter med hela familjen. KRIK vill ju gärna främja rörelse och aktivitet, och större delen av lägret har spenderats med någon form av träningskläder.

Luncherna har ätits inne i matsalen på Storstrand (där lägret var).

Och middagarna har ätits vid lååångbord, med de övriga kompisarna som var där och campade. Och alla kvällarna, när barnen somnat, samlades vi en efter en i någons förtält och satt med ljus och massor av chips, och bara pratade.

En dag var det bergsbestigning, upp till Falkberget. Både stora och små knatade upp till vindskyddet, medan de flesta även gick upp till toppen för att få sig en trevlig utsikt.

Signe var som vanligt mest intresserad av matsäcken. Känner igen mig starkt. Men både hon och jag tog oss upp till toppen också!

Louie fick bärhjälp. 

”Allt solen rör ska bli ditt, Simba.”

Några av barnen ville posera med deras coola miner på en stor sten.

Och fort hade skaran utökats. <3

Fredagskvällen spenderades givetvis framför EM-matchen där Sverige mötte Belgien. Och vilket jubel, när målet tillslut kom i 92:a minuten! Nu blir det semifinal på tisdag.

Det har även varit flera barnmöten med dans, musik, tävlingar, bus och berättelser från bibeln.

Här bodde vi! Viktor och Sarita bodde i husvagn, och vi överraskade oss själva med att dra dit två tält och sova där i fyra (!) nätter. Otroligt imponerade av oss själva. Snabb analys. Under nätterna sov vi riktigt gott. Perfekt temp, sköna madrasser (bra att både våra familjer har bra fjällutrustning som vi fick låna ihop). Men övrig tid? Det är ett väldigt kravlande på knä, undvikande av myggor i sovkojan, framdragande av skrövliga kläder som ligger i någon duffel.

Nej hörrni, kanske på något fjäll någon gång.

En kväll var det musikquiz med livemusik utomhus. Så mysigt att sitta och mumsa grillade hamburgare och äta fika medan ett gäng musiker spelade musik. Det pågick alltså en konferens på Storstrand samtidigt, så under hela helgen har även massor med annat folk kommit och gått.

Ännu mer tävlingar för alla åldrar. Det är väldigt roligt att göra sådant tillsammans, allihopa!

Och sedan var det avslutande familjegudstjänst idag kl 11, där de barnen som ville vara på scen och sjunga och dansa fick det. Finn gärna två nöjda barn som tillhör mig.

Väldigt tacksam för den här helgen! Nu ska vi tvätta och packa om, innan vi drar på bilsemester på tisdag. Än är det några veckor sommar kvar!

Stugkalas för Signe-bus

Signes födelsedag spenderades ute på stugan vid Småskärsudden. Förra födelsedagen blev ju lite vingklippt eftersom hela stugan var engagerade i bröllop för Tove och Anton, så den här gången blev det lite mer Signe-fokus. Efter att ha vaknat vid 5.42 när Signe väste: ”Hoho, mamma? Kommer du ihåg att det är min födelsedag idag?” och jag sedan parerade frågor från två barn i typ en och en halv timme (”Hallå, kan ni inte bara se på ipaden en stund?”) så klev vi tillslut upp strax efter sju. Signe låg kvar i sängen, och vi gjorde i ordning frukostbrickan och vandrade in sjungandes Happy birthday (enligt önskemål).

Sedan gick vi upp till storstugan och öppnade den stora pakethögen. Det var Encanto-lego, Encanto-dockor (ni anar ett tema), badlakan, kläder, bok, käpphäst och mycket mer. Det kommer alltid perfekt in i sommaren, när tjejerna hunnit bli lite mättade på leksakerna här och sedan får en nytändning med lite nytt att leka med.

En väldigt glad liten fyraåring. 

En väldigt peppig storasyster också. 

Sedan vid kl. 14 började gästerna komma. Väldigt härligt att äntligen få samla den stora skaran igen!

Det öppnades ännu mer presenter.

Och sedan högg vi alla in på fikat. Signe blåste ut ljusen och vi sjöng, men själva utblåsandet gick så fort att jag inte hann fota.

En mysig liten barnaskara.

Sedan övergick det till middag, av det enkla slaget. Pitabröd med tacofärs som stekts ute på stora murikkan, grönsaker och såser. Lätt som en plätt att föda över 30 gäster.

Stora såpbubblor var en annan present som invigdes tämligen direkt.

Och när de yngsta gästerna åkt vidare kunde även enhörningen i gips tas fram och färgläggas.

En väldigt lyckad dag!

Signe 4 år

Signe har fyllt fyra år! Det här är nog första födelsedagen som Signe verkligen sett fram emot och räknat ner till, och ändå varit medveten om vad det är hon faktiskt längtar efter.

Fyra år. Den här lilla, gulliga kroppen, hur kan den ha hunnit bli fyra år?

Det är en fröjd att vara mamma till Signe. Hon är bestämd med vad hon vill men går också verkligen lura bort med bus och distraktion. Hon är gosig och kramig, och kommer ofta och sätter hennes händer på mina kinder för att sedan leverera en öm puss på munnen. Hon är bra på att dela med sig, och är ofta den som kompromissar för att storasyster ska fortsätta vilja leka.

Och hon skrattar. Ibland när hon sitter i mitt knä och vi tittar på varandra, så bara bubblar det över och vi kan inte sluta. Det där porlande skrattet där hon nästan dråsar ihop för att musklerna viker sig. Underbart. 

Hon pratar också, helst hela tiden. ”Får jag säga en sak?” eller ”Visst, mamma?”. Långa förklarande meningar om varför det är på ett visst sätt, eller dramatisk viskande berättelser om hitte-på-saker. Eller så sjunger hon.

Hon kan bli ganska blyg också. Inte alls lika stå-på-scen-modig som storasyster, och kan fråga vad någon heter på ICA för att sedan, när de berättar sitt namn frågar tillbaka, plötsligt viker ner blicken och inte kan säga ett ord till. Låter gärna någon annan ta lead.

Men hon har lätt för att vara med kompisar. Är hjälpsam, omtänksam, vill förklara och hindra bråk. Leker mycket med dockan och tar hand om den. Hänger fortfarande gärna med Edith och hennes stora kompisar, och det kommer bli spännande att se om hon blir lite mer självständig nu till hösten när Edith börjar skolan.

Jag är så glad att just hon kom till oss. Vår älskade, gulliga lilla Signe. 

Invigning av växthus. Igen.

Det har hunnit vara ett litet arbetsprojekt här på Småskärsudden i sommar, det tenderar som att vara i snitt ett sådant per år. Och årets projekt blev ett växthus! Som jag inte alls var delaktig i, så inget strålkastarljus på mig inte. Men de övriga gjorde ett mycket bra jobb. Det ligger lite på baksidan, där kvällssolen finns och inga vindar kan nå en (inne i växthuset alltså). Så funktionen kommer väl egentligen bli mer ett ”här kan man sitta på kvällarna med några gäster utan att behöva abonnera hela stugan där 14 andra vuxna bor”. Kanske att det även kommer rymmas några plantor, men det återstår att se.

Väldigt trevligt blev det i alla fall, med den där gråa färgen mot alla tallar. Så här om dagen blev det invigningsfika! Mats hade bakat sin i det närmaste berömda toscakaka, och vi satt där och mumsade i den sköna värmen.

Fredagsmiddag på stugan

Nu tycker jag att vi är väldigt bra inne i semestern, där dagarna bara löper på. Vädret är lite fram och tillbaka, men vi hann ju med en härlig sommarvecka med supervärme, så inte mig emot att det är lite svalare för tillfället.

Vi fikar, åker båt, läser böcker, spelar mexican train långa eftermiddagar, äter de oerhört goda middagarna som bjuds här på stugan och mår allmänt bra. Idag var vädret lite sämre och vi hakade på småkusinerna till Leo´s lekland. Som alltid känner man sig som en mycket god förälder när man lyckats avverka fyra timmar på ett stojigt lekland och sedan har två barn som slocknar i bilen på vägen hem.

I fredags var ”de vuxna” (alltså, föräldragenerationen över oss) ute på äventyr så då passade vi på att bjuda över Hanna och Anton och tjejerna på tacos. Det är ändå härligt att blicka ut över alla på altanen och inse att det bara är typ två vuxna som är ditbjudna gäster, och resten ”hemmafolk”. Vi hamnar lite i en egen bubbla på sommaren och träffar inte vännerna riktigt lika mycket som annars, vilket ändå känns okej eftersom vi istället träffar familj och släkt som vi inte ser så mycket alls under övriga året – men, det är ändå otroligt trevligt när vi kan ta tillfället att ses igen. Vi har också planer på en gemensam husvagnstripp om någon vecka vilket kommer bli fem plus-mysigt.

Jag kände att jag också ser fram emot att kunna börja bjuda hem till middagar igen i huset sen till hösten, det är verkligen något som pausades under våren när allt var byggarbetsplats.

Tjejerna skulle ner och bada, men det var verkligen ett kylslaget hav just den här dagen. Då är det bra att det finns gummibåt!

Nu ska vi strax cykla vidare till Ershags några hus bort, och grilla korv och pinnbröd. Sommarkvällar ändå!

