Trail & Inspiration

Vi har kommit nästan en vecka in i December!
Och jag undrar (fortfarande) vad all tid tar vägen? När man, som jag just nu, bloggar typ en gång i halvåret; vad gör jag all övrig tid? Lever…? Haha! (Ja, jag är smått ironisk. Inser att alla ni som bloggar också lever). 😉

2019 – året då jag blev kär i mörkerlöpning?

Jag kan inte förklara det, men det känns som att det har hänt något. För första gången, sedan jag började springa (regelbundet) 2011, har jag insett att jag njuter mer av en mörk, regnig löprunda i November nu, än någonsin förut?!

Nästan (men bara) nästan så att jag går omkring och önskar att det aldrig blir ljusare igen. Jag vet, jag låter helt hjärntvättad, men så går tankarna just nu. Sjukt!

Bra avslutning på löparåret 2019!

Sa hon och jinxade säkert allting…
Men faktum är att senaste 2-3 månaderna har känts fantastiska vad gäller löpningen. Visst, lite känningar i både rygg (överansträngning från marklyft), men även lite ”gnäll” från både knän och hälsenor har gjort att jag blivit lite nervös.

Med lite prehab/rehab lyckades jag nog ändå mota Olle i grind. Och den lätta andningen och flytet jag har känt när jag har sprungit har gjort att jag, mer eller mindre, har ignorerat styrketräningen och yogan. Även fast jag vet att jag inte borde! Vara efterklok och allt det där…

Tävlingsdjävulen, jag inte alltid vet om att jag har…

Insåg faktiskt idag att jag sprungit 845 km hittills i år.
Det är inga supermängder, men ändå helt ok jämfört med tidigare år och vad jag känner att jag hinner, utan att löpningen börjar kännas som ett tvång.
Och nu när det då har känts så bra, börjar den statiska nörden i mitt huvud att räkna.

”Hm… 155 km i December, fördelat på 26 resterande dagar. Vänta nu. Det är ju bara 6 km om dagen! Då kan jag ju klara jag 1000 km i år (igen)!”

Min logiska sida; STOPP, Malin! Skärp till dig, för i h***e!
Tur att den logiska sidan finns!

// Hälsar hon som nyss haft känningar i knän och hälsenor!

.

Hur galet är det inte att det redan är Oktober?!

Fast jag är definitivt inte den som klagar. Tvärtom; det är nu jag njuter som mest. Hösten är utan tvekan min årstid! Förutom att löparrundorna är magiska (ja, t.o.m. i regn) så var jag och fixade lite (secondhand-) ljusstakar och ljuslyktor igår. Eller ja, second hand. Hos min mamma. Haha! Minst lika bra som något, eftersom hon ändå skulle skänka dem vidare.

Upplever inte att det var så himla längesen jag skrev här på bloggen, men det blir sjukt tydligt att tiden springer fortare än vad jag tror. Nästan exakt en månad sen?!

För er som är mer av den rastlösa läsartypen (Dvs vill ha tätare uppdateringar) så finns jag även på instagram; Trail & Inspiration. Där uppdaterar jag nästan dagligen. Både inlägg men även stories.

Vad har hänt sedan sist då?

Träningen har flutit på riktigt bra. Har förvisso haft en del känningar i min högra vad och hälsena, men efter ihärdigt foamrollande, tåhävningar, stretch, kompressionsstrumpor och slutligen ett naprapatbesök (mest lite ”just in case” faktiskt, för det hade redan börjat kännas bättre) har jag nog lyckats mota olle i grind. Skönt!

Extra skönt då löpningen fortsatt har känts oväntat bra och det har varit riktigt kul att springa pga att jag verkligen har upplevt att jag orkar mer.

I gymmet har det dessutom blivit mycket fokus på ben, även om andra övningar har genomförts emellanåt också. Men marklyft är en favorit som hänger kvar.

Och jag har försökt lära mig att tycka om utfall (hatar…, även om det är ett starkt ord). Med komplettering av knäböj. En övningar som jag faktiskt kört väldigt lite, om jag ska vara ärlig.

Hur har ni startat hösten?

*nyfiken*