Vi har kommit nästan en vecka in i December!
Och jag undrar (fortfarande) vad all tid tar vägen? När man, som jag just nu, bloggar typ en gång i halvåret; vad gör jag all övrig tid? Lever…? Haha! (Ja, jag är smått ironisk. Inser att alla ni som bloggar också lever). 😉
2019 – året då jag blev kär i mörkerlöpning?
Jag kan inte förklara det, men det känns som att det har hänt något. För första gången, sedan jag började springa (regelbundet) 2011, har jag insett att jag njuter mer av en mörk, regnig löprunda i November nu, än någonsin förut?!
Nästan (men bara) nästan så att jag går omkring och önskar att det aldrig blir ljusare igen. Jag vet, jag låter helt hjärntvättad, men så går tankarna just nu. Sjukt!
Bra avslutning på löparåret 2019!
Sa hon och jinxade säkert allting…
Men faktum är att senaste 2-3 månaderna har känts fantastiska vad gäller löpningen. Visst, lite känningar i både rygg (överansträngning från marklyft), men även lite ”gnäll” från både knän och hälsenor har gjort att jag blivit lite nervös.
Med lite prehab/rehab lyckades jag nog ändå mota Olle i grind. Och den lätta andningen och flytet jag har känt när jag har sprungit har gjort att jag, mer eller mindre, har ignorerat styrketräningen och yogan. Även fast jag vet att jag inte borde! Vara efterklok och allt det där…
Tävlingsdjävulen, jag inte alltid vet om att jag har…
Insåg faktiskt idag att jag sprungit 845 km hittills i år.
Det är inga supermängder, men ändå helt ok jämfört med tidigare år och vad jag känner att jag hinner, utan att löpningen börjar kännas som ett tvång.
Och nu när det då har känts så bra, börjar den statiska nörden i mitt huvud att räkna.
”Hm… 155 km i December, fördelat på 26 resterande dagar. Vänta nu. Det är ju bara 6 km om dagen! Då kan jag ju klara jag 1000 km i år (igen)!”
Min logiska sida; STOPP, Malin! Skärp till dig, för i h***e!
Tur att den logiska sidan finns!
// Hälsar hon som nyss haft känningar i knän och hälsenor!
.
Har faktiskt också börjat uppskatta mörkerlöpning. Är något magiskt med att springa i det mörka!
Haha den där sista-minuten-kilometerjakt-tanken hade jag lätt också kunnat få. Och varit dum nog att ge mig på 😛
Mörkerlöpningen är nästan härligast, det är så himla skönt när man är ute och ingen annan är det – och så mysigt att komma hem till en varm dusch sen!