Badrumsrenovering före och efter

Nu är det hög tid att visa hur det blev i badrummet! Om vi börjar från början så började vi i höstas att planera för att renovera både stora badrummet och lilla gästtoaletten. Vi var lite rädda för att det skulle vara fukt i badrummet, för ibland tyckte vi att det luktade lite fukt men vi hoppades att det bara var från den gamla golvbrunnen eller så. Så, vi lejde bort det till en firma och dumt nog började vi med lilltoan. vi tänkte att den skulle gå snabbt och sedan skulle vi ha en toalett att använda medan badrummet gjordes om.

Och det gick fort! Det var bara det, att när den var färdig och vi började riva badrummet så är aaallt.under.sjö.blö.tt. Så, det blev försäkringsärende, Anticimex var förbi, det sattes in fläkt, vi flyttade till farmors tomma lägenhet och allt stannade av. Plus att vi fick veta att det skulle behöva rivas upp ungefär en meter runt omkring badrummet, vilket innebär att det som påverkades då var vårt sovrum, tjejernas sovrum, hallen OCH den nyrenoverade lilltoan.

Men, tillslut, efter ett gäng med ohärligt pådrivande samtal till olika hantverkare (märkligt vad det tar mycket tid att vara projektledare, utan att ens vara den som renoverar), ändringar som har behövt göras i sista stund, osv så blev vi alltså tillslut färdig två (!) dagar innan första hyresgästerna anlände (något av ett stressmoment under hela våren, att ha en så tydlig deadline). Haha! Man måste fnissa nervöst.

Men låt oss gå till bilderna. Såhär såg det ut innan:

Vi valde att köra safe med ett ljust klinker som vi kände håller länge, och istället måla en lite ”roligare” (nåja, åtminstone inte grått) gröngrå färg på både väggar och faktiskt även tak. Färgnyansen heter Antique Green 7629 från Jotun, och klinkret heter Ceppo de Gré Light.

Men först skulle det rivas lite mer. Här var vi alltså fortfarande lyckligt omedvetna om vad som fanns under.

Här var lilltoan redo för golvläggning.

Det här var en ångestfylld kväll. Ju mer vi rev, desto värre blev det.

Jakob kämpade på med bilandet och tillslut var det såhär härligt i rummet. Och såhär fick det sedan stå i några veckor.

Men så äntligen, fick vi klartecken för att snickarna kunde börja bygga igen! Otroligt härligt när det äntligen fick vända.

Eftersom de behövde öppna upp golvet ut mot hallen och även ta bort garderoberna där, så passade vi på att vrida städskåpet. Det var tidigare en garderobsdörr precis bredvid lilltoans dörr, och vi har tyckt att det kanske inte var så snygg med så många dörrar på rad, så då valde vi att vrida öppningen till vänster i stället, och kunde då få en 80 cm bred skåp istället för 60.

Badrummet blev med dörr istället för frostat fönster och det kändes lite som ”Varde ljus!”.

När lilltoan var färdig första omgången så kände vi både att vi ångrade att vi inte hade valt den ljusare varianten på klinkret, och tack vare att det sedan drog ut på tiden så kände vi att det var värt att byta, att vi ändå skulle hinna få det i tid. Och det är jag otroligt nöjd över nu! Ville verkligen ha den vita känslan mot gröna väggen, och inte den mellangråa som förra var.

Färgen målades och vi började se hur det skulle se ut. Alltid lika spännande att se hur färgvalen man bara gjort från katalog blir i verkligheten.

Här ser man hur öppningen för städskåpet växer fram.

Ett annat orosmoment var bänkskivan som vi måttbeställt och valt för länge sedan, och det var så oerhört skönt att den passade och också gjorde sig bra till klinkret!

Det rymliga städskåpet kom på plats. Sedan blev det dörrar som målades in i väggfärgen.

Badkaret kom på plats…

…det övriga började komma på plats…

…och badkaret klinkrades in. Och plötsligt var badrummet färdigt! Eller, vi saknar fortfarande en duschvägg i klarglas som ska på plats, men den borde vara här vilken dag som helst.

Så väldigt skönt. Jag riktigt längtar efter att ta första bubbelbadet här en sensommarkväll när vi flyttat tillbaka, öppna upp altandörren och ligga och titta ut på kvällssolen. Sedan är tanken att vi ska bygga trall och köpa ett bubbelbad som vi ska kunna ha igång året om, vilket känns underbart för oss badälskare. Att kunna bada krispiga vinterkvällar, eller låta barnen härja under varma sommardagar. Jag hoppas vi hinner få till det nu i slutet av sommaren.

Och just ja, såhär blev lilltoan! Samma klinker och samma färg – även om den ser heeeelt annorlunda ut i det här fönsterlösa utrymmet. Mycket mer olivgrön än grågrön. Också svårfotad eftersom den pytteliten.

Midsommarafton i Blåsmark

Jag måste ju också skriva några rader om årets midsommarafton! Vi spenderade den i soligt varma Blåsmark hos Viktor och Viktoria, med ett gäng av våra fina vänner och deras barn (kan fortfarande inte förstå att vi nu är typ lika många barn som vuxna). Väldigt trevligt!

Först inledde jag såklart med midsommarbilder i alla de konstellationer. Tjejerna är så vana, så de liksom bara ”var ska vi sitta”.

Årets traditionsenliga enda familjebild.

Sedan åkte vi till Blåsmark, där midsommarstången kläddes.

Sedan blev det dans runt midsommarstången, småplättar åt alla barn, grillmiddag, Bäst-i-test-lekar, jordgubbstårta och musikquiz. Allt man kan önska sig av en midsommarafton!

Nu kommer semestern

Eller ja, tekniskt sett är jag och tjejerna redan inne på tredje veckan, men det känns som att den här veckan är den första riktiga semesterveckan. Så himla skönt att vara i mål med renovering, flytt till stugan och städning av huset. Vi flyttade alltså ut våra saker i söndags (en av årets varmaste dagar, jo man tackar) och installerade oss, och sedan började stora städningen av huset på söndagen. Tack OCH LOV för mamma och mormor som var med och städade exakt hela dagen, och för Lotta och Hanna som skötte Signe. Edith var på miniorläger (jo, så stor är hon alltså nu. Hennes betyg efteråt var: ”Jag hade kunnat vara kvar hur många dagar som helst.”) Men tillslut blev vi klara, huset blev renare och finare än det någonsin varit, och även om nu just det var lite sorgligt att inte få vara kvar och uppleva, så var det sådan frid att landa ute på stugan sen och känna att nuuuu börjar resten av sommaren.

I helgen har vi också hunnit hänga med min familj på mamma och pappas stuga, och haft en ljuvlig spelkväll ute på bryggan med ett gäng kusiner. 

Så många veckor av det här kvar <3

Kalaslördag för Viktor

Det är faktiskt inte bara fix och trix i det här huset, vi hinner med en hel del trevligheter också. Som i lördags, när vi var bjudna på kalas för lillebror Viktor. Men först hann vi faktiskt ut till stugan en sväng på förmiddagsfika som Jakobs moster Anna-Karin hade ordnat.

Tänk att om en vecka flyttar vi ut igen, till sommarstugornas tid (vi flyttar alltid alla prylar till vår sovstuga på Jakobs föräldrars stuga, för utrymme och bekvämligheter som tvättmaskin/dusch osv, men sedan vill vi alltid hinna bo någon omgång ute på mor och fars stuga också). Det är ändå alltid något speciellt med den där första kvällen när man landat på stugan, efter en dag av nedpackning, uppackning och installation. Och så somnar barnen. Troligtvis lite senare än vanligt, för att det tar en stund att varva ner. Havet stillar sig i solnedgången och man tar på sig den där stickade tröjan som legat kvar under vintern och som man bara använder på stugan. Och så är det någon i huvudstugorna som ropar att det är kvällsfika, och man sitter där och dricker te. Och vet att det är en hel sommar kvar.

Åh jag hoppas verkligen att jag hinner landa i sommarnjutet den här sommaren också, trots att det känns lite både och just nu att återigen bo i kappsäck. Jag har inte hunnit bli less på att bo i huset igen (trots kaoset), efter veckorna i lilla lägenheten. Så, jag ska försöka att inte låta sommaren gå åt till att smyglängta till sensommaren/hösten och ett ordnat liv och städat hus, med vänner över på middag igen (vilket vi typ inte haft under hela våren) och en övervuxen trädgård som… Nej, nu fokuserar vi på sommaren. SOMMAR tjohoo.

Okej, tillbaka till kalaset som vi alltså sedan åkte vidare på. Med, som alltid, lyxigt fika, hög ljudvolym och gulliga barn. Och en lillebror som fyller hela 28 år.

Man får vara glad om man hinner se presentpappret innan ett hjälpsamt barn öppnat alltsammans. 

Herman är inte riktigt så besviken som han ser ut, mamma frågade om han hade fått ett myggbett här och han svarade uppgivet: ”Mmm….” Det förstår man ju, att det är svårt att se glad ut i just den stunden när man måste tänka på myggbett.

Smörgåstårta, jordgubbstårta, jag älskar tårta!

