Hur länge kan man skylla på en separation?

När jag var en ”tränande människa” tyckte jag att var relativt lätt att känna skillnad på:
1. Herregud, vad jag är trött. Jag måste ut och springa för att få lite energi!”
2. Herregud, vad jag är trött. Jag måste verkligen vila!”

Nu när jag inte tränat särskilt mycket under 2017 känns det som att min träningkompass är fullständigt ”out of order”. Eller kanske min livskompass, när jag tänker efter? Den spretar åt alla väderstreck samtidigt och jag har inte en aning om hur jag ska tolka den? Hur vet jag om jag är trött-trött, eller bara trött-seg?

Just do it?

Det är lätt att säga; Just do it! Ge dig ut och testa.
Och till viss del kan jag hålla med, fast samtidigt är jag lite orolig. Jag minns de gånger, under året, då jag trodde att jag ”bara” var trött-seg och gav mig ut på en löprunda; För att sedan ligga i sängen, helt dränerad på energi. Efter det är jag inte lika säker på ett det är rätt väg att gå.

Det händer att jag har stunder då jag känner:
”Åh, nu! Nu känner mig som vanligt. Där är den där brinnande känslan inombords. Det där leendet som sprider sig över ansiktet, som jag inte kan hålla tillbaka och den där energin som bubblar upp inombords!” 🙂
Tyvärr infinner sig de stunderna, än så länge, inte så ofta som jag hade velat.

Hur länge kan man skylla på en separation?

När det gäller trötthet, motivationsbrist och att jag nästan konstant har känslorna på ytan? Det känns lite som att jag trampar vatten. Jag klarar mig ganska bra, men samtidigt kommer jag ju ingen vart…

Jag minns hur en arbetskollega sa till mig, när jag i början på året nämnde att jag kände mig trött mest hela tiden:
”- När jag separerade kände jag inte igen mig själv förrän efter nästan 2,5 år.”
Och att jag (naivt) tänkte: ”Men oj?! Såå länge kommer ju det inte ta för mig! Det var ju faktiskt jag som tog initiativet till separationen och därför har jag processat en hel del redan.”

2019 är jag mig själv igen?

Jo, men jag hade koll på läget… NOT!
Om hon har rätt, min kollega, skulle det innebära att jag kanske inte är på banan igen förrän i slutet på 2018 eller kanske t.o.m. under 2019. Och vet ni? Just nu känns det, konstigt nog, inte alls omöjligt.

Jag vill egentligen inte att det ska vara så, men det måste få ta tid.
Om jag försöker dra mig till minnes hur mycket jag gått igenom det här året och hur fort det ändå har gått, skulle det inte förvåna mig om det tar minst ett år till innan jag känner igen mig själv igen.
Förhoppningsvis en starkare och klokare version av mig själv. 🙂 

 

6 kommentarer

  1. Hej! Snubblade över din blogg idag (är inte riktigt nån bloggläsare egentligen). Men det var stor igenkänning. Jag separerade förra året och trots all egentid utan barn har jag haft svårt att hitta motivationen och rutinerna kring träningen igen. Just den där tröttheten som jag förr definitivt hade bekämpat med en fin långrunda men numera ofta lockar ner mig i soffan istället. Jag hoppas 2018 blir året som det vänder!

  2. Allt måste få ta sin tid men jag tror även att man måste pressa sig själv lite, helst när man vet att mår bra av träning. Jag var ingen tränande person när jag lämnade min dotters pappa för hundra år sedan men jag har nått botten känslomässigt av andra själ för ett par år sedan och det var fruktansvärt kämpigt. Min räddning var att fortsätta gå på mina pass men inte 4-5 ggr i veckan utan fick tvinga mig själv iväg en gång/vecka, just för att jag visste att jag tycker om det oavsett hur strängt mitt liv var för tillfälligt.
    Många kramar Cia

  3. Stress i alla dess former sliter sjukt mycket på binjurarna och när de är utmattade tar det lång tid innan de är på banan igen. Är du trött annars med eller är det ”bara” träningen som känns omotiverande? Sover du bra? Känns kroppen ok för övrigt? Om du är ständigt trött och inte kan sova dig pigg så är det ganska säkert något sådant.

    Samtidigt, OM du är pigg för övrigt, kan man ju inte heller vänta på ”rätt tillfälle” eller att motivationen ska komma för du vet ju hur det är. Den måste man skapa själv.
    KRAM

  4. Häng på mig och kör en run streak i januari! Pace on Earth har dragit igång en utmaning där man skall springa 20 minuter / en engelsk mile om dagen hela januari. Perfekt för att få till rutinen igen och 20 minuter orkar man ju alltid.

  5. Kan tänkamig att det är väldigt individuellt hur lång tid det tar att återhämta sig från en separation. Tycker du resonerar klokt som låter kroppen få den vila den behöver och försöker lyssna inåt. Hoppas att tröttheten släpper allt mer framåt nu och att lusten till löpning/träning blir starkare!

    Gott nytt 2018!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.