En morbror som busar mycket, skulle säga fifty fifty på om det slutar med skratt eller tårar. Den här gången var det kö till roligheterna. Någon form av ”dans med händerna”, om jag minns rätt. 

Älskar att sitta nära barnbordet och höra deras små resonemang. 

Sarita höll sig på marknivå med di små. 

Så mycket GULL i alla de här barnen. 

Kusinmys. 

Och mer kusinmys. Louie är en riktig gosis. 

Och det var det hela. Idag är det ny vecka, med junta, midsommarafton och Jakobs sista jobbvecka innan semester. Vi ställde klockan på 6.40 för att med öppna armar välkomna den hantverkare som står för dagens aktivitet. Borde vara flytspackling och fogning av badkarsklinkret på schemat. Framåt och vidare!

Vårruset, semester och ett badrum

Nej men, ska vi börja med badrummet. Som verkligen känns som att det. Aldrig. Blir. Klart. Jag är så väldigt less på allt nu, och stressad över att vi har deadline med gäster som ska hyra. Samtidigt som jag inte har velat avboka de stackarna, som ska hit på fotbollsturnering där befolkningen typ fördubblas (nåja) under några dagar och det är helt omöjligt att få boende. Men den extrastressen har inte varit bra för psyket.

Okej, med det sagt så är det faktiskt på riktigt nära med badrummet nu. Det som saknas i skrivande stund är fogning av kakel kring badkaret, duschväggen som ska monteras och kanske någon trevlig blomma. Sedan får det faktiskt räknas som klart. Då har vi då istället lilltoan, som ju då har rivits igen och som verkligen kommer bli på gränsen. Och jag försöker intala mig själv att annars stänger vi bara den dörren och säger sorry, den är inte klar. Men jag vill ju inte heller behöva avbryta hantverkarna mitt i, utan för egen del vill jag verkligen bara att det ska hinna färdigt. Där kommer de och flytspacklar på måndag, sedan ska de klinkras, fogas, spacklas och bättras på en del av färgen som förstördes i rivningen. Och sedan monteras toastol, handfat, vägglampa, spegel.

Och hyresgästerna kommer om en och en halv vecka. 

Ja, jag har ju då hunnit gå på sommarlov med tjejerna för en vecka sedan, men jag har inte riktigt hunnit jubla ut här än, mest för att semesterkänslan inte precis är här än. Att-göra-listan är lång, och vi pysslar på med husgrejer varje kväll och ställer fortfarande klockan på 6.40 varje morgon för att hinna vakna innan hantverkare (i bästa fall) knackar på dörren strax efter 7. Och sedan är det ju bara stöööökigt överallt eftersom allt har varit flyttat i olika rum och lådor, och så ska det bli någon form av ordning lagom tills vi ska packa ner allt igen och dra till stugan, och sedan storstäda huset i minsta detalj, lösa bevattningssystemet ute så att all växtlighet överlever utan att vi bor här, och så ska det funderas kring sommarplaner, anmälas till läger, planera för festligheter, osv osv. Och så är jag ledig själv med tjejerna och vill att de ändå ska ha det härligt och svara ”javisst kan vi cykla till en lekpark” när de frågar.

En parentes, men Signe har förresten också lärt sig cykla själv för några veckor sedan, vilket är otroligt roligt främst för henne. Tillslut var det bara som att polletten föll ner, och hon bara satte sig upp och cyklade iväg!

Förlåt, nu har jag tagit upp flera spaltmeter med klagomål om ”allt som måste göras”. Trots att jag är helt medveten om att det inte alls är synd om oss. Mycket är dessutom helt självvalt. Men ändå. Det känns som att jag har blivit allergisk mot måsten. Vill inte behövas någonstans alls. Vill bara långsamt kliva upp och äta frukost och cykla till någon strand typ. Lyssna på Sommar i P1 och krama barnen i en hängmatta.

Vi har i alla fall bland annat hunnit njuta av en solig nationaldag där vi cyklade med storfamiljen till Hortlax och såg Walliska svartnosfår, åt picknick, var med på barnridning och klappade kaniner.

Både Lina och Elin med familjer var också där. Ser ni så coola kusiner jag har?

Jag och några tjejvänner spenderade även en otrolig, solig, sommarkväll i Luleå med att springa Vårruset. Härligt, peppigt och jättejobbigt. Hade absolut inte gjort min joggingläxa innan men sprang så gott jag kunde med huvudet (tro ni, det är mest huvudet jag springer med) och ville såklart kräkas när jag kom i mål. Och då gick det ändå inte speciellt snabbt, ska jag säga. Men en väldigt mysig kväll!

Adam och Emmas bröllop

Nu har jag äntligen hunnit spana igenom alla bilder jag fotade från Adam och Emmas bröllop i Göteborg, och jag bara måste få visa ett litet axplock från både miljön ut på Donsö och från bröllopet. Tänker att visst gillar man ändå att titta på bröllopsbilder?

Vilken väldigt mysig helg det blev! Mycket restid, men ändå väldigt härligt att hinna hänga både inne i Göteborg och ute på Donsö under fredagen och möta upp med alla vänner, och sedan att hinna äta hotellfrukost, promenera runt på ön och vara på ett väldigt trevligt bröllop. Adam och Emma var så fina, och verkade så nöjda med dagen vilket verkligen var så roligt att se.

Tusen tack för att vi fick vara med på er dag!

En natt i tält

Efter ett ganska intensivt dygn i Luleå med alla kommunikatörskollegor runt om i Luleå stift (oerhööört trevligt att ses igen efter snart tre år), skyndade jag mig hem i fredags och började åka runt och hämta upp sovsäckar och liggunderlag från diverse familjemedlemmar, handlade matsäck och packade. Vi hade nämligen planerat att följa med och tälta med ett gäng andra familjer, med kyrkan som arrangör. Aningens skeptiska eftersom det skulle vara kallt och regnigt.

Klockan 18.00 prick, sladdar vi in på gården där vi ska mötas upp, för att sedan åka traktorsläp till en scoutstuga i skogen. Och vad möts vi av? Strålande kvällssol och ingen vind. Väldigt idylliskt.

Efter en rolig traktorfärd ut, gick vi tipsrunda, grillade korv och marshmallows, sjöng och hade charader. Tillslut började några mygg smyga fram, och vi och ett par andra familjer kröp in i det stora tältet. Fåglarna kvittrade utanför, det var ljust och barnen fnissade en del men efter relativt kort tid sov de alla – och vi med.

I lördags vaknade vi föga förvånande rätt tidigt nästan allihopa (6.30, men det hade också mycket väl kunnat vara 4.12) och vi gick ut och gjorde upp eld och åt frukost, innan vi packade ihop oss och åkte hem.

Hur jag sov? Ah, äh. Känslan är att jag vaknade en sisådär 25-30 gånger under natten och ömsom frös, ömsom hade ont någonstans – men ändå, det var det värt. Även om jag nog aldrig kommer bli någon tältare på riktigt.

Dagen efter var energin inte på jättehög nivå, både barn och föräldrar var lättkränkta och lynniga men jag hann ändå pyssla på en del i trädgården, vi hann montera studsmatta och försöka navigera oss runt i kaoset som fortfarande råder här hemma. Förlåt, men jag börjar vara less på att allt bara är på fel ställe här hemma. Och så har vi deadline om någon vecka när första hyresgästerna, och jag är stressad över om det hinner bli klart, och över att vi ska hinna peppa huset med all städning innan dess. Jag har insett nu att vi inte kommer hinna ställa i ordning själva innan, utan vi kommer i bästa fall hinna klart precis innan och gå direkt från färdigt hus, till att städa hus, till att flytta till stugan.

Det efterlängtade badrummet får vi spara till hösten med att använda… Nåja, vi får hoppas hyresgästerna premiäranvänder det med värdighet. Om det över huvud taget hinner bli klart, vill säga.

Växthuset är tillrett

Jag ber om ursäkt för att jag tjatar på om mitt växthus, men det var en sådan oerhört tillfredsställelse i helgen när jag tillslut fick i ordning. Fixade i ordning pallkragarna, även de tre nya där jag planterade jordgubbsplantor, sedan planterade jag om alla tomater, gurkor, paprikor och band upp dem i växthuset. Jag har fortfarande kvar småplantorna av blommor och de jättestora-solrosorna-som-borde-få-komma-ner-i-mer-jord, samt det som ska i pallkragarna men jag vet inte om jag vågar sätta ut det riktigt än? Eller? Kanske bara kör, och täcker med fiberduk på nätterna. Jag vill också ut med alla frööööer! I år kommer jag försöka sätta dem lite mer i rad, förra året bara typ… hällde jag ut lite olika?

Jag ska också göra i ordning dahlia-rabatten, det blir väldigt trevligt.

Och vet ni, jag känner mig faktiskt riktigt stolt över att allt i mitt växthus just nu är sådant som jag själv drivit upp från frö. Att jag klarade det! Jag, som knappt har kunnat hålla krukväxter vid liv! Det är så roligt, att som vuxen fortfarande inse att man faktiskt kan lära sig nya saker, få nya hobbys, upptäcka att man gillar sådant man inte trodde man gillade. Vi är förändringsbara, kära ni! Vilken himla tur.

Det är dock en aning skrämmande hur gärna jag vill prata om mina planteringar (och höra om andras). Jag har några i min direkta närhet, jag vill inte nämna några namn men både Jakob och bror Martin har ju en otrolig förmåga att prata länge om sina hobbys. Vilket jag suckat över pga inte intressant för någon annan.

Och nu är jag där själv, och ska ta igen alla timmar jag lyssnat på diskussioner om rullskidor, cykelreparation, pulsförändringar och vilka löparskor som är bäst i vilken terräng. Och SOM jag ska hålla låda! Precis som jag bevisligen verkar göra här på bloggen.

Och ni? Ja, ni hänger med!

Låt oss prata om tid

Jag är återigen inne i en period när jag känner att tiden rinner mellan fingrarna. Det är en sådan märklig och svårhanterad ångest, att känna sig stressad över att tiden går. Samtidigt som jag verkligen anstränger mig för att förvalta den väl. Göra saker vi tycker om, förgylla vardagen, umgås med människor vi älskar. Ha tid med mina barn, även om jag inte alltid orkar vara så härlig som jag hade önskat.

Och ändå räcker det inte till. Tiden alltså. Men vad ska den räcka till då, tänker ni? Ja inte vet jag. Allt, tydligen. För när blir man någonsin mätt på livet? Jag har varit föräldraledig fredagarna hela senaste året och har ångest för att jag ”egentligen” ska jobba så mycket till hösten. Och tänker, skit i det. Skit i pensioner, löner, renoveringar, att känns sig tillräcklig på jobbet. Barnen är här och nu, och de vill fortfarande vara med mig och jag vill inget hellre än att vara med dem. Finnas där, runt omkring dem. Vem har sagt att jag inte kan gå ner i tid till hösten också? Edith börjar ju dessvärre skola (vilket jag också går och muttrar över, att inte få styra över min lilla dotters tid en stund till), men korta dagarna. Vara ledig med lillasyster.

Clara Lidström (UnderbaraClara) skrev ett så bra inlägg kring vad vi egentligen är beredda att betala för tid. Vad är det värt med kortare dagar på förskola, orken att laga middag, tid att hinna träna eller ta längre lov. Vad är det värt i kronor egentligen?

”Vi köper inte det vi helst vill utan det samhället har sagt åt oss är ok att köpa: En höjd levnadsstadard. Som en exotisk, dyr semester istället för ett ospännande köp av lediga måndagar.”

Nej men, ni hör ju, nu är det jag som söker möjlighet att gå ner i tid. Om vi ska ta de äldre på orden så kommer inte tiden att börja gå långsammare precis. Och medan jag kan lägger gärna mina pengar på ledig tid. Gör du?

Mot Göteborg

Jag vågar knappt skriva att vi ska iväg igen, men så kom jag på att jag nog inte hunnit skriva att vi var i Stockholm för ett par helger sedan? Så nu säger jag det, så att jag kan fortsätta reseskammen med att vi också då ska till Göteborg i helgen. På bröllop! Kan ni tänka er så trevligt, bröllop för två kära vänner på en ö i Göteborgs skärgård, sista helgen i maj. Här är det till att packa ner kameran, det kan jag säga er.

Men, vi kan ju också passa på att nämna hur oerhört trevligt Stockholmshelgen var, med Jakobs systrar och kusiner. Det är så fint att se hur det här gänget av människor som jag ju har följt lite såhär på avstånd sedan flera av dem gick i mellanstadiet (sjuk tanke), eftersom det är så stor skillnad på några år när man är typ 18 eller 12 år, nu plötsligt är mina vänner som jag verkligen tycker om att vara med. Och att de i sin tur fått partners som är lika härliga, och att vi nu var liksom 10 personer som hade förmånen att få vara med varandra en hel helg. Fint ändå! Och sedan kommer en sommar, där vi alla bor i storkollektiv med deras föräldrar ute på stugan. Det om något är väl ett bra tecken på att man trivs ihop?

Helgen var i alla fall magisk. Jag och Jakob anlände först själva till Stockholm kring lunch. Strosade iväg och käkade otrolig kebab på Meat On A Stick på söder, och sedan vandrade vidare till utställning på Fotografiska – bara för att vi kunde. Ni vet, sådant där man passar på att göra när man inte har smådamerna med. Sedan på kvällen mötte vi upp hela gänget på Smak, och åt av deras intressanta smak-meny. Lördagen blev också fullspäckad, med hotellfrukost och sedan Escape room. Alltså, det var så roligt? Jag är ju absolut sist på bollen med det här, men det handlar om att ens grupp (vi delade upp oss och var fyra i varje rum) kommer in i ett rum som har fullt med ledtrådar av alla de slag, och så är det en storie man ska lösa. För oss i zombie-rummet var det att vi skulle hitta botemedlet och vi hade en timme på oss, och så var vi i ett vetenskapsrum med skelettbitar, naturvetenskapliga formler, blodprover, koddosor, osv osv. Vi klarade det med dryga två minuter till godo. Kan ni gissa om vi var höga på adrenalin när vi klev ut? När man haft strömavbrott i rummet med zombisar som bankat och stönat utanför dörren i en kvart. ”De var nog inte riktiga zombisar”, tänker du. Och nej, det är en bra analys.

Nåja, vidare efter detta roliga strosade vi vidare i den underbara majsolen till en park för att käka helgens andra glass, innan vi tog oss till Globen där det var dags för hela helgens grundläggande mål och mening, nämligen Jesus Christ Superstar! Otrolig musikal fortfarande. Jag satt också så nära podiet att jag kunde sträcka mig ut och klappa både Peter Jöback och Ola Salo på smalbenet.

Kvällen avslutade med otrolig libanesisk meny på restaurang Underbar, där det bara kom fram tallrik efter tallrik med god mat, och sedan drog vi vidare till Moa´s jobb som var det coolaste kontor jag någonsin sett, där hennes kollegor hade styrt upp Eurovision-kväll. Söndagen möttes vi upp igen på Pom & Flora för utomhus-brunch där även min kära vän Hannah anslöt, och sedan var det hemfärd och det kändes som att vi har maxat två dygn.

Och, efter att ha haft mycket begränsat resande i flera år ska vi nu alltså iväg igen. Det är en väldans tur att vi har våra föräldrar i närheten, det kan jag tala om. Och två barn som är oerhört peppade på att hänga med dem.

Lillkusin Abbe 1 år

Vi har haft kalas för bästa lilla Abbe, lillkusinen som bara (redan??) funnits ett år i våra liv. Den här lilla skeptiska filuren med bekymmersrynkan mellan ögonen, som betraktar och följer storebror i hälarna, och som nu verkligen blommat ut och blivit så rolig och kommunikativ med sina små ord. Han har ju gått sedan han var 9-10 månader och har sett så orimligt gullig ut med sin lilla bebiskropp som vandrat fram.

Vi blev som vanligt bjudna på massa av godsaker, och det lilla födelsedagsbarnet var lagom intresserad av ståhejjet.

Det här med att bo i lägenhet

Vi hälsade på en vän för någon vecka sedan, som bor i en sån fin lägenhet och vi gäster oooade och aahde över att det ändå kändes mysigt att bo på en liten yta, med allt samlat och under kontroll. Föga visste jag att vi mindre än två veckor senare själva skulle bo i en liten lägenhet! Livet har ändå humor ibland, det får man ge det.

Men, det har ändå varit kul att testa på. Det var ju ändå ett gäng år sedan, och då typ utan barn (några månader med bebis-Edith hann vi med).

Låt oss bara snabbt, för att vi ändå har möjlighet, kika in tidigare lägenheter:

Första där vi bodde under studietiden:

Andra lägenheten, där vi faktiskt trivdes riktigt bra men bara en tvåa och jättedyr på Backastrand:

Okej, men nu har vi alltså bott i farmors typ nybyggda tvåa nere ”på byn” mitt i Bergsviken, och några reflektioner:

• Det ÄR mysigt att bo litet, i många fall. Vi sitter närmare varandra vid matbordet, vi sover i samma sovrum och det slutar ofta med att vi alla sover i samma säng som en enda hög (i huset kom tjejerna nästan aldrig över till vår säng).
• Det blir jättefort stökigt, men det går också jättefort att städa? Hemma får man ju liksom ”det här är gott nog” och så vet man att det är massa fler rum i yttterkanten som borde städas men som inte hinns med. I lägenhet kan man ju liksom grundligt städa alles på typ en timma. Och sedan är man… klar!
• Det finns inga rum att gå ifrån i. Om man skulle bo såhär permanent hade vi såklart behövt fler rum, men vi inser ändå hur mycket man använder garage/grovis/vinden/två toaletter osv. Man är liksom van att sprida ut sig. Men skulle vi bo så alltid skulle vi såklart maximera utrymmet på ett helt annat sätt, så att allt hade sin plats. Nu har det ju känts mer tillfälligt och rörigt. Och alla årstidsprylar av olika slag har ju varit kvar i huset.
• Roligt att typ 200 meters skillnad kan göra att det känns som att vi bor ”mitt bland alla”. Tjejerna har plötsligt börjat kunna gå iväg och hälsa på hos kompisar och kusinerna som bor i princip grannar, och de har lekt i lekparken som är precis bredvid och vi har kunnat sitta inne i lägenheten och spana ut och se hur andra vänner anslutit. Lyxigt ändå! Samtidigt som vi många gånger känt oss som fiskar i en skål. Det känns som att alla i lägenhetshuset hört våra stressade morgonstämmor, höga musikstunder, barn som bråkar, osv. Det är ändå lite skönt med aningen avskildhet, i alla fall som vuxen.
• Det finns mycket tid. Husskötsel tar ändå mycket tid? Det pysslas och fixas och städas. Men – oj vad jag samtidigt har saknat det! Trädgården har jag längtat till. Men också, man blir liksom helt förslappad i lägenhet? Det kanske är en vanesak, i och för sig.

Men sedan är det alltid så, att vart jag än är i världen så längtar jag väldigt mycket till vårt hus. Det är verkligen hemma, och jag inser att vi kan bo var som helst om vi har varandra, men som plats känns huset verkligen som hem. Vilket är fint att inse, gång på gång.

Årets bok 2022

Jag är så väldans trött nu för tiden. Tycker alltid det kommer såhär på vårslutet, och jag blir lika förvånad varje gång. Varför blir jag trött NU? Mitt i solen, värmen. Vill bara sova. Har det bara att göra med att man gör mycket mer på kvällarna typ? Är uppe längre? Ingen vet. Nåja, något jag verkligen vill ha tid och ork för är böcker. Så många böcker, så lite tid? Jag tänkte att ni måste få några boktips.

Och så måste vi prata om listan för Årets bok 2022! Men det tar vi sen.

För det första: Ni måste läsa Den sista migrationen av Charlotte McConaghy.

Alltså samma författare som till ”Där kräftorna sjunger”, som ni ju förhoppningsvis redan har läst. Förväntningarna var alltså höga redan innan, och den var så oerhört mörk och så oerhört fin på samma gång. Språket gör att man bara vill läsa långsamt och den är så innerlig. Ett måste!

Ett par andra läsvärda böcker är ”En halv gul sol” om två tvillingsystrar under inbördeskriget i Nigeria i slutet på 1960-talet, ”Vem har sagt något om kärlek? Att bryta sig fri från hedersförtryck” som är en läsvärd bok med insyn i hederskulturen och hur det är att växa upp i den, samt med intressanta betraktelser från främst hennes pappa som har ändrat sig mycket under åren.

Jag läste för ett tag sedan ”Kvinnor jag tänker på om natten” där en kvinna gör en resa där hon följer historiska kvinnors fotspår. Väldigt intressant att höra om de historiska kvinnorna. ”Skogen där stjärnorna slocknar” av Kristin Harmel har jag också just läst, och den var verkligen otroligt bra! Den handlar om en kvinna som blir tagen ut i skogen i Polen som liten och växer upp där, innan skogen plötsligt börjar befolkas av judar som lyckas fly från ghettona under andra världskriget. En riktig bladvändare om ett historiskt fenomen som jag faktiskt aldrig hade hört talas om. Det var alltså stora kolonier av flyktingar som levde i skogen i flera år!

I övrigt vill jag verkligen läsa ”Svart historia” av Amat Levin. Är också sugen på ”Binas historia” och i bokklubben har vi just läst ”Damernas detektivbyrå” som känns som något av en klassiker. Är över huvud taget mycket inne på afrikanska författare nu, vilket känns spännande. Nu ska vi läsa ”Papperspalatset” som jag precis börjat på.

Men! Låt oss nu inte glömma höjdpunkten, att de släppt de 12 böckerna som är nominerade till Årets bok 2022. Det är som att få 12 kanontips på bokfronten, brukar gilla dem allihopa och utmanas väldigt mycket i läsningen.

Jag har precis hunnit läsa första boken ”Räkna hjärtslag” av Katarina Widholm, och de var väldigt mysig. Det är flera som jag är supersugen på, bland annat ”I dina händer” av Malin Persson Giolito, samt ”När vargarna kom” av samma författare som jag nämnde ovan, Charlotte McConaghy, men de böckerna finns bara som ljudbok på Nextory som jag har, så jag har tänkt läsa andra tills vidare och håller tummarna att de dyker upp som e-bok snart. Här kan du läsa de övriga nominerade! 

Planteringarna

Vi måste ju prata planteringar! Första ordentliga våren med försådd, så jag hade laddat med alla blommor jag skulle odla, nu skulle det liksom expanderas det här med mitt trädgårdsprojekt. Har suttit och lusläst och strukit under i Odla blommor-boken som jag fick i present. Sedan blev det ju lite stressigt när det plötsligt blev utflytt från huset osv, så jag har ju knogat på med att åka hem och vattna, plantera om, stötta upp osv.

Jag har också haft en del bakslag med att jag lyckades mögla flera av mina fina dahliaknölar, jag hade också en hel del fröer som helt enkelt inte blev något, eller hann bli alldeles för gängliga och sedan hann dö, osv osv. Jag har fått beställa hem nya omgångar fröer av rätt mycket… Ska jag ärligt säga. Men det är en process hörrni? Jag måste ju få lära mig!

Tillslut nu har jag i alla fall ett gäng med dahliaknölar som är på g, jag har också två olika sorters tomater, två olika sorters gurka, massvis med solrosor som jag planterat alldeles för tidigt och som nu verkligen inte vill bo kvar uppe på vinden, jag har också lyckats med jätteeterneller, paprika, kronärtsskocka, ärtskidor, solboll, ett par sorters Zinnia, blårisp, luktärtor och kanske något jag har glömt. Det har varit så mycket glädje att komma upp dit och se hur de små plupparna nu är en mindre skog av växtlighet. Av bara fröer!

Och sedan har jag en hel del som jag har tänkt direktså, som ringblomma, rosenskära, blåklint, slingerkrasse, rädisor, morot, ja nu har jag tappat bort mig.

Jag har ju odlat jättemycket? Helt på egen hand? Utan att ha gröna fingrar alls, ”egentligen”? Vi kanske bara får konstatera att gröna fingrar inte är ett begrepp, utan helt enkelt sveda, värk och erfarenhet. Typ som allt annat.

Nu i helgen ska jag ta tag i trädgården på riktigt, preppa pallkragarna med löv och gödsel, förbereda för en ovanjord-plantering där jag har tänkt sätta dahlior i friland, jag har tre nya pallkragar som jag har tänkt sätta massor med jordgubbsplantor i osv, osv. Sedan ska jag ta ut plantorna i växthuset, åtminstone dagtid, och plantera om till slutkrukor. Det ska bli riktigt härligt!

Vattenskada och lägenhetsflytt

Ja ni, de här senaste månaderna av inaktivitet på bloggen, har till viss del berott på att vi har haft en del husbryderier. Vi bestämde under hösten att det var dags att renovera badrummet och lilltoan, det sista projektet på nedervåningen. Vi har varit lite stressade över att det ibland har luktat fukt i det stora badrummet, så vi ville kolla.

Och tänka sig! Där under var det drypande vått i isoleringarna. Fuktigt i reglar och syllen runt omkring hela rummet. Så ja, det blev försäkringsärende med stor fläkt i några veckor, rivet golv ut mot hallen, rivet en bit in mot vårt sovrum, tagit upp ett stort hål mot tjejernas sovrum (stökigt när stora badrummet är precis mitt i huset så att jättemånga rum berörs) och med risk att bli utan vatten osv.

Tur i oturen hade farmor just flyttat ut ur sin lägenhet till ett äldreboende och hade ett par månaders uppsägningstid kvar, så vi tog helt enkelt vårt pick och pack och flyttade in i lägenhet. Fort har det gått typ sex veckor och vi har broderligt delat en liten tvåa, med gemensamt sovrum. Lägenhetslärdomarna får nog bli ett eget inlägg, hehe.

Nu ska vi i alla fall flytta hem ikväll eftersom vi måste ut ur lägenheten, och huset är minst sagt inte färdigt. Men det står en toalett i lilltoan, en tillfällig duschkabin i tvättstugan och vattnet fungerar.

Så, vi får helt enkelt fortsätta bo rätt tillfälligt någon vecka till.

Men! Det kommer bli fiiint i badrummet! Vi flyttar badkar till motsatt vägg och klinkrar in det faktiskt (ja, kalla oss dårar men vi gillar att bada badkar okej), öppnar upp med balkongdörr ut mot baksidan där vi tänker någon gång bygga trädäck och göra en liten ”utespa-avdelning” med året om-jacuzzi vid skogen. I övrigt försvinner bidénm det blir en längre bänkskiva med lådor under, golvvärme. Det blir ljust klinker, nästan vitt, på golv och halva väggen, och sedan blir det målat i en grågrön färg på väggarna. Samma i lilltoan, fast bara klinkrat golv där.

Det längtar jag till!

Så här såg det ut innan:

Nu har vi haft några veckor av detta:

Försvinna från radarn

Med tanke på hur sällan jag uppdaterar borde jag inte vara tillåten att ha en blogg. Och samtidigt känner jag att det är så mycket som händer så att det liksom inte kan representeras rättvist här med typ två inlägg i månaden. Ni som kanske bara läser bloggen, vad blir er bild av mitt liv? Jag kan inte se det utifrån, hur de få inläggen tolkas utan alla de lager som en vardag och ett liv faktiskt innehåller. Och ju mindre jag skriver, desto ytligare blir det lilla som kommer med. Jag hinner aldrig få ner tankarna jag tänker, och tvekar kanske för att dela med mig av det som tar upp mest tankeenergi, vilket ofta är barnen, relationer, ansvar. Förstår ni?

Jag läser underbara, fullspäckade bloggar som Vanja Wikström och Underbara Clara och tänker att de är så fulltaliga i innehåll. Och förstår också hur oerhört mycket tid som ligger bakom. Otroligt läsvärt!

Själv får jag istället ofta känslan av att jag vill dra mig tillbaka, rent personligen. Jag vet inte om det beror på jobbet men jag känner mig så ständigt uppkopplad, med alla konton och allt ”content” jag känner att jag ska skapa, både när jag jobbar och är ledig. Men det stora dilemmat för mig just nu är egentligen att jag vill fortsätta fota – och att det är så väldigt trevligt att ha någonstans att visa bilderna. MEN – då hamnar vi istället att även om jag vill visa bilder för att jag tycker de förmedlar något, eller för att det är ”fina” bilder (alltså rent tekniskt, med ljussättning, skärpa, färg) så är jag rädd för att det ska tolkas som att man visar någon rosaskimrande vardag, och trots att jag faktiskt rätt ofta känner att min vardag är rätt rosaskimrande så känns det i sin tur också fel. Skrytigt. ”Nu väljer hon bara att visa det bra, det måste ligga något annat bakom.” Osv. Vill bara att de som känner mig och förstår min jargong, ironi och som är genuint intresserade av mig och min familj ska följa, utan att det ska kännas som att man står på scen och blir bedömd varje gång man lägger ut ett inlägg. Det kanske är så att de allra flesta ändå förstår, och det är ju faktiskt fritt att sluta följa någon.

Och samtidigt är det så roligt att gå tillbaka och läsa ens egna tankar, både på instagram men framför allt på bloggen. Jag känner ju att jag ändå får till det ibland, visar någon skärva av en själv som är rolig att ha kvar. Och så är man så sorgligt prestationsinriktad att det inte blir av om jag bara ska skriva egen privat dagbok.

Ah, ni fattar. Det kan inte bara vara jag som snurrar in mig så mycket att jag tillslut inte hittar ett enda alternativ som känns bra.  Sedan landar jag tillslut i samma beslut. Att jag uppskattar så väldigt av andra som delar med sig av sin vardag, även om det är ofta eller sällan (hellre ofta, dock), och att det känns som att så länge något vill läsa och se bilder så kan jag liksom bjussa på det. Det är ju ändå roligt, och rent egoistiskt älskar jag när någon kommenterar, uppskattar eller får något utbyte av mig och mitt innehåll.

Så jag fortsätter, ett år till. Jag har börjat med den långa processen att spara ner min blogg som pdf (eh ja, det är ungefär lika orimligt som det låter men också ett MÅSTE att få spara den här digitala dagboken för egen del, det vore så väldigt sorgligt om allt bara skulle försvinna.

Så, eftersom jag själv starkt ogillar när folk plötsligt bara meddelar att deras blogg upphör så kommer här en liten heads up – det här blir nog sista året. Men vi ska avsluta på topp, det lovar jag!

Vi börjar med att försöka hinna ikapp, så nu det blir inläggsbonanza några dagar framöver! Och tack, ni som har skrivit att ni saknat inlägg här. Det är fint att ni hänger med fortfarande! <3

Skidor som födelsedagstema

Föga anade jag igår kväll att temat för min födelsedag skulle bli längdskidor, men livet överraskar! Återkommer till det, men idag fyller jag alltså 32 stabila år och det känns verkligen som en…. mellansiffra haha. 32 år. Det kändes som att jag lika gärna hade kunnat fylla 42 år, men då var det ändå lite skönt att tänka att Edith är 16 år när jag fyller 42. Och det kändes ändå väldigt långt bort. Pjos! (Även om det säkert kommer att gå jättefort, jag vet.)

Nej men, det är ändå fint att fylla år. Tänker som jag gör varje födelsedag, att jag är tacksam över att jag får fira ännu en födelsedag. Att jag fick vara med ännu ett år. Det är verkligen inget att ta för givet.

Jag uppvaktades av bästa familjen (kanske första året när jag verkligen sov som en stock när de kom in) med otrolig frukostbricka och presenter av alla de slag. Av Jakob fick jag bland annat längskidor, stavar och pjäxor vilket kändes roligt! Även om jag inte tänker att jag kommer att bli någon skidåkare på heltid precis, så bör man ändå ha ett par längdskidor när man bor här uppe. Vi har ju till och med skidspår bakom huset, och även om det bara blir någon gång varje år så får jag väl nöta på dessa i typ 20 år framåt. Nu kom ju till och med snön tillbaka här i helgen, så nu ska jag ut i spåret! Känner mig lite rädd? Kommer absolut att ramla. På tal om skidspåret så tog jag även en trevlig SM-lunch ute på Lindbäcksstadion med bästa Lina (där även Hanna var och jobbade), och vi fick se Charlotte Kalla susa förbi i hennes allra sista lopp. Fint!

Nåja, vi firade med familjerna redan igår och på grund av kaoset i badrummet som jag nämnde kort i tidigare inlägg så frågade vi snällt om vi fick förlägga kalaset till mor och far. Och det fick vi, vilket var väldigt skönt! Jag fick så fina presenter med Odla-boken av Hanna Wendelbo som jag suktat efter, Skultuna-ljusstakar (tycker de här Rose-ljusstakarna är så väldigt fina), böcker, en krukmakare (ja det kan ni gott googla på, perfekt liten present till trädgårdsintresserade i er närhet) pyjamas, tekopp med te, jamen ni hör ju. Det är ju jag beskrivet som presenter.

Men mest njöt jag bara över att ha hela familjen samlad (förutom Jakobs systrar, men av dem blev jag så underbart firad dagen innan, blir alltid lika glad när de är hemma <3). Nu ikväll har jag önskat sushi till middag, och sedan sveper jag nog vidare på junta med tjejerna. Glad och tacksam över alla fina jag har runt omkring mig!

Edith fick ett par eftersläpande paket, vilket hon blev väldigt glad för… 

…medan andra dessvärre bara fick stå bredvid och titta på. 

Min alltid lika eleganta mormor! Och Abbe-bus.

Nej men har ni sett den här charmören? Jag har välsignats med tre bedårande små syskonbarn (som ni kan se på de tre bilderna ovan) som verkligen är så gosiga. Och GULLIGA. 

Edith fyller 6 år

Jag måste ju bara spola tillbaka bandet och hinna skriva om vår sexåring här i familjen. Vi gick direkt efter det över till renovering av badrummet och lilltoan, och där visade det sig vara vattenskadat när vi började riva osv, så fokus försvann – men låt oss nu fokusera på födelsedagsbarnet!

Vår underbara, fina dotter. Som själv konstaterade på födelsedagsmorgonen att ”nu har ni en alldeles egen, gullig sexåring i huset”. Så rätt så! Hon har verkligen vuxit det här året, både med sin långa, starka kropp med de mjukaste sidenkinderna. Men också blivit så klok och reflekterande, och det märks verkligen att hon pendlar mellan att känna sig liten och vilja gosa nära, samtidigt som hon är så självständig och fixar det mesta på egen hand, oavsett om det är att ta fram frukost eller hjälpa till med att handla på Ica. I hennes ålder fick jag börja gå själv och handla, och det skulle hon också lätt klara. Nu vågar jag inte det ändå för det idag skulle kännas helt orimligt (eller ja, kanske om jag satt i bilen utanför), men hon har väldigt mycket kapacitet i sig, den där tandlösa lilla sexåringen.

Jag älskar också hur hon och Signe verkligen är varandras bästa kompisar, och det känns både lite vemodigt och spännande att se hur de kommer hantera hösten när de inte längre kan vara med varandra på dagarna. Edith lär säkert klara det galant, hon är verkligen redo för skola, men den yngre damen kommer nog att längta efter henne. Sedan kan det nog vara nyttigt att hitta igen de andra (då) fyraåringarna, för just nu hänger hon mest med ”storbarnen”.

Nåja, vi firade först Edith med släktkalas, som blev en ganska liten skara på grund av sjukdom, men ack så mysigt ändå. Som vanligt fick hon otroliga gåvor av alla de slag. Den jag blev mest imponerad av var Mirabel-kläderna (från filmen Encanto) som Anna-Karin sytt (!) och broderat själv. Kjol och vit topp, och alltså kjolen var otrolig. Hade absolut velat ha en själv.

Sedan blev hon på rätta dagen såklart uppvaktad av oss, med frukost på sängen (”jag trodde ni hade glömt mig, jag fick ligga och vänta jäääättelänge”) och sedan några dagar senare var det dags för det efterlängtade barnkalaset. När vi nu äntligen kunde bjuda några fler så passade vi på att hyra Tallhedskyrkan, där de 14 barnen kunde härja loss. Temat (jag är rädd för att jag stark influerat mina barn till att bli tema-älskare) var för dagen ”Sjöjungfru/havstema”. Det var skattjakt, fiskdamm och med Cecilia inbokad som pirat så blev dagen komplett. Och som alltid fascineras man av att 1,5 timme kan göra en så fullkomligt slut, hehe. Men kul var det!

Ja tänk. Nu har vi en alldeles egen, gullig sexåring i huset. <3

Vårvinter när det är som bäst

Först måste jag kommentera det fruktansvärda som händer i Ukraina, det känns som att jag tänker på det hela tiden. Jag läser allt jag kan komma över känns det som, bakgrundsartiklar, flyktberättelser, tweets, analyser i krigsföring, vapenbeskrivningar, sanktioner osv osv. Jag bara lider så mycket med de som är där, och som försöker skydda sina barn. Det måste kännas otroligt overkligt för dem, på samma sätt som det skulle kännas för oss. Jag och Jakob satt uppe länge igår och pratade om vad vi hade läst. Och någonstans mitt i det hemska är jag ändå så tacksam över att de allra flesta i världen reagerar så stark på något så orimligt, det ger mig ändå hopp om mänskligheten och tacksamhet över hur många rimliga och kunniga personer det ändå finns på viktiga positioner. Det är så lätt att fokusera på de förhållandevis få som inte har något vett.

Okej, men i någon slags livet-fortsätter-trots-att-tankarna-är-i-Ukraina-anda (de här hoppen blir alltid så grova, men vi kan förhoppningsvis hålla två tankar i huvudet samtidigt) så har vi haft en underbar vårvinterhelg här uppe. Eller redan på fredagen var jag ledig med tjejerna (är så så så glad över de här lediga fredagarna som jag har fram till sommaren), och vi fick en riktig heldag med badhus, fika på Tallhedskyrkans café, en stadstur där jag hämtade mina nya glasögon och vi shoppade lite barnböcker på bokrean. Sedan gjorde vi middag hemma och hade myskväll framför På spåret-finalen.

När jag hämtade ut mina glasögon fick tjejerna varsitt par barnbågar som inte såldes längre – oerhört nöjda damer.

Men, lördagen möttes vi upp ett helt gäng skotrar från alla håll, och så satt vi bara med ansiktena vända mot solen och snickesnackade, grillade mat, mumsade på kex och åkte bob. Sedan vidare på spontan tacomiddag hos fina vänner.

Söndagen fortsatte i samma anda med slalomtur för mig och Edith, tillsammans med bror Martin och Herman. Åh vad jag är glad över att jag tog upp slalomåkningen igen (med mina nya pjäxor) och att jag vågar göra det på egen hand med Edith. Det är sååå roligt och hon verkar tycka det också. Fort går det, och hon vill bara åka igen och igen.

Hemma hade svärmor och svärfar landat på gården, och Jakob gjorde kycklingwook över elden. Sedan snabb dusch innan årsmöte för EFS-föreningen, med gemensam pizza.

En sådan där helg där man på söndagskvällen ligger efter med exakt allt vad städning, tvätt, veckohandling heter. Och ändå tänker – det var det sannerligen värt. Nu får vi bara fortsätta att be för fred och försöka hjälpa på de sätt vi kan så att kriget får ett slut.

Kreativ karantän

Nu är vi ute igen! Vi fick hem coviden inför förra helgen, eller – jag tog hem den och sedan drog jag med övriga familjen i fallet. Nej men tjejerna klarade sig med en heldäckad feberdag, för att sedan vara pigga igen. Och Jakob fick symptom några dagar efter mig.

Men alltså, så bra det ändå gick? Vi var alltså helt hemma allihopa i en dryg vecka och Jakob satt uppe och jobbade, så jag var själv med barnen samtidigt som jag var sjuk (Jakob var ju stand by, så det var skönt). Men alltså, tjejerna har lekt på otroligt bra och vi har försökt ha lite rutiner kring pyssel på förmiddagen, mellisar, en stund tv efter lunch osv. Jag var trots hosta och snörvel också faktiskt rätt pigg i huvudet (förutom onsdagen när tjejerna hade feber, då sov vi typ alla tre hela dagen i soffan), så jag har kunnat måla, läst ut typ sex böcker, sytt några små kläder till Maileg-mössen (måste nog visa mina otroliga verk i ett eget inlägg). Väldigt härligt att liksom kunna njuta av hemmatiden ändå, trots sjukdom. Det är ju så man alltid hoppas att det ska vara om man är sjuk, och så orkar man aldrig göra något annat än att ligga i sängen och sova.

Okej, för att vara transparent så blev fredagseftermiddagen en riktig krasch med barn som plötsligt inte kunde samsas om något, som hade gnällröst (mitt värsta) i flera timmar samt en mor med dåligt tålamod som började bli avundsjuk på en viss pappa som kunde sitta ostört uppe på vinden och jobba i frid.

Men! Tack och lov blev det kväll den dagen också, och vi vuxna kunde landa framför På spåret och pusta ut.

Så nu är jag väldigt tacksam över att vi ändå hade en riktigt mysig vecka, att jag i söndags fick fira med att storstäda huset och veckohandla när tjejerna fick åka och hälsa på hos mormor och morfar – och att vi fick åka på Pinchos med farmor och farfar. Och nu går vi mot en vecka där äntligen alla restriktioner tas bort. Vi gjorde det hörrni! Ingen mer pandemi!

Mina barn.

”Vilken nytänkande rubrik och så spännande med ett ämne vi aldrig hört om förut” tänker exakt ingen. Men jag kan inte låta bli. De är så väldigt roliga, mina barn (nåja, våra, ni fattar). Som vi skrattar, oftast åt dem men även med dem. Som när jag och Signe pysslade på hemma och Signe säger:

– ”Mamma, så tråkigt att julen är slut. Jag längtar efter nissen.”
– ”Jag med, vännen. Vi får hoppas att nissen kommer tillbaka nästa jul.”
– ”Va?”
– ”Jag sa att vi får hoppas att han kommer tillbaka nästa jul.”
– ”Va???? Kommer det en till jul?!”
– ”Ja, det är jul varje år?”
– ”Det var det BÄSTASTE jag hört”

Förstå den ångesten. Att tänka att det var the one and only jul.

Eller när vi äter middag hemma och turas om att nynna låtar som de andra ska gissa. Det är Signes tur och hon börjar nynna något som vi verkligen inte kan. Vi ber henne berätta och hon svarar:

– ”Jag nynnade ju att jag var en apelsin och banan? Hörde ni inte det?”

Vi fnissar och Edith tar vid och nynnar något annat.

– ”Nej vi är ledsna, vi kan inte den här heller.”
– ”Nej jag vet. Jag skrev den nu.”

Eller när humor blandas med livets stora frågor, som en dag när Edith kommer hem och är bekymrad.

– ”Mamma, två av mina bästa kompisar har en farfar som har dött…”

Jag svarar att det var sorgligt och säger att det är tur att hon har kvar sina mor- och farföräldrar.

– ”Jo det är klart, men… jag har ju också faktiskt en person som jag saknar som har dött.”
– ”Vem tänker du på?”

Hon suckar sorgset och svarar:

– ”Astrid Lindgren.”

Det är en sådan fröjd att vara med dessa två just nu. Oftast är de också bästaste av vänner, vilket ju gör mig så oerhört nöjd. Jag hoppas att de får stå varandra nära för resten av livet. Och att jag och deras pappa får finnas där och vara en del av det.

Göra eget dockhus för Maileg-möss

Okej, jag tror jag nämnde det i bloggen tidigare men i slutet av sommaren hittade jag äntligen ett nytt passande dockhus på köp och sälj (tror jag betalade 400 kr för det), i perfekt rymlig storlek, och som var fint renoverat. Tycker det gamla mushuset har varit lite för litet att leka i för två barn (och det var också väldigt fult grundrenoverat, med mycket limrester och annat som inte gick att få till bra), så jag har hållit utkik. Och vem försöker jag lura, jag var också sugen på att utveckla dockskåpspysslandet vidare.

Jag kommer bli en crazy-dockhus-lady. Eller är det just det jag redan är….?

Så, mycket av höstkvällarna spenderades scrollandes på Tradera för att hitta några Maileg-prylar som jag var sugen på, samt lite annat dockhusmaterial. Det är dock svårt med mössen eftersom de är i någon slags mellanstorlek, det mesta i skala 1:12 (för typ Lundbydockhus) är ju för litet, men där kunde jag köpa lite små dekorationer typ, och allt för typ Barbie är ju för stort. Och för fult, ofta. 

Nåja, sedan parallellt så kom jag igång med det jag ville renovera och fixa med själv. Jag la bland annat in nytt golv (dekorplast), byggde ett litet köksbord i lämplig storlek. Hittade en liten kökssoffa på Panduro i Stockholm som jag målade, klädde om soffgruppen för det förra huset i tyg. Pysslade lite med lera, för att skapa lite vaser och dekorationer. Sågade och ramade in ett helt gäng med tavlor till olika tavelväggar. Jamen ni förstår, sådant där som man gör lite här och lite där och som är så mysigt att pyssla på med framför tv:n på kvällarna.

Jag hade egentligen ingen plan när (om hehe?) tjejerna skulle få se det, men sedan kändes det ändå inför jul som att det började bli lekfärdigt. Så på julafton fick de en resväska med olika småpaket, med bland annat varsin ny mus och några nya möbler och så stod det olika lappar med vad de hette och om de fick flytta in? Det gamla huset var uppställt på vindan sedan några månader tillbaka (det var ingen som lekte med det gamla ändå, och så ville jag ”skapa lite längtan”). Så när vi hade flyttat hem så ställde vi in huset en kväll i deras lekrum, och morgonen efter blev det givetvis stor glädje. Ska vi kika lite i det?

På våningen längst ner är det sovrum. Mössen ryms i sängar och koffertar, skavfötters och med värme från varandra. Det blir trångt nu när det har tillkommit några familjemedlemmar, som exempelvis en liten kanin.

På mellanvåningen finns köket, med ett rymligt bord och ett nytt kylskåp.

Och på översta våningen är sällskapsrummet, med soffgrupp och plats för hela musfamiljen att umgås på.

Edith tyckte att vi skulle fota en familjebild också, så här har ni hela gänget:

Och sedan tänker jag att det här ska få vara ett litet pågående pysselprojekt. Jag tror exempelvis att det behövs en syhörna någonstans också. Med någon liten symaskin, små trådrullar och korgar med tygbitar. Jag har också tänkt ge mig på att försöka sy några nya små kläder som ska hänga på en klädstång, och kanske mormor kan hjälpa mig med att sticka någon liten tröja. Och just ja, jag har ju en liten ampel att hänga upp också…?

Ja ni hör ju. Lek för en vuxen! <3

En trevlig helg och ett hejdundrandes nackspärr

Och så var vi tillbaka i pandemiläget. Jag ska inte kommentera något kring det känner jag, även om jag hade velat säga att det känns betydligt mindre motiverat den här gången, men så ska jag inte säga. Jag fortsätter försöka ha hållningen att de vet vad de gör.

Tills vidare fortsätter vi skjuta fram olika sammankomster, och jag och Jakob sitter åter igen på hemmakontoret uppe på vindan. Trivs ju ändå bra med att jobba hemma, och vi är tacksamma för varje dag vi får utan vabb (vi klarade ju ändå hela förra veckan på tre arbetsdagar, ta i trä).

I helgen blev det spontan övernattning för tjejerna hos farmor och farfar, vilket gjorde att vi hade en häärlig egenhelg bara vi två. Först spenderade jag lördagen med att dona på här hemma (städning nu för tiden, ostört i lugn och ro, med en podd i öronen kan verkligen vara tillfredsställande, eller är det bara jag?) medan Jakob var iväg, och sedan när han kom tillbaka så hade jag förberett mat och vi packade ihop oss och drog spontant till mor och fars stuga för övernattning. En helt annan grej att bara susa dit två vuxna, försöka elda igång lite värme, göra mat ute på öppen eld och sitta där och mumsa i mörkret. Vi åt gakkhu-bröd som stektes på murrikka, med smörstekt svamp, sojamajonnäs, picklad rättika och massor med bladpersilja. En direkt kopiering av restaurang Centrums goda förrätt.

Så mysig bild med Jakobs pannlampsbelysning.

I övrigt eldade vi, såg På spåret på ipaden, åt charkisar och mådde gott under många filtar.

Dagen efter hade vi tänkt ta turskidorna över isen men det blåste så förgjordat, plus att jag vaknade med århundradets nackspärr som inte gett med sig än. Nackspärr och tandvärk, det måste vara vardagsvärkarnas värsta spelare. Klassiska åkommor man inte precis går och är tacksam över att man inte har, tills man får det och tänker att ”om jag bara blir av med detta ska jag aldrig klaga mer…”

Vi åkte alltså hemåt och fick en otroligt lugn och stillsam söndag där jag sov middag, målade med guache, såg serier (på dagtid!?). Sedan tog vi fram hemmagjord palt från frysen och bjöd svärföräldrarna på när de lämnade tjejerna vid middagstid.

Idag passade jag på att ta en promenad på lunchen för att försöka värma upp kroppen från nackspärret, och hamnade hos mamma där hon och mormor stod och bakade semmelbullar inför Tallhedskyrkans café. Och tänka sig, då fick ett par stycken färdiga semlor följa med hem! Inte dumt, inte. Vardag ändå. 

Brunch för en svägerska

…och inte vilken svägerska som helst, utan bästa Sarita som fyllde år och ordnade ett otroligt brunch-kalas i söndags! Det är min bästa typ av kalas, och även om hon har haft det tidigare så var det här liksom extra gott? Små fyllda smörgåsvarianter, som bara var supergoda allihopa. Och givetvis juice, amerikanska pannkakor med nutella, croissanter, tårta – nej men så gott. Och trevligt!

Barnen lekte och vi åt. Edith hade byggt en koja bakom soffan också där jag kröp in, och när hon bredde om mig med den fluffiga filten råkade jag visst somna en stund också.

Jag kan inte tänka mig ett mysigare sätt att avsluta jullovet på. Efteråt åkte vi hem och gjorde hemmagjord palt (som blev riktigt god, det var lika delar förvånande och glädjande!), jag och tjejerna åkte på julgransplundring i Tallhedskyrkan, Jakob och tjejerna testade barnens nybegagnade längskidor i skidspåret bakom oss (ändå bra gjort i minus 22) och sedan badade tjejerna så länge att varmvattnet tog slut. Fint så!

Nu är glada julen slut

Och så var det sista kvällen på jullovet. Som jag alltid vet ska komma, men som likafullt tycks komma som en lite obehaglig överraskning. Nej, nu ska vi inte vara sådana, vi har haft det väldigt bra och det känns också fint att tycka om vardagen också. Men det är bara så mys att vara lediga med hela familjen? Det kan man väl få tycka, utan att låta girig?

Vi är också bra på vinterlov tänker jag? Det känns som att vi länge kan pyssla med slalom, inomhushäng, skoterutflykter, skidturer i skidspåret bakom oss. Men, det kanske känns så för att det är i början av säsongen, vi lär väl hinna bli mättade innan våren är här.

Jag är glad över att vi har fått vara lediga så länge ändå, en god prioritering. Först jag och tjejerna en vecka innan julafton, där vi hann pyssla, baka pepparkakor, åka buss till stan för lunch med småkusinerna, vara på bio. Nej men jag njuter så otroligt mycket av den här åldern på barnen. Varenda utflykt med sin mamma är ett glatt äventyr (och de gillar samma typ av aktivitet, båda två), och allt är så möjligt när det inte är sovstunder, blöjor, vagnar som ska jongleras med. Låt tiden gå långsamt. 

Sedan blev det gemensam ledighet och julhelg övernattandes hos mor och far. Vidare med några mellandagar när vi flyttade hem igen och det stora julvemodet kom över mig som vanligt, innan vi tog nya tag med fix och ordnande inför en väldigt härlig nyårsafton. Och sedan en underbar vecka där vi bara har tagit dagarna som de kommer och haft sena spelkvällar (Wingspan har varit återkommande), ätit på restaurang med bland annat mina två bästa vänner, vi har åkt slalom hela familjen (!).

Edith åker numera själv, Signe åkte flera åk med selen utan att muttra över trötta ben eller annat, och jag åkte med mina nya underbara pjäxor och blev helt såld på slalom igen för första gången på typ 15 år.

Vi har hunnit röja och fixa lite hemma, sorterat julpyntet och ordnat i groventrén. Fikat på café och åkt skoter.

Så ja, nu är vi nog rätt redo för vardag igen. Även om det kommer bli några trötta dagar innan vi vänt tillbaka dygnet. Tror ingen av oss klivit upp innan kl 9 på två veckor….

Nyårsafton

Varje år känner jag att jag hade kunnat hoppa över nyårsafton (enda ”högtiden” jag känner så), vet inte varför men det är som att man är urpartajad och som djupast ner i myskläder och tjocksockar – och så ska man lyckas tagga till igen.

Men, med det sagt, sedan vet jag ju också att det alltid blir väldigt trevligt och så även denna gång? Speciellt att få träffas med vännerna, många som man kanske inte träffat så ofta under pandemi-tider.

Vi började dagen med varm choklad och pulkaåkning med familjemedlemmar. Kallt och mysigt!

Sedan blev det sporthall för alla som ville, som Wikströms hade hyrt. Otroligt tacksamt för barnen att leka runt i.

På kvällen var vi ett helt gäng med vuxna och barn som hyrde Tallhedskyrkan, med middag, häng och nyårslekar. Alltså alla barnen lekte helt oteeeroligt bra hela kvällen, men så hade de ju också massvis med yta och lekrum att härja omkring på. Vi vuxna åt knytismiddag som även denna gång blev väldigt gott (ett helt gäng med mat där det känns som att alla gjort sitt godaste, ja ni förstår ju), och en underbar efterrätt. Först hade vi ett litet ”tolvslag” vid åtta och sedan var ett helt gäng barn, däribland våra, fortfarande vakna vid det riktiga tolvslaget också.

Dagen efter vaknade Signe vid åtta och Edith slog personligt rekord och sov till halv tio, och sedan gjorde vi minsta möjliga under hela dagen. Tacksamma och nöjda över nyårsafton och hela 2021!